Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Är det vårt fel att vår 2-åring är rädd för ALLT?

Vår 2-åring är rädd för allt. Är det vårt fel? Hur ska vi ändra på oss så att han vågar leva och ha skoj som alla andra barn? undrar föräldern. Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

När barnet är rädd för allt – är det föräldrarnas fel?
När barnet är rädd för allt – är det föräldrarnas fel?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Fråga: Curlar vi vårt barn för mycket?

Vår son är 2,5 år och har alltid varit rädd för det mesta. Han vågar inte klättra eller göra något alls i lekparken, han blir livrädd om han ser ett dammkorn på golvet. Vi har försökt ta med honom på babysim, men han gallskriker i panik och vägrar vara i vattnet. Han vägrar också att bada i havet, både i Sverige och utomlands.

När han är ängslig vill han bara bli buren. Nu försöker vi testa barngympa, men han vägrar att ens vara på golvet med de andra barnen, han vill bara hem och vara uppe i min famn. Är det vårt fel att han är så rädd för allt? Att skydda barn för mycket är den värsta formen av curling och sänker barnets självkänsla, har jag hört. Stämmer det?

Vad kan vi göra, och hur ska vi ändra på oss för att vårt barn ska våga leva och ha skoj som alla andra barn? Han går på föris och har kompisar där, så det verkar funka iallafall. Hjälp!

Orolig ofrivilligt curlande mamma 

Barnpsykolog Malin Bergström: Att vara försiktig är ett personlighetsdrag

Barnpsykolog Malin Bergström
Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Nej, det är inte ert fel att er son är rädd och försiktig. Att vara rädd och försiktig är personlighetsdrag som har identifierats så tidigt som vid 4 månaders ålder och som kan förutsäga hur ett barn kommer att reagera på utmaningar och nya situationer även längre fram.

Att vara avvaktande i nya situationer och med nya människor; att behöva landa innan man tar in något nytt, är alltså inte en konsekvens av omhändertagande. Det handlar heller inte primärt om rädsla, utan om att vara avvaktande – och om hur man reagerar när ens behov av att avvakta inte respekteras.

Och där gick jag tyvärr igång, för att kalla ert föräldraskap för curling, att mena att skydd av ett litet barn någonsin skulle kunna vara negativt, och att göra likhetstecken mellan ett avvaktande sätt och en låg självkänsla, det är grymt och – ja, nu sipprar det rök ur min hjärna. Att ens antyda att man ska ta i med hårda tag mot en liten som är rädd – vad ska jag säga?

Jo, förutom att det är grymt vill jag också säga att det är dumt, eftersom människor som er son behövs mer än någonsin i dagens samhällsklimat. Att inte kasta sig över saker oreflekterat utan att istället med integritet närma sig situationer, det är nödvändiga egenskaper i sam- och framtiden.

Det betyder inte att det här är ett temperamentsdrag som är enkelt att hantera för en som förälder. Barndomen är ju inte byggd för avvaktande barn. Vi tänker att barn är frimodiga och självständiga varelser som tycker att det är ROLIGT med förskola och barngympa och simskolor, fast de knappt har lärt sig prata. Vi tänker att det är så man ska vara, eftersom vi har ett arbetsliv där social kompetens värderas och likställs med att kunna snickesnacka, ta folk och älska öppna kontorslandskap. Egenskaper som eftertänksamhet, avvaktande och integritet värnar vi sämre om i dagens barndom (och arbetsliv).

Och målet med vår uppfostran som föräldrar är ju att få barn att fungera i samhället och bli uppskattade av andra. Därför måste vi lite smidigt putta barn som er son i rumpan för att de ska våga mer. Inte bara för att få dem att passa in i samhället utan också för att de själva blir lidande om vi undviker utmanande situationer och flyttar ut i skogen och blir självförsörjande. För rädsla och tveksamhet växer om man aldrig vågar pröva det man är rädd för. Man behöver lära sig bemästra det som skrämmer för att inte begränsa sig och få en tillvaro med alltför få frihetsgrader.

Att låta barn som är rädda för vatten slippa tvätta sig eller någonsin se en strand leder till både smutsighet och potentiella fobier, precis som det gör om man puttar ner livrädda barn i vattnet för att de ska upptäcka hur roligt det är att bada. Att istället få sitta i någons famn och se andra bada och plaska ger däremot en avvaktande själ chansen att så småningom våga doppa en tå. Även om det tar några år.

Det er son behöver är därför precis det ni verkar ge honom: Stöd att våga pröva, respekt för att han behöver tid på sig, en trygg famn tills tveksamheten släpper och ett lyhört avvägande av när man ska backa och gå hem eller när man ska putta lite framåt.

Till er tröst kan jag försäkra att jag har följt många vattenrädda barn över tid för att så småningom se dem både lära sig simma och bada som vem som helst – liksom jag har sett barn som bara har levt på formfranska och pasta bli gourmeter.

Avslutningsvis: gå inte in i fällan att likställa er sons avvaktande personlighet med låg självkänsla. För det finns inget sådant lika-med-tecken. Extroverta barn som kastar sig in i nya situationer kan precis lika gärna ha bristande självkänsla. Temperament och självkänsla är olika saker. Detsamma gäller potentialen att leva och ha skoj.

Er son har nog andra idéer om vad som är roligt och gott än den som härjar i kuddrummet på förskolan. Vi människor är helt enkelt olika. Med er lyhörda hjälp att i egen takt ta sig an livets utmaningar är er sons potential för ett gott liv alldeles utmärkt.

I en bok som jag skrev för några år sedan, Lyhört föräldraskap, beskriver jag barns utveckling genom två små personligheter; Märta och Wille. Märta är mer än lovligt utåtriktad och färgstark och Wille – ja, han är som er son. Kanske kan ni ha glädje av att låna den boken på ett bibliotek.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?

Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.