Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Blir han ledsen utan att våga visa det?

Min son blir tyst när vi kommer till förskolan. Hur tolkar du situationen? Om du tänker att han blir ledsen och inte vågar visa det, hur kan jag stötta honom? Barnpsykolog Malin Bergströms svarar.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Fråga: Min son blir tyst när vi kommer till förskolan – varför?

Jag grubblar över vår sons reaktion när jag lämnar honom på förskolan. Han är 2 år och 3 månader och väldigt pratglad, intensiv och framåt all sin vakna tid. Nya situationer brukar inte längre göra honom blyg eller osäker. Så länge vi är med ångar han på på sitt vanliga glada och nyfikna sätt. Han brukar se fram emot att gå till förskolan (han går 3 dagar/v) och pratar glatt hela vägen dit.

Så fort vi kommer genom grinden blir han tyst och tittar lite ner i marken. Pedagogerna kommer fram och hälsar glatt. Jag svarar, men han tittar bara lite blygt på dem. Om vi till exempel går in och tar på galonkläder, så att det återigen bara är han och jag, börjar han bubbla och prata igen. När jag går får jag en liten puss och en försiktig kram.

Sedan går han alltid till en leksaksbåt. Pedagogerna säger att han brukar sitta vid leksaksbåten en stund innan han börjar leka med de andra barnen, men att han sedan alltid är glad och tar för sig. När jag hämtar honom blir han glad och kommer och kramar mig, men är oftast är han inne i någon lek som han gärna fortsätter en stund med innan vi går.

De första tre månaderna i förskolan pratade han inte alls med pedagogerna, men det har släppt nu. Han brukar komma igång och prata en stund efter lämning. Jag har tolkat hans beteende som att han behöver tona in lite i ett "förskole-läge" och därför blir lite iakttagande och frånvarande, men jag är också orolig för att han kanske blir ledsen och inte vågar visa det.

Hur tolkar du situationen? Om du tänker att han blir ledsen och inte vågar visa det, hur kan jag stötta honom? Om han inte hade trivts på dagis rent generellt tänker jag att han hade visat det på andra sätt?

Jag försöker i övrigt bemöta hans känslor på ett bra och öppet sätt eftersom jag själv har vuxit upp med att sorg, skam och ilska är lite tabubelagda och "fula" känslor. Jag är därför rädd att jag ska föra de mönstren vidare. Jag har läst mycket (kanske lite för mycket) om anknytning och utvecklingspsykologi.

Camilla

Läs också: "Är det verkligen rätt att alltid göra avskedet kort?"

Barnpsykolog Malin Bergström: ”Släpp tanken på att han är ledsen”

Barnpsykolog Malin Bergström svarar: Släpp tanken på att han är ledsen
Barnpsykolog Malin Bergström svarar: Släpp tanken på att han är ledsen Foto: Stefan Tell

”Haha, Camilla, vi är många som har läst ”lite för mycket” om både det ena och det andra om barn. Och egentligen är det toppen! Läsningen beror ju på engagemang och intresse och sådant har, lika lite som närhet och kärlek, någonsin skadat ett barn.

Och visst hade din son visat på andra sätt om han inte trivdes i förskolan. Då skulle han protestera mot att gå dit och inte vara glad och ta för sig med kompisarna. Jag tänker istället, som du, att han tonar in förskoleläget – och det är ett ganska intelligent sätt att ta sig an en situation, om du frågar mig. Det är ju komplexa skeenden mellan människor som han ska läsa av innan han väljer hur han vill närma sig och delta.

Så frånvarande tror jag inte han är, snarast intensivt iakttagande. Din son verkar ha tillgång till flera strategier – både frimodighet och iakttagande.

Om jag får vara väldigt rak skulle jag vilja be dig att omedelbart släppa tanken på att han inte vågar visa sina sanna känslor, Camilla. För jag påstår bestämt att det inte finns någon krypande omedveten psykologisk överföring som läcker som rök ur ens egna tidiga erfarenheter, som förälder. Inte om man kan reflektera över sina erfarenheter. Jag vet det för att jag har mött så många vars föräldraskap är en reaktion mot egna barndomsmönster, och det är människor som har använt sina erfarenheter som utgångspunkter för reflektion kring barns behov och som en drivkraft till att göra annorlunda.

Är man insiktsfull nog att kunna reflektera kring det man har varit med om kan negativa erfarenheter vara en utmärkt grogrund för världens bästa föräldraskap. Och mina erfarenheter bekräftas av forskningen. Det är inte hur vi har haft det som små som styr oss utan hur vi förhåller oss till våra erfarenheter.

Jag tror snarare att din känslomässiga lyhördhet är din styrka, Camilla. Och när man har en reflekterande syn på föräldraskapet och är vaksam på att inte överföra gamla unkna mönster kan man, bakvänt nog, behöva träna sig på att lita på barns förmåga att visa vad de känner – för att bli en lite tydligare vägledare. Det bidrar nämligen med en annan viktig dimension: att barnet känner att man har förtroende för dess egen kompetens och styrka, vilket är en fin känsla att växa upp i om man samtidigt vet att det finns vuxna som hjälper en i alla väder.

Låter det snurrigt? Jag tror att du kommer att fatta vad jag menar om du vågar du utmana din tendens att vara känslomässigt lyhörd i små pyttestunder. Eller, egentligen gör du redan det hela tiden genom att till exempel säga hej då på förskolan tre dagar i veckan.

Så vad jag vill skicka med dig är att du ska uppmärksamma den aspekten för att se den fina balansen. Och så hoppas jag att du njuter av att du är så klok och att din son har din kärleksfulla blick på sig.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?

Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se. När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske i tidningarna Vi Föräldrar och mama, samt på mama.nu och expressen.se. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.