Är jag fast i duktiga mamma-fällan?

Jag har inte lust att sitta i sandlådan

Jag är hemma med vår 2-åring och hans 6 veckor gamla lillasyster. Det känns helt rätt i mitt hjärta, men det är en stor omställning för oss att vara fyra. Det är intensivt och jag är trött.

Tidigare har min son och jag haft roliga vardagar och upptäckt världen tillsammans. nu finns det en till att ta hänsyn till. Hela min kropp är inställd på bebisen. Samtidigt är separationsprocessen till storebror jobbig – för oss båda.

Kanske har jag fastnat i duktiga mamma-fällan? Jag vill ge så mycket, men har just nu varken lust eller utrymme att sitta i sandlådan eller leka med traktorer.

Jag sjunger för dem, vi går på promenad, balanserar, sparkar boll, gungar, läser bok och målar ibland. Men ofta får storebror nej när han bjuder in till lek, vilket jag mår dåligt över. Jag längtar efter den glädje och kontakt jag hade med honom tidigare. Samtidigt har något hänt i mitt förhållningssätt. Jag stöter bort honom lite, vilket är en stor sorg.

Han är så go, förstående och tålmodig, men jag kan inte bära båda. Självklart sätter jag mig ner och kramar och tröstar när han gör sig illa, och jag försöker sitta nära när vi läser bok.

Jag upplever att han kräver uppmärksamhet, något som jag har insett är vanligt när syskon kommer.

Kan du av detta se något som skulle vara dåligt för honom?

Min intention är att ge honom en trygg start genom att låta honom vara hemma från förskolan. Min känsla är att jag vill ge honom mer närhet, bus och närvaro och inte vara den tråkiga mamma som jag känner mig som nu. Det kan också vara så att jag har mognat som förälder, och att jag behöver tid att tycka om mig själv i den nya rollen med två barn som jag vill ge så mycket mer än jag kan, och där jag, som det är nu, prioriterar bebisen.

Duktiga mamman?

Det är så här kärlek växer

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström

Barnpsykolog Malin Bergström: Jag är rörd av ditt brev. Jag tror att alla som har flera barn känner igen sig så oerhört väl!

Är det inte, precis som du skriver, så här det är att mogna? Att släppa det man hade för att något nytt ska växa fram. Att känna sig förvirrad och otillräcklig. Att befinna sig i glappet mellan något förlorat och något som man kan inte känner sig säker på ska komma. Ett ”varken eller” där man saknar det självklara, trygga man har förlorat.
Och det faktumet att mognad tar tid. Tid att hitta och tycka om sig själv i ett nytt föräldraskap. Tid att titta på varandra igen med lite annorlunda sätt.

När man ser en sådan här mognadsprocess i backspegeln eller utifrån ter det sig så självklart och nödvändigt. Man ser så tydligt det som håller på att växa fram. Men när man är i processen kan man inte vila i det. Särskilt inte när man ska vara tillgänglig för sina barn varje vaken sekund, och när man vill vara deras klippa i livet.

Men jag, som står utanför, vet att det som sker nu är friskt, starkt och viktigt. Vartenda ord du skriver andas utveckling. Det är precis så här kärlek mellan barn och föräldrar växer.

Ibland är det barnets egen utveckling som kräver att relationen förändras. Andra gånger är det ett syskon eller livet utanför som stöper om oss. Det står i någon religiös skrift om kärleken, att ”allting tål den”. Och precis så här skapas kärlek som tål allting.

Läs också: Varför är jag så arg, bitter och grinig? Barnpsykologen svarar: Tvåbarnschock!

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.