Det känns som att jag är den enda mamman i världen som har svårt att lämna bort sitt barn. Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Fråga:

Vår dotter på snart 11 månader är en väldigt glad och nyfiken tjej som tycker om de flesta hon träffar. Ibland blir hon lite rädd för nya människor, men efter ett tag ger det med sig. De flesta omkring mig tycker att hon är väldigt mammig, men jag försvarar mig med att hon har varit med mig i snart ett år, så det är väl självklart att hon blir mammig. Hon har inga problem med att vara med sin pappa, men om jag är i närheten vill hon vara hos mig.

Min fråga är om detta kommer att växa bort?

Jag blir inte så störd av det. Jag tycker nästan att det är lite gulligt, men människor omkring mig säger att det inte är bra och att det kommer att skapa problem senare när hon ska börja i förskolan.

Jag lämnar inte bort henne så mycket – förutom till hennes pappa om jag ska gå och träna, handla eller göra något för mig själv. Min svärmor tycker att jag ska lämna henne till dem, men jag känner att jag inte kan lita på dem. De kan bli riktigt sura och ge mig pikar för det, men jag tycker inte att de tillbringar tillräckligt med tid med vår dotter för att veta vad hon vill, vad hon äter, när hon sover och så vidare.

Detta gör mig riktigt ledsen. Det känns som att jag är den enda mamman i världen som har svårt att lämna bort sitt barn.

Mia

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Kära Mia, nu ryker det ur öronen på mig. För din svärmor är, liksom en del andra i den generationen, okunnig när hon trakasserar dig. Och som förälder är man superkänslig för den typen av insinuationer. Det man känner i sin mage är inte alltid lätt att förklara i ord, och man kan ju inte precis säga rakt ut att man inte litar på svärföräldrarna som vill vara barnvakt.

Om jag inte själv hade råkat skriva boken Lyhört föräldraskap – barns utveckling och anknytning de första fyra åren skulle jag omedelbart råda dig att köpa den till dina svärföräldrar och kräva att de lusläste varenda sida (den är väldigt tjock). Men nu när jag har gjort det, och det därför kan verka ego eller som att jag vill tjäna pengar på att ge det rådet, föreslår jag istället att du lånar den på biblioteket, eller att du hittar någon annan bok om barns utveckling att ge till dina svärföräldrar – som en fin liten vink om att kunskapen om barns behov och utveckling har exploderat sedan de läste Doktor Spocks råd om barnuppfostran för 50 år sedan.

Mia, du är inte den enda föräldern i världen som har svårt att lämna sitt barn till folk du inte litar på. Du har tvärtom samma föräldrainstinkt som alla andra välfungerande föräldrar, och den instinkten är din lilla flickas skydd och trygghet i världen. Att din flicka är mammig (och pappig) är förutsättningen för hennes självständighet. Beroende och oberoende är två sidor av samma mynt. Inget barn och ingen människa kan bli självständig och oberoende utan att först och parallellt ha tillitsfulla nära relationer.

Och varken din svärmor eller någon annan har rätt till sitt barnbarn. Förmånen att få bli viktig i ett barns liv uppnår man BARA genom att vinna barnets förtroende och genom att respektera det – och med så här små barn ingår respekt och förtroende för barnets föräldrar i den dealen. Att försöka åtnjuta en sådan ynnest genom att sura, pika och klaga på barnets relation till sin mamma är att skjuta sig själv i foten.

Studier visar att din dotter har de absolut bästa förutsättningarna att trivas i förskolan, nämligen trygga och tillitsfulla relationer till sina föräldrar. Du har alltså gjort något väldigt fint som förälder, något som du ska sträcka på dig och var stolt över!

Vill du också ställa en fråga till vår barnpsykolog Malin Bergström? Klicka här!