Är det fel att vara kompis med sitt barn?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Fråga:

Jag är mamma till en dotter på 11 månader. Min man har sedan tidigare en son som är 9 år. Jag har funderat på en sak ganska länge. Ofta hör man rådet från experter att man ”inte ska försöka vara kompis” med sitt barn, att barnet behöver en vuxen som vågar vara vuxen och inte kompis. Min man och hans son har en väldigt fin och nära relation, och jag vet att min man skulle beskriva sin son som en av hans bästa kompisar. Är det fel?

När jag ser på min dotter tänker jag att jag önskar att hon och jag kommer att kunna ha en lika nära relation, där vi utbyter tankar och funderingar, umgås och gör roliga saker tillsammans – precis som kompisar gör.

En sådan relation hade jag inte alls till min egen mamma. Jag har inga klagomål på hennes föräldraskap, men nära varandra var vi inte. Hon levde sitt liv, och jag mitt – och så är det än idag. Men så vill jag inte ha det med min dotter när hon har blivit vuxen!

Jag funderar på om det man menar med att man ”inte ska försöka vara kompis” är att man som förälder inte ska överge sitt ansvar som vuxen i relation till barnet. Men går inte de två sakerna att kombinera? Måste man välja ”vuxenheten”, och därmed ett större avstånd till sitt barn?

Edla 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Jag tror att de flesta idag faktiskt strävar efter en sådan relation till sitt barn som din man har till sin son. Som jag ser det definierar man orden ”kompis” och ”vuxen” fel i den här debatten. För vem tycker egentligen att det är vuxet och moget att ryta och kräva respekt av barn utifrån att man är starkare och har mer makt?

I mina ögon är dagens svenska föräldraskap (som jag brukar kalla ett lyhört föräldraskap) mer moget. Vi betraktar barn som medmänniskor som varsamt ska lotsas genom tillvaron. I en familj ska alla må bra och få sina behov till­godosedda, inte främst de vuxna. Och när man skapar sådana demokratiska relationer som bygger på närhet och ömsesidig respekt har man förstås goda chanser att tycka om varandra. Också i längden.

Den typ av föräldraskap som i debatten benämns som att ”försöka vara kompis” kallas för auktoritativt föräldraskap (ej att förväxla med auktoritärt föräldraskap, redaktionens kommentar). Och forskningen visar entydigt att debattörerna har fel. För barn som uppfostras så utvecklas känslomässigt, socialt och intellektuellt bättre än de som bemöts auktoritärt (”Tyst när vuxna pratar!”) eller eftergivet (”Här får du glass om du inte tyckte om morotspurén”).

Att barn skulle må bättre om vi var mindre kompisar med dem stämmer alltså inte. Som föräldrar ska vi dra upp ramarna för tillvaron, ta ansvaret och leda i det stora hela. Men ramarna ska vi bygga utifrån allas behov och förutsättningar. Att tvinga barn till sådant som inte passar eller gagnar dem bara för att visa sin makt som vuxen hör inte hit.

Jag (och forskningen) håller alltså med dig, Edla. Att skapa ömsesidiga band av kärlek och glädje till våra barn är det bästa vi kan göra som ­för­äldrar!

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.