Är det fel att bli arg när storebror slår lillasyster?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Fråga:

Vår son som snart är 2 år blev storebror för en månad sedan. Jag vet inte hur jag ska agera när han slår sin lillasyster.

Han förstår inte hur hårt man får eller inte får röra. Det har tyvärr blivit så att vi håller undan vår dotter från sin storebror för att undvika att hon ska bli slagen och riven på huvud och i ansiktet. Men det verkar som om vår son tycker det är roligt. Det har till och med hänt att han slår vänners barn, och det känns väldigt tråkigt. Jag blir så arg när han gör så, fast jag vet att det egentligen har att göra med att han saknar uppmärksamhet från mig – eller?

Hur bör vi agera? Är det rätt att jag blir arg på honom? Jag blir så otroligt frustrerad. Det sista jag vill är att behöva sära på dem och känna mig illa till mods för att jag har blivit arg på honom. Och när jag ser andra familjer där barn och vuxna kommer överens känner jag mig ledsen och undrar vad jag gör för fel.

En ledsen mamma 

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Din utmaning nu, utöver att lära känna lillasyster och landa som tvåbarnsförälder, är att lära din lilla kille att bli världens bästa storebror. Som jag ser det handlar ilskan, som väcks inom dig när han ger sig på lillasyster, om en ren skyddsinstinkt – din starkaste drivkraft som förälder. Jag tycker att du ska använda den kraften till att tydligt visa honom hur försiktig han måste vara med lillasyster. Istället för att bli illa till mods kan du försöka betrakta den känslan som en vägledare, för både dig och storebror. Var lika tydlig som när du stoppar honom från att rusa ut i trafiken. Kanske är det inte din uppmärksamhet han söker när han är hårdhänt, utan vägledning kring hur han ska uppföra sig?

För många tvåbarnsföräldrar känns det svårt att vara så här tydliga, eftersom man är rädd att skapa syskonsvartsjuka. Men min erfarenhet är att det bara skapar frustration och ilska att lämna små storasyskon utan vägledning. De vet inte intuitivt hur man ska vara med bebisar; de behöver lära sig det. Och själv blir man arg och hjälplös när man försöker svälja sina känslor.

Visst kan man bidra till svartsjuka som förälder genom att vara orättvis eller ge ett syskon mer uppmärksamhet och kärlek. Men i grunden ser jag svartsjuka som ett personlighetsdrag.

Jag föreslår att du, parallellt med att stoppa din sons tjuvnyp, ger honom en massa bekräftelse på vilken härlig storebror han är. Snart kommer lillasyster att delta i den bekräftelsen genom att skratta och jollra när han dyker upp. Ge honom också förtroendet att hjälpa till med henne genom att sätta på strumporna, ge nappen eller hålla henne i famnen (under övervakning förstås).

Om det känns som att du tjatar och gnatar mycket på din son brukar det underlätta enormt att se till att varje dag få en mysig stund på tu man hand. Sådana mysstunder är guld värda när det gäller att återknyta till värme och närhet, och de brukar gå att få till om man är två föräldrar.

Avslutningsvis – om du skrapar lite på ytan hos dina kompisar med samspelta barn kommer du se att de också har gått igenom detta. Det normala i en barnfamilj är att tillvaron haltar hit och dit och att evighetsprojektet med att hitta balans mellan allas behov ständigt pågår. Inget gör mig lika misstänksam och nyfiken som riktigt lyckliga familjer där man alltid ler och har koll på allt – ­eftersom det inte går att ha riktig koll på barn.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.