”Hur kan vi hjälpa vårt barn med separationsångest?”

Hur kan vi hjälpa henne att komma över sin ångest?

Vår snart 10-åriga dotter har besvär med när hennes mamma – min fru – går ifrån henne. Det vill säga: Min fru kan inte lämna huset utan att vår dotter gråter och får stresspåslag. Och hon kan bara gå till kompisar i området och leka hos dem om hon vet att mamma är hemma.

Min fru är sjukskriven för utmattning sedan några år tillbaka. Dottern står i kö till BUP. Hennes separationsångest ställer till det såpass att hon inte tar sig till skolan utan mamma. Det här gör också att min fru hindras i sin rehabilitering för att kunna återgå till sitt jobb.

Vad kan vi göra för att hjälpa vår dotter att komma över denna ångest? Stressen byggs liksom på.

Bekymrad pappa

Barnpsykolog Malin Bergström: Uppmuntra er 10-åring att utmana sina rädslor

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se. Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström: Hej du bekymrade pappa! I mitt svar kommer jag att kalla din dotters tillstånd för en ångeststörning, även om jag förstås inte kan ställa diagnos på distans. Jag gör det eftersom det du beskriver stämmer så väl in på diagnosen separationsångest, som är ett av de vanligaste ångesttillstånden hos barn. För att man ska kalla rädsla och oro för en ångeststörning krävs att den hindrar barnet i vardagen, vilket du beskriver att din dotters problem verkligen gör.

Jag förstår att du känner dig stressad. Ångest smittar och man blir indragen i den när ens barn drabbas. Som förälder påverkas man ju av barnets rädsla och vill hjälpa och trösta. I all välmening kan då ett förhållningssätt som snarare förstärker än minskar rädslan utvecklas.

Att din fru håller sig hemma är ett sådant exempel. Det är förståeligt att man reagerar så, ingen vill ju utsätta sitt barn för obehag. Men det förhållningssätt som bäst hjälper är en balansgång mellan att leva sig in i och bekräfta din dotters oro och att samtidigt stärka henne i att hon klarar mer än hon tror.

Eftersom rädsla och oro kan växa när man undviker sådant som skrämmer är det viktigt att hon uppmuntras att utmana sina rädslor, som till exempel genom att träna på att mamma inte är hemma och att inte veta var hon är. Genom att utsätta sig för det samlar er dotter erfarenhet av att hon faktiskt klarar att utmana rädslan och att det hon fruktade inte hände.

Att din fru faktiskt lämnar hemmet, trots er dotters reaktioner, är alltså viktigt. Får ångesten styra riskerar den nämligen att växa. Redan nu, medan ni väntar på behandling hos BUP, kan ni därför göra en överenskommelse med er flicka om att hennes mamma kommer att ge sig iväg en stund varje dag för att er flicka ska få ”träna” bort sin ångest. Du får komma överens med din dotter om hur ni ska lägga upp det så att hon känner att hon får vara med och styra när hon tränar på att vara ifrån sin mamma. Det är också viktigt att du förklarar för henne att ni gör det för att hon kan få vara med om en massa roligt om hon lär sig att släppa mamma.

Börja med att mamma går iväg kortare stunder och utöka det sedan. Om er dotter ställer frågor om vart mamma ska och vad hon ska göra finns det risk att man hamnar i en massa försäkringar och diskussioner, där det egentligen är ångesten som pratar. Undvik därför det och förklara istället bara att mamma kommer vara borta en stund och att er dotters uppgift är att träna på att stå ut med det. Att mamma låter bli att ta med sig mobilen underlättar, eftersom man annars kan hamna i tusen telefonsamtal och sms.

Att träna på det här sättet kan låta hårt med min erfarenhet är att det verkligen hjälper.

Min erfarenhet från de barn med ångestproblem som jag träffat är också att det inte är ovanligt att de har en sjuk förälder. Vad jag vet är detta inte bekräftat vetenskapligt men jag skriver det ändå eftersom det skulle kunna vara så att din dotter känner oro för sin mamma. Det kan därför vara fint att prata med henne om mammas sjukdom och fråga hur mycket hon vet om den. Det är vanligt att barn med separationsångest tänker att de själva eller deras förälder kan råka ut för något hemskt när de inte är tillsammans. En sådan oro kan bottna i okunskap om förälderns tillstånd och kunskap kan därför verka lindrande. Att din fru ger sig ut och gör saker visar också er flicka att hennes mamma är stark och klarar sig bra, även om det är jobbigt i stunden.

Det är bra att ni står på kö till BUP. Min erfarenhet är att man kan behöva psykologisk behandling när separationsångest hunnit etablera sig så här.

Att pusha en rädd flicka att våga går rakt emot ens instinkt och magkänsla som förälder. Helst vill man förstås trösta och underlätta för henne när det knyter sig. Ju kraftigare hon protesterar desto svårare är det också att vara bestämd och leda henne i rätt riktning. För att kunna hjälpa henne att utsätta sig för det skrämmande kan ni föräldrar därför behöva stöd och bekräftelse.

Vid Första Linjen för barn och unga (en verksamhet med psykologer på vårdcentraler eller barnklinik) finns också psykologer som är vana att behandla barn med ångest. Väntetiden dit kan vara kortare än till BUP, det kan därför vara värt att kolla upp.

Det finns också bra böcker att läsa med tips till er föräldrar. Ett exempel är psykologen Martin Forsters bok från 2013: Jag törs inte men jag gör det ändå, Om barns välmående och självkänsla.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

LÄS MER: ”Är det okej att 11-åringen fortfarande sover i min säng?”