1-åring vill inte sova – "Vi har prövat allt"

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Mitt barn vill inte somna, jag känner mig nedbruten

Vi har en liten kille på snart 1 år och en större kille på 3 år. Vår minsting har alltid varit lite knepig att natta på kvällen. Dagtid somnar han lätt som en plätt i sin vagn. Han vilar två gånger på dagen, aldrig efter 15:00. Men när kvällen kommer och det är dags för läggning är det skrik och bråk.

Vi har tydliga rutiner varje kväll: Äta, bada, lugn lek, saga, säga godnatt till pappa och storebror, släcka lampan. Sedan börjar kriget.

Han skriker så att grannarna måste tro att jag misshandlar honom. Först vägrar han bli buren. Sedan är det enda han vill att bli buren. Han är så missnöjd och förbannad, kan skrika sig svettig.

Jag har verkligen prövat allt jag kan tänka mig. Jag börjar känna mig nedbruten och det känns som att det är hopplöst.

Har han ont? Är han rädd?

Jag har fått tips om akupunktur, vågar man pröva det?

Vanessa 

Håll fast vid EN sak

Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström: När jag läser ditt brev tänker jag att er yngste son kanske är en utåtriktad, nyfiken liten en med full fart genom tillvaron. En unge som tycker att det är bortkastad tid att sova. Er utmaning är då att få honom att komma till ro.

De kvällsrutiner du beskriver är precis sådana som forskningen visat funkar bäst för att få små barn att somna. Att det ändå blir skrik och strul beror kanske på att barn är envisare och mer individualistiska än vad forskningen tror (tack gode gud för det).

När det hakar upp sig vid själva insomningen gör ni precis som alla andra föräldrar med sömnstrulande barn: Ni försöker en sak ett tag, ger upp, prövar en annan variant, ger upp, prövar något tredje – och så vidare, tills ni känner att ni har prövat ALLT.

Att göra så verkar för oss föräldrar vara det mest mänskliga och logiska förhållningssättet när barn inte somnar. Men tricket, när man läser forskning om att styra upp sömn, är ett annat. Nämligen att hålla fast vid EN sak tills barnet ”dukar under” för vanan (och nu menar jag inte dukar under som att de slutar visa vad de vill och blir känslomässigt utarmade, utan att de lär sig att ”Jaha, det är så här insomning ser ut”).

Jag råder er alltså att hålla fast vid kvällsvanorna och sedan avrunda dem med en lika tydlig vana efter att ni har släckt lampan (alltså när kriget brukar bryta ut). Vilken vana ni ska välja beror på vad som passar er och er son.

Jag brukar föreslå att man nästan lägger sig på barnet. Det låter galet och missförstå mig inte nu, jag menar förstås inte att han ska krossas av en vuxens kroppstyngd eller få andningssvårigheter. Jag menar att ni håller honom tryggt i famnen tills han slutar spjärna emot och ”ger upp” inför det faktum att han ska somna. Vagga lite, nynna, andas tungt och sjung en vaggvisa. Fortsätt även om han protesterar. Håll honom så, i sängen, tills han slocknar. Inte en kväll utan varje kväll tills rutinen har satt sig.

Kanske känner ni instinktivt att detta vore fel för er son. Hitta då på en annan vana och genomför den lika enträget.

Avslutningsvis rekommenderar jag inte akupunktur. Det har studerats, men någon effekt på små barns skrik har inte kunnat visas. Dessutom vittnar vuxna som har prövat att det kan göra ont, så jag avråder från det. Försök i stället att hitta en lika trygg och fast rutin för insomningen som ni har för resten av kvällen. Det är er bästa väg mot att slippa kvällskriget.

Kanske också är det också en god idé att titta in till grannen och lite trevligt berätta att lillpojken inte är så pigg på att somna på kvällarna, så slipper du oroa dig för vad de tänker.

Med förhoppning om lugnare kvällar,

Malin

Här hittar du fler artiklar om barn och sömn!

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.