Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Ny forskning: Allt det här kan din nyfödda bebis

Nyfödda bebisar kan mer än man hittills har trott – redan som foster kan de faktiskt en hel del.  Forskningsresultaten bekräftar hur viktig DU som förälder är, menar Gustaf Gredebäck, professor i utvecklingspsykologi.

Alldeles nyfödd – och bebisen kan redan massor med saker, mer än vi hittills har förstått.
Alldeles nyfödd – och bebisen kan redan massor med saker, mer än vi hittills har förstått.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Det här får du veta i artikeln

Gustaf Gredebäck, professor i utvecklingspsykologi, berättar om ny forskning som bland annat visar:

att foster kan se i magen – och att de helst tittar på sådant som har formen av ett ansikte

att nyfödda kan något om matematik

att nyfödda helst tittar på bilder av ansikten som tittar tillbaka mot dem

att nyfödda redan från början är förberedda för, och inriktade, på socialt samspel

Kunskapen om vad barn kan redan i början av livet har på senare tid ökat enormt.

En del av forskningsresultaten är helt nya för oss, andra har vi i någon mån känt till, eller i alla fall anat, tidigare. Oavsett vilket visar de tillsammans på en och samma sak: att bebisar kan mer, mycket mer, än vad vi hittills har känt till.

Förmågorna finns där redan hos nyfödda, eller bara ett par dagar gamla, barn – och i vissa fall har forskare sett dem redan hos foster (i huvudsak under den tredje trimestern, det vill säga den sista tredjedelen av graviditeten).

Gustaf Gredebäck, professor i utvecklingspsykologi, Uppsala universitet.
Gustaf Gredebäck, professor i utvecklingspsykologi, Uppsala universitet. Foto: Mikael Wallerstedt

– Det är verkligen kittlande, det vi vet nu, säger Gustaf Gredebäck, professor i utvecklingspsykologi vid Uppsala universitet och föreståndare för Uppsala Barn- och babylab, där man forskar om barns utveckling.

Just nu befinner vi oss i en period när forskningen hela tiden vidgar gränserna för vad som kan upptäckas om barns förmågor.

– Den här perioden har egentligen pågått under de senaste tio åren, men tack vare tekniska framsteg börjar vi nu till och med kunna se vad barn kan redan innan de föds, berättar Gustaf Gredebäck.

Via 3D-ultraljud har forskare registrerat hur foster rör sina händer. Man har sett att foster är väldigt aktiva de stunder när de är vakna.

– Fostret utforskar sin miljö på ett väldigt spännande sätt, säger Gustaf Gredebäck. Det känner på navelsträngen, på livmoderväggen och på sig själv, det undersöker sin kropp.

– Om barnet rör handen mot munnen öppnar det munnen innan handen når fram. Handen når munnen med en helt annan hastighet än när den rör sig ut från barnets kropp. Och när handen rör sig mot ögonen är fostret mer försiktigt än när det rör handen mot navelsträngen.

Fosterutveckling

För barnet är födelsen ingen magisk startpunkt. En hel del utveckling har ju pågått redan innan barnet föds, säger professor Gustaf Gredebäck.
För barnet är födelsen ingen magisk startpunkt. En hel del utveckling har ju pågått redan innan barnet föds, säger professor Gustaf Gredebäck.

När man tittar på nyfödda bebisar är det lätt att tolka deras rörelser som medvetna – men man vet ju inte. Eller: Man har inte vetat.

– Men med de nya studierna kan man se att barn bygger upp en förståelse för sig själva och sin omvärld långt före födelsen. Många forskare tror att det är en biologiskt medfödd kompetens som vi ser. Så kan det absolut vara, men jag är av den starka övertygelsen att här bygger barnet en förståelse för sig själv och sin värld, säger Gustaf Gredebäck.

För barnet är födelsen egentligen ingen magisk startpunkt, menar han.

– Den är mer som en nystart. En hel del utveckling har ju pågått redan innan barnet föds.

LÄS OCKSÅ: Bruksanvisning för nyblivna föräldrar

Foster tittar helst på ansikten

Det är förmodligen något av vad som avspeglar sig i en studie som spädbarnsforskare i brittiska Lancaster har utfört. Forskarna funderade på vad som skulle hända om foster exponerades för ljusprickar.

– Stegvis och systematiskt började de undersöka saken och belysa gravida magar med ljus, berättar Gustaf Gredebäck. De såg exakt hur mycket ljus som nådde livmodern – det skulle inte vara för mycket men ändå tillräckligt för att det skulle dyka upp en bild av ljusprickar på insidan av livmodern.

Bilden bestod av tre ljusprickar: två upptill och en nedanför, som ett stiliserat ansikte.

– Och på andra sidan livmodern visades en likadan formation av ljusprickar, fast upp och nervänd.

Vad som hände? Barnen vände sig mot den rättvända, ansiktsliknande formationen och bort från den upp- och nervända formationen.

– I och med det vet vi att barn har synintryck i hjärnan redan i fosterlivet, och det här var första gången man har kunnat visa det.

Här, i den vetenskapliga tidskriften Current Biology, finns artikeln om barns synintryck i fosterlivet.

Hur ska man förstå studien?

– Man kan antingen tänka att vi människor faktiskt har med oss en biologisk preferens för ansikten, eller att den preferensen är ett resultat av fostrets undersökande av den egna kroppen, som tidigare studier har visat.

Skapar barnet sin egen utveckling?

Nyfödda bebisar – och foster! – tittar gärna på ansikten.
Nyfödda bebisar – och foster! – tittar gärna på ansikten. Foto: Shutterstock

Ingen vet vilket som är det rätta svaret, eller om båda bidrar med en del av sanningen, men fynden attraherar forskare, berättar Gustaf Gredebäck. Alla kan fylla dem med ”sitt” innehåll.

– Många ser studien som bevis på att det handlar om biologiskt medfödda färdigheter, och det kan hända att det här sätter en grund för allt som kommer senare – men jag ser det lite annorlunda. Jag betonar det aktiva, lilla barnet som själv är med och skapar sin utveckling.

Forskningen har visserligen uppstått ur tanketraditionen att vi människor har en preferens för ansikten, säger han.

– Men jag har argumenterat för att man inte kan utesluta att det är fostrets tidiga undersökande av den egna kroppen och det egna ansiktet som skapar den preferensen, säger Gustaf Gredebäck.

Att på det sättet överföra ett sinnesintryck (i det här fallet känseln, att i fosterlivet känna på sitt eget ansikte) till ett annat (i det här fallet synen, att utifrån känselintrycken av sitt eget ansikte känna igen ett ansikte, eller bilden av ett ansikte) är – rätt avancerat, det medger han.

– Men det finns ju andra studier som har visat att nyfödda bebisar kan överföra information från ett område till ett annat – till exempel att lyssna på ett ljud som återkommer fem gånger och under tiden föredra att titta på en bild av fem prickar.

Nyfödda bebisar + matematik = SANT

Redan nyfödda bebisar kan något om matematik, visar forskning.
Redan nyfödda bebisar kan något om matematik, visar forskning. Foto: Shutterstock

Den studie Gustaf Gredebäck syftar på handlar om matematik – eller om barns förmåga att från allra första början i livet börja skapa en förmåga att förstå matematik.

Forskarna lät nyfödda bebisar ligga på rygg på sina mammors bröst. Ett ljud som upprepades (exempelvis) fem gånger spelades upp: bip bip bip bip bip.

– Samtidigt hade bebisen en bild på fem prickar på ena sidan om sig och en bild på kanske sju prickar på andra sidan om sig – och det visade sig att den bild bebisen valde att titta på stämde överens med vad de hade hört. Om de hörde fem bip-ljud tittade de på en bild med fem prickar, om de hörde tio bip-ljud tittade de på en bild med tio prickar.

Nyfödda bebisar har alltså en känsla för, eller förmåga, att förstå och identifiera ungefärliga antal, konstaterar Gustaf Gredebäck.

Här, i den vetenskapliga tidskriften PNAS, finns artikeln om nyfödda bebisars förmåga att uppfatta antal.

Klassisk spädbarnsforskning har gett kunskap

Mycket av det vi vet om nyfödda bebisars förmågor vet vi tack vare gamla, klassiska experiment. Att låta bebisar ligga på rygg på sina mammors bröst, med en bild på varje sida om sig, är en klassisk metod som började användas redan på 1980-talet.

– Experimentledaren och en medarbetare har varsin stor pappskiva i händerna som de hovrar över barnet med, en på höger sida och en på vänster sida. Och långsamt, mycket långsamt – sådant här tar tid för nyfödda – börjar barnet vrida huvudet åt ett håll.

I och med att pappskivorna, eller vad det nu är, visar olika bilder kan man dra slutsatser utifrån vad bebisar väljer att titta på. Det ger en kunskap om vad bebisar föredrar – kanske på grund av vad de vet, kan, känner igen eller är förprogrammerade för.

Den ena pappskivan kan till exempel visa ett fotografi av ett ansikte med ögon som tittar mot bebisen, den andra kan visa ett fotografi av samma ansikte men med en blick som tittar bort från barnet.

– I sådana studier har man kunnat se att alla barn, faktiskt alla, tittade mer på det ansikte som tittade på dem än på det som tittade bort från dem – och de gjorde det redan från dag 1, alltså som helt nyfödda, säger Gustaf Gredebäck.

Här, i den vetenskapliga tidskriften PNAS, presenteras en studie som visar att nyfödda söker ögonkontakt.

Liknande studier gjordes från början med enkla grovskisser av ansikten på pappskivor, skisser där prickar och streck symboliserade ögon, näsa och mun. Studierna visade att nyfödda hellre tittade på ansikten än på något annat.

– Och det var där någonstans det här forskningsområdet tog sin början. Man såg att här finns något spännande, och metoden kom att spänna över många olika områden, säger Gustaf Gredebäck.

LÄS OCKSÅ: Nyfödd – utveckling, längd & vikt, anknytning, vakenperioder, första leendet och en massa annat

Nyfödda har förmågan att vara sociala

På senare tid har man istället för pappskivor använt surfplattor i experimentsituationen, vilket har gjort det möjligt att visa filmer för nyfödda bebisar.

– Och då har det dykt upp fler spännande studier, säger Gustaf Gredebäck. Man har bland annat visat nyfödda bebisar filmer på biologisk rörelse, alltså filmer med ljuspunkter för en människas fotleder, axlar och armar, sådana som gör att man som vuxen direkt ser att ljuspunkterna symboliserar en människa i rörelse (googla biological motion, redaktionens kommentar).

Om en surfplatta visar en film med ljuspunkter som föreställer en människa med fötterna ner och huvudet upp, och en annan surfplatta visar en upp-och-nervänd människa, så tittar barn på den film som är rättvänd. Redan från födelsen gör barn så – eller, faktiskt, både människobarn och kycklingar gör så. Detta är någonting som alla vi levande varelser verkar ha med oss, biologiskt.

Här, i den vetenskapliga tidskriften PNAS, finns en artikel om nyfödda bebisar och biologisk rörelse.

Andra experiment visar att nyfödda föredrar att titta på bilder som förändras. Om de på en surfplatta kan se fem punkter som hela tiden byter plats och storlek men alltid är fem till antalet, och på en annan surfplatta får se en bild som är statisk och aldrig förändras, som alltid visar fem, eller kanske tio, punkter – vilken tittar de då helst på? Jo, den bild som förändras.

– I de här studierna kan vi alltså se grunderna för barnets förmåga att orientera sin uppmärksamhet mot andra som tittar mot en själv, och grunderna för barnets förmåga att sortera information – och då är vi nära någonting viktigt. Vi ser att barn har ett förberett biologiskt system för inlärning, för att lära sig av andra. Vi ser att det redan från början finns möjligheter att ta till sig information och, inte minst, att barnet redan från början har möjligheter att vara socialt, säger Gustaf Gredebäck.

Även tidiga studier har visat att barn är förberedda på socialt samspel.

– Klassiska studier har visat att barn, redan när de föds, är känsliga för mammans röst och den speciella språkstruktur som funnits runt dem i fosterlivet. Det hörande barnet börjar alltså bygga en förståelse för ljud redan innan födseln.

 

Vad innebär forskningen för oss föräldrar?

Det kanske inte märks så tydligt än, men det här – att vara tillsammans – är bebisen gjord för.
Det kanske inte märks så tydligt än, men det här – att vara tillsammans – är bebisen gjord för.

Gustaf Gredebäck, vad kan man som förälder lära sig av den här forskningen? 

– Jag tror att man kan lära sig att ens barn är en liten människa som från dag 1 behöver närvarande och aktiva föräldrar, föräldrar som är tillsammans med sitt barn, som pratar med sitt barn. Barn behöver helt enkelt det, och det är så bra att ha med sig det, som förälder.

– Och det finns något helt magiskt och fantastiskt i det, något som man som förälder kanske kan finna lite glädje i under den första tunga tiden med sömnbrist, något som gör att man kan känna: ”Att jag finns här är ändå till glädje för barnet, här och nu”, säger han.

Bara några månader senare, när bebisen är 3, 4 månader, har det hänt mycket. Bebisen har större förmåga att tolka ansikten och ansiktsuttryck, och då är det lättare att, i forskningssituationer, mäta barns sociala preferenser.

Gustaf Gredebäck ger ett exempel:

– När föräldrar till barn i den åldern är tillsammans med sitt barn; tittar på barnet, ler och pratar med barnet, och sedan plötsligt blir stilla i blicken och tittar bort* – då kan man se hur barnet börjar söka kontakt, hur det nästan försöker spexa till det för att få tillbaka kontakten och hur det sedan blir jättejätteledset om de inte får kontakt igen.

Det, menar han, är ett tidigt tecken på att barn själva är drivande i att skapa samspel, och på att de förändrar sitt beteende för att få kontakt. Men barnets starka reaktion är förbehållen föräldern.

Här finns ett sammandrag om forskning som visar att bebisens reaktion är förbehållen föräldern, från den vetenskapliga tidskriften Infant Behaviour and Development.

– Om det är jag, som forskningsledare, som zoomar ut och börjar hålla på med mobilen eller något sådant istället för att samspela, då händer det inte mycket alls hos barnet. Det är när föräldern gör samma sak som barnet börjar barnet jollra, röra sig mer och bli jätteargt om det inte får gensvar.

Men det här betyder inte att man som förälder ska känna panik och tro att man måste vara tillsammans med sitt barn precis hela tiden, säger han.

– Barn behöver också utmanas i att det inte är så farligt att uppleva lite lagom frustration ibland. De behöver det för att lära sig hantera och dämpa starka känslor.

För små barn är det svårt. Väldigt svårt.

– Det är därför små barn behöver aktiva föräldrar som är med, som pratar om känslor och som på så sätt är ett stöd för barnet. Men i takt med att barnet blir större behöver det, i den mån det orkar, träna på att hantera sina känslor själv. Det är det, att som förälder vara lyhörd, som det goda föräldraskapet handlar om, säger han.

Läs också: Barns utveckling 0–6 år

*Att föräldern ”zoomar ut” i den här situationen beror på att experimentledaren har uppmanat hen att göra det i ungefär två minuter.