En del barn älskar sin barnvagn – andra verkar hata den. Förklaringen kan finnas i barnets temperament.

Ut och gå med barnvagnen, kanske? En lång, härlig pratpromenad med de andra i föräldragruppen? En snabb powerwalk för att få upp flåset? Eller bara en tur runt de närmsta kvarteren, så att bebisen får sova i friska luften medan du lyssnar på det senaste avsnittet av favoritpodden?

För en del föräldrar är det inga problem. Bara att lägga ner bebisen i vagnen och ge sig iväg. För andra är tanken på en vagnpromenad som ett skämt. Deras bebisar vägrar. I bästa fall kan det funka i fem eller tio minuter, men sedan går det inte längre. Bebisen skriker, allt mer hysteriskt, tills den får komma upp i famnen – och då blir allt bra igen.

Vägra vagn – en temperamentsfråga

Vagnvägran har med temperament att göra, tror Vi Föräldrars barnpsykolog Malin Bergström.

– Nyfikna och pigga barn som har svårt att komma till ro kan hellre vilja vara med än att ligga i en vagn där de inte ser vad som pågår. Och en del mer ängsliga barn behöver ofta mer kroppskontakt.

Barnets utveckling påverkar också, tror hon.

– Riktigt små barn ser ju inte lika bra på långt håll. De ser sina föräldrars ansikten bäst från famnavstånd. Och en del utåtriktade barn blir inte riktigt nöjda förrän de har en sådan styrsel i kroppen att de kan sitta – kanske inte förrän de kan vändas utåt och se vad som händer. Men då, om inte förr, brukar det bli lättare.

Barnvagnen kan bli en trygg plats

Att åka barnvagn är inget måste. En del föräldrar och barn tycker att det fungerar bra med bärsjal eller bärsele. Men barnvagnen är ändå en uppfinning som verkar passa många barn, konstaterar Malin Bergström.

– Den blir ofta en trygg plats. Ett ombonat och mysigt ­”hemma”. Ibland dröjer det innan vagnen blir den där förlängningen av famnen, men den kan ändå bli det så småningom.

Egentligen är det inte ett dugg konstigt att vagnåkande inte passar alla barn, tycker hon.

– Vi människor är ju olika redan från början. Vissa ­bebisar somnar som stockar så fort man lägger ner dem i ­vagnen. Andra ­tycker att ­famnen är mer ­rogivande – eller stimulerande. För tänk vilken upplevelse det är för ett litet barn att bli buret, tätt intill! Att höra hjärtslag, känna andning, känna rytm från kropps­rörelser …

Vägra vagn kan krångla till det

Men om den typen av upplevelser ska ersätta vagnåkandet kan det rent praktiskt bli krångligt, åtminstone innan man har hittat ett sätt att hantera det på. Och eftersom vagnåkande under de första månaderna ofta utgör en ganska stor del av den tid barn och föräldrar har tillsammans (i snitt drygt två timmar per dag, enligt en brittisk rapport) kan vagnvägrandet göra oss föräldrar lite ställda.

– Vi tänker kanske att våra barn ska ligga i vagnen utan att protestera i en hel timme eller mer medan vi passar på att powerwalka eller prata med kompisar. Vi förväntar oss kanske att de ska ligga i vagnen mycket längre än vi förväntar oss att de ska ligga på golvet hemma. Men det är klart att barn kan tycka att det blir tråkigt, där i vagnen, säger Malin Bergström.

Till viss del är det nog våra förväntningar som så lätt gör vagnvägrandet till problem för oss, tror hon.

– Man blir mindre ­frustrerad om man inte förväntar sig att barnet ska ligga länge i vagnen.

Så, vad kan man göra?

– Om man bara kan klura ut en rent ­praktisk lösning – kanske pallra upp barnet med kuddar i vagnen så att det kan se bättre, kanske använda bärsele och lämna vagnen hemma – kan man försöka se vagnvägrandet som en möjlighet att lära känna sitt barn.

Malin Bergström förespråkar vad hon kallar ett lyhört föräldraskap. Det går, under det första halvåret, ut på att försöka lära känna sitt barn.

Vägra barnvagn kan vara ledtråd

– Och när man ska lära känna sitt barn är barnets beteenden, som till exempel att inte vilja ligga i vagnen, jättebra ledtrådar. Man kan tänka ”Jaså, du känner så?” Eller ”Vad är det som du inte gillar med vagnen? Är det tråkigt där, eller otryggt?”.

– Barn har miljoner beteenden som säger oss något om deras personlighet. En del av dem stämmer med hur vi har tänkt oss att det ska vara, andra gör det inte.

Som förälder är det klart att man kan känna sig frustrerad om man inte kan följa med de andra i föräldragruppen på promenad, särskilt när man hör hur bra det funkar för dem.

– Men det är i sådana lägen man behöver vända sig mot sitt barn med nyfikenhet: ”Vem är du, lilla person, som har kommit till mig? Vad är det du gillar som du inte får där i vagnen?” Och om det ändå är viktigt att ­promenera tillsammans med andra föräldrar tror jag att man kommer att hitta ett sätt att göra det, säger Malin Bergström.


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
NUVARANDE Barn som vägrar vagn – vi vet varför
NÄSTA Åka bil utan barnstol – hur ska man göra då?