Att själv kunna kravla eller krypa nära för att tanka trygghet, eller ta sig en bit ifrån för att utforska – så smidigt! Men samtidigt kan världen kännas extra stor och läskig.

Om Luna, 8 månader

Vänta ni bara, säger folk. Snart kommer den där främlingsrädslan, den där oroliga nattsömnen, den där klängigheten som så många bebisar i Lunas ålder har.

Lunas föräldrar har väntat – och kanske är den där omtalade perioden här nu. Det finns en del som skulle kunna tyda på det. Men i så fall är den inte alls lika påtaglig som Lunas föräldrar har förväntat sig.

För ett par dagar sedan hade Luna barnvakt en kort stund. Det gick bra, men när Lunas föräldrar kom tillbaka blev hon ledsen på ett sätt som hon inte har brukat bli tidigare.

Luna har nog börjat tycka det är obehagligt att vara nära andra än mamma och pappa, funderar hennes mamma Frida. Och faktiskt, nattsömnen är lite orolig just nu. Luna sover sämre. Hon vaknar ofta och är ledsen, och det är svårare att få henne att somna om.

Lunas pappa David undrar: Är det utvecklingen, eller är det för att Luna just har vant sig av vid amningen på nätterna? Eller för att hon är lite förkyld? Det är inte så lätt att veta. Men på senare tid har Luna också börjat signalera att hon inte riktigt är med på noterna om mamma eller pappa går ifrån henne och in i ett annat rum. Hon gnäller till lite då.

David har tänkt att även det kan bero på att hon är lite förkyld just nu. Men är hon klängig? Nej, Frida och David tycker inte det. Frida går nästan och väntar på att Luna ska bli så där jätteklängig som alla säger att hon ska bli, och på att hon inte ska vilja vara med någon annan än dem. Men det har inte blivit så. Inte än. Så länge Luna får vara i närheten av mamma och pappa är hon nöjd.

David har ett knep som brukar fungera bra. Om han måste gå till ett annat rum brukar han ta med sig Luna och sätta henne på golvet. Då kan hon sitta och pyssla med sitt samtidigt som hon hör hur David fixar med sitt. Det gör henne lugn.

Fysiskt händer det massor nu. Luna kan till exempel dra sig upp till stående om hon får ett bra tag om en bordskant. Och hon kan gå med stöd, visade det sig när de häromdagen tog fram hennes gåvagn. Frida trodde att de var för tidigt ute, men Luna gick faktiskt när hon höll i den. Väldigt ostadigt, men hon gick!

Och det här med att krypa – Luna har tränat på det ganska länge nu. I säkert en månad har hon stått på alla fyra och liksom gungat kroppen fram och tillbaka, misslyckats, frustrerats och kämpat vidare.

Nu kan hon. Sedan bara några dagar tillbaka kryper hon. Ibland fastnar hon vid en tröskel eller mattkant för en stund, men numera är hon en bebis som, om än med lite möda, kan förflytta sig på egen hand.

Det är stort.

Bebis 8 månader – så kan det vara

Hos en del bebisar märks ingenting. Andra kan plötsligt börja protestera vilt om mamma eller pappa lämnar rummet, även om det bara är för en kort stund.

Och nu, eller kanske om någon månad, kan bebisar allt tydligare börja göra skillnad på människor. De kan välja och välja bort: inte barnvakten, men mamma. Inte mormor, men pappa. Det är i så fall precis som det ska vara. Människobarn kan inte, som många andra däggdjursungar, fly tillsammans med sina föräldrar om en fara närmar sig. De kan inte heller klamra sig fast vid en förälder, som apungar gör. De är helt beroende av att föräldern beskyddande tar dem till sig om något farligt hotar.

Vill vara nära föräldern

Ända sedan barnet var nyfött har det gråtit när det behövt förälderns beskydd eller hjälp. Men då, i början av livet, hade barnet ingen uppfattning om att föräldern kan försvinna. Det har barnet nu, och det kan skapa oro. Är man orolig vill man hålla sig nära – dels för att slippa oron som väcks av att föräldern är ur sikte, dels för att närhet till föräldern är bästa sättet att bli lugn när man redan är orolig.

Läs mer: Därför strular sömnen så OFTA vid 8 månader

Luna gråter inte när hon har barnvakt, men hon gråter när hennes föräldrar kommer hem igen. Så gör många trygga barn i den här åldern. De har lärt sig att när man gråter får man komma nära sina föräldrar, och att den otrygga känslan brukar gå över snabbt då.

Behovet av närhet kan öka

När barnet kan krypa, kravla, åla eller gå kan det självt reglera avståndet till föräldrarna – krypa nära för att tanka trygghet när det behövs, krypa en bit ifrån när lusten att utforska tar över. Det underlättar, men det behöver inte betyda att tillvaron blir friktionsfri. Tvärtom kan många bebisar gråta mer, för när man börjar kunna förflytta sig på egen hand kan världen också kännas extra stor och läskig. Då ökar behovet av närhet.

Att barnet använder föräldern som en bas att återvända till när omgivningen upplevs som skrämmande eller otrygg är viktigt. Det är ett tecken på att barnet är i full gång med att forma den speciella, känslomässiga relation till föräldern som på psykologspråk kallas anknytning.

Till startsidan: Barns utveckling 0-6 år

Läs mer:

Barns utveckling – från 7 månader

7 månader – så kan det vara

9 månader – så kan det vara

10 månader – så kan det vara

11 månader – så kan det vara

1 år – så kan det vara

Från 7 månader: Vardagsliv med ditt barn

Från 7 månader: Bra att veta om förskolan

Barns utveckling: 2–6 månader

>> Denna text är baserad på delar av Vi Föräldrars stora bok om barn (Bonnier Fakta).


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren