Bebis 7 månader – så kan det vara
Vid 7 månaders ålder kan tittut-leken plötsligt bli till något annat. Nu förstår barnet, på ett nytt sätt, att det som göms under en filt finns fast det inte syns.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar
Denna artikel, och de andra under rubriken ”Så kan det vara …”, har tagits fram i samarbete med en psykolog (Eva Lyberg) och föräldrar till 21 barn från 0 till 6 år.
Psykologen har intervjuats om vad som är aktuellt kring barns utveckling i olika åldrar. Utifrån det har föräldrarna intervjuats om hur de upplever sina barn just nu. Psykologen har därefter tagit del av föräldrarnas berättelser och förklarat varför vissa saker ofta är så typiska i de aktuella åldrarna.
Materialet har bearbetats till två texter om varje ålder; en som porträtterar vart och ett av de 21 barnen och var i utvecklingen de befinner sig just nu, och en som förklarar orsaker, samband och fördjupar förståelsen för barns utveckling.
För att komma till startsidan om barns utveckling, med länkar till alla "Så kan det vara"-artiklar, klicka här.
Om Oscar, 7 månader
Oscars mamma Maria nös alldeles nyss. En riktig fantomnysning som fick både henne och Oscar att gapskratta.
Sådana gemensamma skrattstunder har de numera då och då, Oscar och Maria, och det är inte ovanligt att det är Oscar som tar initiativ till dem. Han kan till exempel låtsashosta för att han vill att Maria ska låtsashosta tillbaka. Då hostar de växelvis, och sedan skrattar de båda två.
När Oscar sitter i sin höga barnstol tar han ofta initiativ till en annan lek: slänga-vad-som-helst-i-golvet-leken. Maria berättar att det brukar börja med att han ser ”sådär full i fasen ut” i ögonen. Sedan kastar han något på golvet – kanske en sked eller en leksak. Mamma eller pappa plockar upp, Oscar slänger på golvet igen, mamma eller pappa plockar upp ...
Oscar har kul, men föräldraryggarna tröttnar efter ett tag – och om det är tallriken som åker i golvet brukar det inte bli så mycket av leken. Då blir det mer att en förälder försvinner ner på golvet med en trasa för att torka.
Men att saker hamnar på golvet är inte alltid avsiktligt. Ibland tappar Oscar det han håller i. Då blir han sur och frustrerad på ett sätt Maria tolkar som ”Uh, jag vill ha tillbaka!”
Oscar kan också ta initiativ till lekar som under resans gång förvandlas till något annat än det var tänkt från början, berättar hans pappa Magnus. Om man till exempel håller i en mobiltelefon samtidigt som man har Oscar i famnen, kan han dra upp mobilen till sin mun för att bita i den. Om man då säger ”Nej, nej, nej!”, lite förtvivlat fast på skoj, tycker Oscar att det är jättekul. Då ska han göra det om och om igen – men inte längre för att bita i mobilen utan för att höra pappa eller mamma säga ”Nej, nej, nej!” på det där sättet, tycker Magnus att det verkar som. Då är det det som har blivit leken.
Oscar brukar ta en kvällslur i soffan. När han vaknar drar han upp filten över ansiktet. Magnus och Maria har lärt sig vad Oscar vill då. Han vill att de ska säga ”Var är Oscar?” så att han kan kika fram bakom filten med en busig glimt i ögonen – och när mamma och pappa säger ”Där! Tittut!” är det jättekul, tycker Oscar.
Oscar är lyhörd för stämningar. Han märker om något förändras. Om det till exempel är stressigt att hinna till förskolan med storasyster uppfattar han det på skärpan i Marias röst, har hon märkt. Då stannar han upp i det han håller på med. Och om någon i familjen inte riktigt är i form är det som om han vill trösta. Om till exempel Maria, som brukar vara energisk, inte är det vid något tillfälle blir Oscar extra kramig och pussig.
Att jag är jag, och att det är jag som bestämmer vad min kropp ska göra, det vet de flesta 7-månadersbebisar. Nu är det dags för nästa steg: att inse att detta gäller även för andra.
Barnet börjar förstå att andra människors känslouttryck inte bara är speglingar av dess egna känslor. Det märker att föräldrarnas känslor verkar tillhöra dem, komma inifrån dem. Den insikten gör att barnet förstår att man kan påverka andra.
Oscar vet hur han ska få mamma och pappa att leka med honom. Han låtsashostar och förväntar sig att mamma ska förstå att det är en lek (vilket hon gör).
Andra har också ett inre liv
Insikten att även andra har ett inre liv av tankar och känslor, och att deras handlingar styrs där inifrån, är en del av vad psykologer kallar mentalisering. Att mentalisera är något av det viktigaste vi människor behöver lära oss för att fungera i relationer och sociala sammanhang, menar de.
Oscars föräldrar ger prov på vad det kan handla om. När de tycker sig förstå att Oscar är sur och känner ”Uh, jag vill ha tillbaka!” för att han har tappat något, då är det mentalisering de ägnar sig åt. De tänker att det finns en intention bakom Oscars beteende, att det går att förstå varför han gör som han gör. Samtidigt skapar de en känsla hos Oscar av att vara en person som har ett inre liv, en person som det går att förstå sig på.
När barn börjar förstå att andra människor har sina egna, inre världar kan de börja dela känslor och upplevelser med andra. Oscars lekar med mamma och pappa bygger ofta på ett beteende, till exempel att låtsashosta med mamma, eller att om och om igen göra så att pappa låtsasförtvivlat säger ”Nej, nej, nej!” Men enligt teorier om barns utveckling är det inte beteendet som Oscar njuter mest av. Han njuter av det faktum att han delar en känslomässig upplevelse med mamma och pappa.
Saker finns fast de inte syns
Vid omkring 7 månaders ålder börjar barn också förstå att saker och personer finns fast man inte ser dem. En yngre bebis som tittar på när man gömmer en leksak under en filt tappar intresset för leksaken och börjar leta efter något annat. Barn i Oscars ålder kan börja leta under filten. Därmed kan tittut-leken få helt nya dimensioner och det märks på Oscar. Han kommer ihåg att mamma eller pappa finns bakom filten fast de inte syns. Och glädjen när de dyker upp kommer sig inte av förvåning, utan av att han har byggt upp en förväntan om att de ska dyka upp. Varje gång det upprepas stärks Oscar i upplevelsen av att det som inte syns kan finnas ändå.
Bebisar kan!
Människor upplever världen på olika sätt – det vet till och med bebisar. För bara några år sedan trodde man att det dröjde till 4-årsåldern innan barn kunde tolka andra människors intentioner, men sedan dess har flera studier visat att förmågan finns långt tidigare än så.
I en av studierna fick 7 månader gamla bebisar och vuxna titta på animerade filmer där en tecknad figur då och då iakttog en boll som rullade bakom ett hinder och sedan antingen stannade där, rullade utom synhåll eller rullade iväg och kom tillbaka.
Både bebisar och vuxna reagerade snabbare när den tecknade figurens antagande om var bollen skulle vara stämde överens med var den faktiskt var. Forskarnas slutsats är att vi redan från 7 månaders ålder kan uppfatta hur andra människor upplever världen och vad de har för intentioner.
Till startsidan: Barns utveckling 0-6 år
Läs mer:
Barns utveckling – från 7 månader
Från 7 månader: Vardagsliv med ditt barn
Från 7 månader: Bra att veta om förskolan
Barns utveckling: 2 – 6 månader
>> Denna text är baserad på delar av Vi Föräldrars stora bok om barn (Bonnier Fakta).
Artikeln publicerades i maj 2016.
