Bebis 6 månader – så kan det vara
Detta är en artikel från Vi Föräldrar
Denna artikel, och de andra under rubriken ”Så kan det vara …”, har tagits fram i samarbete med en psykolog (Eva Lyberg) och föräldrar till 21 barn från 0 till 6 år.
Psykologen har intervjuats om vad som är aktuellt kring barns utveckling i olika åldrar. Utifrån det har föräldrarna intervjuats om hur de upplever sina barn just nu. Psykologen har därefter tagit del av föräldrarnas berättelser och förklarat varför vissa saker ofta är så typiska i de aktuella åldrarna.
Materialet har bearbetats till två texter om varje ålder; en som porträtterar vart och ett av de 21 barnen och var i utvecklingen de befinner sig just nu, och en som förklarar orsaker, samband och fördjupar förståelsen för barns utveckling.
För att komma till startsidan om barns utveckling, med länkar till alla "Så kan det vara"-artiklar, klicka här.
Om Kajsa, 6 månader
Förut ville Kajsa inte ligga på mage på golvet. Hennes föräldrar trodde att hon fick ont i kroppen av att ligga på mage, men nu har de kommit på att hon nog tyckte att det var tråkigt. För när de för ett par veckor sedan lade Kajsa på mage i soffan var det helt okej, berättar hennes mamma Teres – den gången låg hon ju lite högre upp och kunde se mer.
Sedan dess har Kajsa fått mersmak. Föräldraknäet är numera en ganska tråkig plats. Kajsa vill ner till magläget på golvet, åtminstone för en stund. Väl där trycker hon upp sig med armarna, försöker få in benen under kroppen och guppar upp och ner med rumpan. När hon lyckas sträcka upp sig på armarna blir hon glad och verkar vara stolt. Om hon misslyckas blir hon frustrerad.
På senare tid har Kajsa blivit lite blyg för andra vuxna. Periodvis har det varit svårt att få henne att acceptera någon annan än mamma och pappa. Föräldrarna är extra viktiga när Kajsa stöter på något nytt. Då kan hon, liksom i förbigående, kasta en blick på dem, som för att söka trygghet. Vid oväntade ljud, som från dammsugaren, tittar hon upp på mamma eller pappa, som för att kolla att allt är som det ska. Om hon är i någon annans famn tittar hon också undrande på sina föräldrar. Då brukar Teres säga ”Det är okej. Du kan vara där”, och då kan det gå bra en liten stund.
Om både mamma och pappa finns tillgängliga väljer Kajsa i första hand mamma. Så var det till exempel första gången Kajsa smakade morot. Det var Kajsas pappa Martin som matade henne, ändå tittade Kajsa undrande på Teres när morotspurén kom in i munnen. Det såg ut som om hon undrade ”Vad är det här?”, minns Teres, och Teres log och sa ”Å, äter du morot? Tycker du om det?”
Att komma i andra hand har känts lite tråkigt, tycker Martin. Men det har en naturlig förklaring, tycker han. Han har ju jobbat, och Teres har varit föräldraledig. På senare tid har Martin varit ledig mer, och då har hans och Kajsas relation hunnit ikapp lite.
Kajsa tycker om att sitta i lugn och ro och undersöka saker, till exempel en nyckelknippa. Om hon tvingas avbryta undersökandet blir hon lite sur. Sådan är Martin också, tycker Teres. Han brukar vara väldigt fokuserad på det han gör och vill till exempel inte gärna bli avbruten när han spelar gitarr.
Martin funderar – ja, det kanske finns en likhet där. Kajsa är ju, precis som han, väldigt nyfiken. Han, som är ingenjör, vill veta hur allt funkar, accepterar inte att inte förstå. Sådan är nog Kajsa också. Hon vill undersöka allt nytt. När hon har utforskat färdigt tröttnar hon – precis som Martin.
Kajsa har inget hetsigt temperament, och det har ingen av hennes föräldrar heller. Där finns ännu en likhet. Som Martin säger: hon är lugn, glad, pigg och trevlig – underförstått, som sin mamma och pappa.
Martin uttrycker det som att Kajsa passar in. Det är ju ingen trollunge de har fått, Teres och han. Hon är som de.
Ibland står föräldrar som levande frågetecken inför sina barn: vi som är så utåtriktade, hur kunde han bli så blyg? Eller vi som är så försiktiga, hur kunde hon bli så livlig?
Temperament är ärftligt
Men många föräldrar känner, precis som Kajsas, igen sig själva i sina barn. Om den ena föräldern inte känner igen sig kanske den andra gör det. Eller så tycker man att barnet är ”precis som farfar” – och det kan mycket väl ligga något i det, för det här med temperament är till stor del ärftligt.
Vi människor är olika i våra sätt att reagera på omvärlden. Det är bland annat därför vi beter oss olika, från allra första början. Men mycket är gemensamt också. Som att barns kroppar vill ha utmaningar, vill utvecklas.
Kroppen vill användas
När barnet var mindre kanske det bara fungerade att ligga på golvet korta stunder innan det var dags för föräldrafamnen igen. Nu kan det vara precis tvärtom. Det är som om kroppen pockar på att få tas i bruk. Och där, på golvet, kan barnet både utforska nya sätt att använda kroppen och göra rörelser som det redan behärskar. Under tiden stärks de muskler som senare ska hjälpa barnet att krypa, stå och gå.
Erövrandet av nya, fysiska förmågor ökar självkänslan. För när man använder sin kropp upptäcker man saker om sig själv. Och när man plötsligt klarar något som man inte kunde igår kan man bli jätteglad.
Världen – härlig och läskig
Många bebisar i Kajsas ålder upplever omvärlden som ett härligt och spännande ställe. Men ibland kan den vara skrämmande också. Att dammsugaren låter så högt, till exempel – betyder det att den är farlig? Att den där människan som jag inte känner vill hålla mig – är det okej? Och den där purén som pappa stoppar in i munnen på mig – ska man verkligen äta den?
Erfarenheten har lärt Kajsa att hon kan lita på sina föräldrar. De har tröstat och lugnat henne många gånger. När dammsugaren, morotspurén eller en för Kajsa ny famn väcker osäkerhet använder hon sig av något som psykologer kallar social referering. Hon låter blicken vandra fram och tillbaka mellan det som skrämmer och den trygga föräldern, och när hon ser mammas eller pappas lugna och uppmuntrande ansiktsuttryck förstår hon att allt är okej.
Anknytningshierarki
Om både mamma och pappa finns i närheten väljer Kajsa i första hand mamma. Det är inte ovanligt att barn vänder sig till den förälder som de oftast har blivit lugnade och tröstade av (i regel den som har varit föräldraledig mest, eller den som är det just nu). Det kallas för anknytningshierarki. Man tror att det är ett djupt rotat beteendemönster som vid fara hjälper barn att snabbt bedöma vem i en grupp vuxna som är mest sannolik att erbjuda skydd. Det ökar barnets chans att överleva i ett eventuellt skarpt läge, och har alltså mer med biologisk överlevnad än med kärlek att göra.
Till startsidan om barns utveckling och behov 0–6 år
Läs mer:
• Barns utveckling: 2–6 månader
• 2–6 månader: Vardagsliv med din bebis
Denna text är baserad på delar av Vi Föräldrars stora bok om barn (Bonnier Fakta).
Artikeln publicerades i maj 2016.
