5 månader. Om bara några månader kan bebisen kanske krypa eller åla sig fram, och nu pågår intensiv träning – med frustrationen över att ännu inte kunna som bästa raketbränslet.

Om John, 5 månader

John älskar att ligga på rygg och försöka fånga sina fötter. Förut ägnade han mycket tid åt att undersöka sina händer, men det verkar han vara färdig med nu. I stället försöker han förstå sig på sin överkropp. John gör små armhävningar när han ligger på mage, och han verkar vara medveten om att han gör det. Det är inget som bara händer, berättar hans mamma Ulrica.

Även lekarna handlar mycket om kropp – Johns egen kropp och andras. Johns pappa Anders brukar leka med Johns fötter. John själv brukar greppa tag i pappas ansikte, försöka flytta på näsan eller ögonen, vrida huvudet åt sidan. Mammas och pappas hår är också fascinerande, men att få John att släppa hårtofsen han fått tag i är inte alltid det lättaste. Greppet är starkt nu, och viljan också.

Överhuvudtaget vill John mycket. Han vill vara nära. Titta in i ögon och le. Smaka på mat. Få en sång sjungen för sig. Prata och få prat tillbaka.

Vad John vill är numera lätt att förstå, tycker Ulrica. Han har breddat sitt sätt att uttrycka sig, både verbalt och med sitt kroppsspråk. Om han till exempel tappar en leksak kan han skrika till, och hans skrik är mer uttrycksfullt än tidigare. Ulrica tycker att hon känner ”Jaha, du är lite irriterad nu? Lite arg?”

Rent språkligt är det ljuden av bokstäverna b, g och l som utforskas. Ibland låter John enbart med konsonanter, säger till exempel b-b-b-b-b. Men han säger många andra ljudkombinationer också, som till exempel aglou.

John vet när det är hans tur. När Anders har sagt det han har att säga babblar John i en ström av vokaler och säger något som är ungefär lika långt, eller kort, som det Anders har sagt – och sedan är det Anders tur igen.

När John är mätt, nöjd och har en innerlig ögonkontakt med mamma eller pappa kan han säga ”eeej …”, lite dröjande, som om han är en katt och det där ”eeejet” är hans spinnande. Ulrica tycker att det låter som om John säger ”hej”. Han säger sitt ”eeej …”, hon svarar ”hej” och han säger ”eeej” igen.

Storebror Vincent är Johns favorit. John söker ofta ögonkontakt med Vincent. När Vincent leker, äter eller dricker är det som om John försöker härma honom, på sitt eget, lite fumliga sätt, som om han försöker återspegla Vincents rörelsemönster, tycker Anders.

Att ”stå” hamnar också högt upp på gillalistan. John vill ofta att hans föräldrar ska hålla honom så att han kan stå på golvet eller i knäet. Då spänner han hela kroppen – och han blir sur om han inte får stå.

John är tydlig med vad han vill och inte vill. Det är bra. Då är det lätt att göra rätt, konstaterar Anders.

Bebis 5 månader – så kan det vara

Det är mycket som händer med kroppen nu och under de kommande månaderna. Att upptäcka att kroppsdelarna tillhör mig, att det är jag som bestämmer över dem, är ett stort och viktigt steg i utvecklingen. Det påverkar inte bara den fysiska förmågan utan också identiteten, känslan av vem man är och vad man kan. Och det, i sin tur, skapar en längtan efter att börja ta för sig mer rent fysiskt: greppa efter leksaker, dra mamma i håret, peta pappa på näsan …

Träna inför att krypa

Många bebisar i den här åldern har, precis som John, fullt upp med att träna på vad som krävs för att så småningom kunna sitta, krypa, stå och gå. De kanske utforskar sina händer och fötter. De kanske använder sig av alltmer målinriktade hand- och armrörelser. De kanske, från magläget, trycker upp överkroppen från underlaget, om och om igen.

Johns föräldrar har lagt märke till hur han, på sitt eget sätt, liksom speglar storebrors rörelsemönster. Det är en iakttagelse som man tror har att göra med spegelneuron, en särskild sorts nervceller i hjärnan. Är man 5 månader har man hunnit kolla in andra människor en hel del, ofta uppmärksamt och intensivt. Sådant iakttagande är viktigt. Och många tror att om man till exempel tittar på en människa som äter eller hoppar aktiveras spegelneuron i hjärnan så att man kan ”känna” hur det känns att äta eller hoppa, fast man själv inte gör det just då.

Att vilja men inte kunna

John har en bra bit kvar innan han själv kan krypa, gå, hoppa och prata, men han verkar ha en föreställning om att han kan styra sin kropp till att göra det han har sett andra göra. Med små, små steg framåt strävar han dit. Känslan av ”att vilja men inte kunna” kan vara frustrerande. Det är bra, för frustration är en av drivkrafterna till utveckling.

Och trots frånvaron av ord har barn i den här åldern ofta blivit näst intill fullfjädrade samtalspartner som pratar, lyssnar, väntar på sin tur och pratar igen.

Till startsidan: Barns utveckling 0-6 år

Läs mer:

Barns utveckling: 2–6 månader

2 månader – så kan det vara

3 månader – så kan det vara

4 månader – så kan det vara

6 månader – så kan det vara

2–6 månader: Vardagsliv med din bebis

2–6 månader: Bra att veta

>> Denna text är baserad på delar av Vi Föräldrars stora bok om barn (Bonnier Fakta).


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren