Bara 2 månader, men redan expert på att kommunicera! Små bebisar har visserligen inte orden än, men de har blickarna, kroppsspråket, turtagandet och imitationen.

Om Domenic, 2 månader

Domenic är på många sätt kvar i sin nyföddhetsbubbla. Äta och sova är fortfarande det viktigaste, att fånga hans uppmärksamhet kan vara en utmaning. Men på senare tid har Domenic blivit mer social. Han är mer ”med”. Mer medveten om sin omgivning.

När Domenic är vaken vill han se vad som händer. Allra bäst trivs han i händelsernas centrum, där storasyskonen Beatrice och Valentin leker. Där kan han sitta länge i sin babysitter och bara betrakta, nöjd.

Domenic tycker om att titta på saker, särskilt sådant som har tydliga kontraster. Den mörkblå tavlan på den vita vardagsrumsväggen, till exempel. Eller, ännu hellre, sådant som dessutom rör på sig, som hans egna nakna, ljusa fötter i ett svartklätt föräldraknä. Än kan Domenic inte ta i sina fötter, men han älskar att titta på dem, han gör det fascinerat och länge – och om en fot rycker till ser han nästan förvånad ut.

På senare tid har Domenic börjat använda rösten mer. Han tycker om att ”prata”, men än så länge pratar han bara med sin pappa Jonas. Så fort Domenic hamnar i Jonas famn börjar han jollra. Det är som om jollrandet hör ihop med att vara i pappas armar. Och om Jonas inte svarar direkt, kanske för att han pratar med någon annan i familjen, höjer Domenic rösten, nästan uppfordrande. Som om han söker kontakt, som om han vill säga ”Det är mig du ska prata med nu!”

När Jonas svarar är Domenic tyst och lyssnar. Efter en stund försöker han härma Jonas tonläge. Det lyckas inte alltid, men Jonas tycker sig se hur Domenic formar sin mun och försöker. Samtalens innehåll är ofta desamma. Jonas kanske säger ”Vad kan du säga för något?” och får ett joller till svar, Jonas säger ”Jaså, är det det du vill?” och får ett nytt joller till svar.

Domenic blir helt uppslukad av de där pappasamtalen, berättar hans mamma Martina. När Jonas pratar och ler tittar Domenic intensivt på honom. Hans kropp blir ivrig: ögonen stirrar, armar och ben sprattlar och han flämtar. Det är som om Domenic vill uttrycka något han ännu inte kan uttrycka, tycker Martina.

Att Domenic hittills bara pratar med pappa har med vanan att göra, tror Martina. Det är ju hon som är mest med Domenic just nu. Det är hon som står för tryggheten och maten, det är henne Domenic har koll på och följer med blicken – men det är med pappa han pratar. Jonas tror att det har att göra med att allt hos Martina påminner om mat. Han tror att Domenic känner lukten av mat när han är hos henne, att det därför hamnar i förgrunden och blir viktigare än allt annat.

För inte så länge sedan ville Domenic amma nästan jämt, berättar Martina. Han kunde inte vänta utan skulle ha bröstet direkt när han sa till. Så är det inte längre. Nu behöver han inte ammas lika ofta, och han kan vänta lite. Ibland räcker det till och med att få komma upp och bli pratad med en liten stund.

Men bortsett från de intensiva samtalen med pappa är det inte alltid så lätt att få kontakt med Domenic. Man får ligga i, berättar Martina. Man får visa ”Här är jag, Domenic!” Då kan man se att han letar med blicken efter var rösten kommer ifrån, och sedan – där! – hittar han rätt.

Bebis 2 månader – så kan det vara

Kommunikation är viktigt. Och kommunikation är så mycket mer än ord. Det är blickar, kroppsspråk och imitation också – sådant som bebisar är experter på.

Domenic söker ögonkontakt med sin pappa. När pappa pratar med honom glittrar det till i Domenics ögon. I Domenics kropp är det som om rytmen i pappas tal fortplantar sig, de små armarna och benen sprattlar ivrigt.

Bebisar kan kommunicera

Domenic behöver inte orden. Han kan uttrycka sig och ha en dialog med pappa ändå. Han vet att det viktigaste är hur man ”tar in” varandra; hur man söker ögonkontakt, lyssnar, väntar på sin tur, ”pratar” – och sedan väntar han, igen, på att pappa ska säga något tillbaka.

Förmågan att kommunicera har människan från allra första början. Många föräldrar märker att om de räcker ut tungan så kan deras nyfödda bebis efter en stund svara genom att göra likadant.

Även vi vuxna imiterar. Imitation är en del av samspelet mellan oss människor. Om den person vi talar med lutar sig bakåt i sin stol kanske vi också lutar oss bakåt. Vi använder samma kroppsspråk, ofta utan att vara medvetna om det. Sådant har betydelse. Det underlättar samspelet och gör att vi lättare kan leva oss in i hur andra har det, tror man.

I samspelet mellan barn och förälder fungerar det ungefär på samma sätt, men imitationen är inte spegellik och exakt. Barnet kanske, som Domenic, svarar på rytmen i förälderns tal genom att vifta med armar och ben. Eller genom att, så småningom, göra ljud – kanske säga ”A! A! A!” – med samma rytm som förälderns rörelser.

Vi härmar och ”tonar in” varandra

Föräldrar överdriver ofta uttryck och miner när de härmar sina barn, som för att visa ”Det här är inte vad jag känner, det är vad jag märker att du känner/menar/gör. Jag ser dig och jag förstår dig.” Den sortens härmande kallar psykologer för intoning. Föräldrar tonar in vad barnet känner, och återspeglar det sedan till barnet.

Bebisar kan också tona in. Domenic, till exempel, visar med kroppsspråk och röstläge att han har uppfattat pappas stämningsläge. Upplevelsen av att ha blivit sedd och förstådd blir bekräftande för både honom och pappa.

Barn kan redan från början relatera till flera personer, vet man numera. För Domenic är mamma mer bekant än pappa – det är ju hon som är mest tillsammans med honom just nu. Pappa blir mer av ”nyhetens behag”, och det kan bidra till Domenics fascination över stunderna med pappa.

Bra vara med olika människor

Att bebisar får vara tillsammans med flera vuxna är bra. Det lär dem att människor är olika. Och eftersom det är på olika sätt att vara tillsammans med olika människor lär de sig också att variera sig själva. I mötena med olika människor formas grundkänslan av identiteten: ”Vad är likadant hos mig oavsett vem jag är hos? På vilket sätt förändras jag beroende på vilken person jag möter?”

Identiteten formas också i mötet med den egna kroppen: ”De här fötterna som jag ser i föräldraknäet – hör de till mig? Det känns i alla fall i mig när mamma och pappa tar där.”

Läs mer:

Barns utveckling: 2–6 månader

3 månader – så kan det vara

4 månader – så kan det vara

5 månader – så kan det vara

6 månader – så kan det vara

2–6 månader: Vardagsliv med din bebis

2–6 månader: Bra att veta

Nyfödd – utveckling &  aktuellt just nu

>> Denna text är baserad på delar av Vi Föräldrars stora bok om barn (Bonnier Fakta).


Bli medlem idag!
digital prenumeration 79 kr/mån Ingen bindningstid!

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Jag godkänner prenumerationsvillkoren. Därmed samtycker jag till personuppgiftsbehandling inom Bonnierkoncernen.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren