Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Vår 3,5 åring är så våldsam – Jesper Juul coachar

Wille, 3,5 år, är våldsam och slåss. Hans föräldrar vet inte hur de ska dämpa beteendet och Willes mamma har börjat tvivla på sig själv som förälder. Familjeterapeuten Jesper Juul coachar.

Våldsamma barn – hur gör man? Jesper Juul coachar. (Obs pojken på bilden har ingenting med texten att göra)
Våldsamma barn – hur gör man? Jesper Juul coachar. (Obs pojken på bilden har ingenting med texten att göra) Foto: Shutterstock

Familjeterapeuten Jesper Juul coachar: Våldsamma barn

Bakgrund

Pia och Patrik är oroliga för sin son Wille, 3,5 år. De upplever att han är våldsam mot andra barn och att han inte lyssnar när Pia och Patrik säger ifrån.

Redan från födseln hade Wille ett stort behov av närhet och föräldrarna gjorde allt för att uppfylla hans behov. När Wille var 16 månader började han bli våldsam mot andra barn. Samtidigt började Pia tvivla på sig själv i sin roll som mamma. ”Jag skämdes och kände mig usel som mamma och jag var både arg och led med min son, det var ju så himla tydligt att han inte mådde bra”, skriver hon i sitt brev till Vi Föräldrar.

När familjen kommer till Jesper Juul har Wille blivit storebror. Han har blivit lite lugnare, men föräldrarna tycker fortfarande att han är våldsam och att de har problem att nå fram till honom.

JESPER JUUL: Pia, det har gått några månader sedan du skrev för att få hjälp. Är det fortfarande som du skriver i brevet?

Pia: Ja. När jag skrev brevet så var det ett slags peak, men det har blivit bättre. Wille har blivit äldre och det har gjort att situationen har blivit lite lättare att hantera.

JESPER JUUL: Men du känner dig fortfarande osäker i din roll som mamma?

Pia: Ja, jag känner mig villrådig. Det funkar inte att bli arg, jag når inte riktigt fram. Jag känner bara att det inte går. Jag gör inte rätt.

JESPER JUUL: När kände du så här senast?

Pia: I morse. Wille kom upp till oss på natten och ville sova i vår säng, Oskar sover också hos oss. Wille vaknade tidigt och ville ligga och gosa med oss. Patrik blev arg.

Patrik: Ja. Wille började sparka på mig, jag bad honom sluta, jag flyttade på mig och han följde efter och fortsatte sparka. Då blev jag arg och sedan var hela familjen klarvaken.

Pia: Det blir mer och mer, han fortsätter att sparka. Det slutar ofta med att vi alla blir jättearga och frustrerade och Patrik och jag måste gå till ett annat rum. Det började när han var ungefär 18 månader.

JESPER JUUL: Hur tänkte ni från början?

Pia: När jag skrev brevet hade jag precis slutat amma. Då tänkte jag mer ”Hur ska jag säga till för att han ska förstå?”. Som den sommaren jag var hos mina släktingar och han drog sin kusin i håret hela tiden: ”Hur ska vi säga till? Ska man säga till argt eller ignorera?" Kanske vill han ha uppmärksamhet.

Det slutar ofta med att vi alla blir jättearga och frustrerade

JESPER JUUL: I Sverige finns det väldigt mycket som är rätt eller fel. Så när barn gör något som inte riktigt passar in blir det snabbt kategoriserat som ”rätt” eller ”fel”, ”våld” eller ”aggressivitet”.
Det är inte riktigt det som det handlar om. Jag tror inte att det har med våld att göra. Det är bara att titta på er son, han är inte ett barn som bär runt på kilovis med aggression eller hat.
Just nu moraliserar man mycket över det här med ”våld”, precis som man förr moraliserade över barns sexualitet. Det blir svårt att vara förälder om man gör det – man måste antingen vara för eller emot. Och det fungerar inte riktigt så.
Ni lägger er på en nivå som är helt omöjlig. Att göra som han gör är väldigt vanligt för barn i hans ålder. Han har ett språk som inte är helt utvecklat än. Antingen får man ge upp försöken att kommunicera, eller så får man fortsätta försöka.
Det är hans sätt att ”flörta”, att göra en invit. Jag tror att mamma eller pappa ska ta emot inviten och kanske brottas med honom.
Barn behöver mycket uppmärksamhet, men inte så mycket som de kräver. Som förälder kan man också säga ”nej” till inviten. Det är också okej att bli arg, precis som du, Patrik, blev i morse. Däremot ska man INTE säga ”Du är så här …” eller ”Att du alltid ska vara …”. Säger man så får man ett aggressivt svar tillbaka.

Pia:
Ja, så blir det ofta. Om vi säger ”Nu är du dum” till Wille får vi ett aggressivt svar tillbaka: ”Det är du som är dum.”

JESPER JUUL: Ja, och det blir ett alldeles särskilt aggressivt sätt att tala på om man säger det med ett sockersött och pedagogiskt tonfall.

Jesper Juul: Det här kan du säga till ditt våldsamma barn

JESPER JUUL: Jag får intryck av att ni verkligen har försökt allt. Och att du känner dig som ett fiasko till mamma, Pia.

Pia: Ja, jag känner mig som ett fiasko, som att jag tydligen inte fixar det här att vara förälder.
När du säger det här om att det är hans sätt att göra en invit så ser jag det. Som med kusinen, det var en lite äldre tjej som han jättegärna ville leka med.

JESPER JUUL:
Det är skillnad på att säga ”Så här får man inte göra” och ”Nu får det vara slut på det här, så här vill jag inte ha det.” Det första är ett aggressivt sätt att säga på, det andra är bara ett sätt att avgränsa sig på.

Pia: Men hur ska man göra med Wille då? Det går ju ofta vidare – jag börjar ofta på ett bra sätt men han slutar inte. Jag försöker ofta säga: ”Så här vill jag inte ha det”, men han slutar ändå inte.

JESPER JUUL:
Men vad skulle du säga om han kom som 16-åring och sa att han hade blivit förälskad och ringt den han var kär i och det var upptaget. Vad skulle du säga? Skulle du be honom ge upp eller skulle du säga att han ska ringa upp igen? Det är precis det han gör nu.
För barn tar det ofta minst ett år att lära sig skillnaden på rätt och fel, att lära sig ett beteende. För några år sedan undvek barn vissa saker, men det gjorde de för att de var rädda för att bli bestraffade, för att få stryk. Så är det inte längre.
Nu tar det också lite längre tid att lära sig vissa saker, eftersom vi lär oss av den naturliga läroprocessen, och då måste vi vuxna ha tålamod.

Fråga vad han vill

JESPER JUUL: Om han fortfarande skulle göra så här när han är 5 eller 6 år, då skulle vi kanske titta närmare på om det är något som gör att han inte trivs. Men nu är han inte så gammal.

Jag ser inga tecken på att det skulle vara något fel eller problem med honom. Däremot vill jag väldigt gärna bidra till att hans mamma börjar känna sig mer säker.

Pia: Bara det här att man får höra att det är normalt och att det kanske har att göra med att han vill leka gör att det känns lite lättare. Om man tänker så blir det lite lättare för oss att inte bli arga. 

JESPER JUUL: Det man kan säga är ”Inte nu, men vänta en timme, då kommer jag”.
Jag hade kontakt med en pappa en gång som fick i uppgift att göra olika saker med sin son. Pappan ville gå på bibliotek och liknande. De cyklade dit, och pappan var frustrerad över att sonen hela tiden skulle tävla på vägen dit om vem som kom först. För sonen var cyklingen dit det viktigaste. Framför allt pojkar behöver tävla och brottas med sin pappa.
Han vill något. Fråga er vad han vill. Fråga ”Vad vill du egentligen?” Och då kan ni svara ”Nej, det vill jag inte.”
Tänk dig att Patrik kommer till dig och vill förföra dig och du inte har lust. Det är samma sak. Det går an att säga ”Nej” utan att få den som frågar att känna att han gör fel. 

Pia: Du menar att vi helt enkelt ska fråga vad han egentligen vill?

JESPER JUUL: Ja. Då måste man veta att han inte kan svara på det än, men då förstår han vad det handlar om ”Aha, det är det som min frustration handlar om, det är något jag vill, men som jag inte kan säga.” Och om något år eller två kan han säga det. Då är det enklare för dig eller Patrik att svara ”Okej, men det vill jag inte.”
Men barn tänker ju att deras föräldrar har allt på lager. Och de blir frustrerade om det inte finns på lager.

Pia: När han då börjar hålla på så om klockan är tjugo i sex på morgonen och vi inte vill att han ska sparka på oss … Om vi försöker säga att vi inte vill just nu …

JESPER JUUL: Ta liknelsen med Patrik och hans försök att förföra. Det räcker inte bara att säga ”Nej”. Då förlorar Patrik sin värdighet om han slutar tvärt – men det kanske trappas ner.
Det har inte hänt något som har skadat er pojke, och ni vet vad ni kan göra och inte kan göra.

JESPER JUUL: Jag blir lite nyfiken Pia: Du skriver att din egen mamma nästan är helgonförklarad i er familj.

Pia: Det var just de här småbarnsåren. Hon var väldigt mycket småbarnsförälder. Jag fick inte ett enda utbrott som barn, det har jag fått höra många gånger. Och Wille – han får ju utbrott varenda dag …
När barnen föddes började jag ifrågasätta allt: Varför vi bor i stan och inte på landet, varför jag har det här jobbet som jag har, varför det verkar som om Wille inte kan ta kontakt med barn på ett bra sätt, varför han får spel och utbrott …
Min mamma gick heller inte upp under graviditeten, det gjorde jag. Hon ammade jättelänge, det gjorde inte jag. För mig blev amningen något jätte­stort. Jag hamnade väl i en ond cirkel och började tänka att jag inte fixar det här.

JESPER JUUL: Är det så att du går runt och jämför dig med din mamma fortfarande, varje dag?

Pia: Nej, det gör jag väl inte. Hon dog för några år sedan.

JESPER JUUL: Men du har två pojkar. Din mamma hade en dotter. Det är skillnad, det är jag övertygad om.

Pia: Tror du alltså att det är skillnad på söner och döttrar?

JESPER JUUL: Ja, jag tror till exempel att söner mår bra av att brottas med sina pappor, att de behöver få ut sin maskulina aggressivitet. Det kan man inte lära sig av sin mamma, det måste man lära av sin pappa.
Det finns en skillnad mellan killar och tjejer. Mammor kan inte ge sina söner allt, och pappor kan inte ge sina döttrar allt. Det är politiskt inkorrekt, men så är det.

Pia: Det stämmer nog. På dagis vill han aldrig sitta och rita, han vill springa runt och leka.

Patrik: Men att bråkleka, är inte det att uppmuntra bråk?

Jesper Juul: Nej. Aggression och våld hör inte ihop, tvärtemot mot vad man kanske kan tro. Det är något som pedagogerna har hittat på.
När jag var liten hade vi många timmar om dagen när vi barn var ensamma. Hade våra mammor sett vad vi gjorde hade det nog inte varit särskilt roligt. Det gjorde att vi etablerade hierarkier, vi fick ett förhållande till våra kroppar.
Idag är barnen ständigt påpassade, från morgon till kväll. Våra föräldrar lekte inte med oss, vi fick leka själva.
Idag gör vi föräldrar för mycket med våra barn. Många av våra barn är också överstimulerade: de får pedagogik på dagis, på skolan och på fritids. Och sen kommer de hem och så är vi föräldrar också pedagogiska …
Det finns många barn som inte har några problem – det är vi vuxna som tycker att barnen har aggressioner.
Vi ska inte vara så snabba att fördöma när barnen brottas. Vi väljer ut vissa känslor som inte är okej. Vad får barnen vara då? Snälla och sociala …

Patrik: Det där stämmer nog…

Pia: Vad har jag gjort för att få ett så våldsamt barn?

JESPER JUUL: När barnen kommer och säger ”Vi har inget att göra” – vad vi borde göra då är att säga: ”Grattis! Vad spännande det ska bli att se vad ni hittar på!” Det är då man blir kreativ.
Idag, under de senaste tio åren, har vi föräldrar uppfunnit en hel katalog full med alternativ som barnen kan göra när de kommer och säger ”Jag har inget att göra…”. Men uppfostring och pedagogik är inte samma sak! Vi är föräldrar, inte pedagoger.

Pia: Man underhåller barnen hela tiden… Gör vi det lite för mycket idag?

JESPER JUUL: Vi gör det inte lite för mycket – vi gör det alldeles för mycket.
För några år sedan hade barnen tänkt ”Vad skönt, vi får vara ute och spela fotboll utan att ha vuxna med. Vi får vara ifred!”.
Vi ska inte försöka göra samma sak som personalen på skolan och förskolan gör. Då får vi utmattade, överstimulerade barn.
Och det finns absolut ingen anledning att du, Pia, ska känna dig som ett fiasko som förälder.

Pia: Jag som har anklagat mig själv så mycket – vad har jag gjort för att få ett så våldsamt barn? Vad skönt att höra.

Så gick det sedan, efter coachningen med Jesper Juul

Pia: 

”Jag kände en väldigt stor lättnad efter samtalet med Jesper. Jag hade gått runt och varit så enormt orolig, utan att egentligen ens reflektera över HUR orolig jag var.

Jag trodde att Willes beteende var ett tecken på att något var mycket fel. Mötet gav både mig och Patrik en insikt om hur barn är. Diskussionen kring våld och aggressivitet var intressant och gjorde oss båda lättade. Det är nog mer jag än Patrik som varit orolig, men även Patrik hade ju varit bekymrad. Nu släppte det.

Tidigare kunde jag skämmas över Willes beteende. Nu har jag en större förståelse. I och med att vi fick träffa Jesper Juul kunde jag lägga skam- och skuldkänslorna och oron bakom mig. Dessa känslor har ju mest varit destruktiva, nu kan

jag äntligen GÖRA något konstruktivt åt vår situation. Och numera frågar vi oss: ”Vad vill han? Vill han busa, eller vill han ha närhet?”

Numera frågar vi också Wille i större utsträckning: ”Vad VILL du?” – och visst, det har hänt att han inte har fått det han vill ha, en glass till exempel, och visst, då blir han ledsen och arg, men det blir ändå lättare att handskas med.

En annan sak som vårt möte med Jesper Juul har medfört är att jag bestämt mig för att sluta ödsla energi på att oroa mig så. När vi kom hem bokade jag tid hos en kognitiv beteendeterapeut, och nu går jag hos henne en gång i veckan.”

När barn beter sig våldsamt – Jesper Juuls råd

Tänk på att det som ser ut att vara ett våldsamt beteende ofta är en invit till lek eller närhet.

Man måste inte alltid nappa på inviten, men man kan säga nej på ett sätt som inte förnedrar barnet. Och man ska inte heller räkna med att inviterna avslutas tvärt, däremot kommer beteendet att trappas av.

Framför allt söner mår bra av att skojbråka med sina pappor – eller andra män i sin närhet.

Säg ifrån på ett icke-aggressivt sätt. Säg inte ”Du ska alltid vara så …” ”Att du alltid ska …”. Säg istället ”Så här vill jag inte ha det.” Och fråga vad barnet vill.

Var förälder, inte pedagog. Barn får nog av pedagoger på förskolan, fritids och i skolan.

Barn behöver få vara ifred då och då. På så sätt utvecklas kreativiteten och barn får utlopp för sin rastlöshet.

Nyfiken på fler av Jesper Juuls coachningar? Eller artiklar om hans tankar och böcker? Klicka här! 

Personerna i artikeln heter egentligen något annat.

Denna föräldracoachning gjordes i Vi Föräldrar 2008.