Tvillingpappan Oskar: Plötsligt går pulsen ner

Krönika: Fight-or-flight har varit på konstant sedan Oskar fick tvillingarna. Men plötsligt händer något ...

Har du hört om fight-or-flight? Flykt och kamp-responsen är en inbyggd funktion i våra psyken som är till för att vi ska överleva farliga situationer. När den slås på får vi adrenalinpåslag så att vi kan springa snabbare, slå hårdare och hoppa högre. Tidigt (alltså supertidigt) i mänsklighetens historia fick man lära sig att tygla flykt och kamp-responsen och använda den till sin fördel. Då kunde man plötsligt utnyttja sina temporära superkrafter för att kasta ett spjut på tigern/björnen/djuret istället för att springa i motsatt riktning så snabbt man orkade. Människan gick från jagad till jägare.

Fight-or-flight har varit på konstant sedan vi fick tvillingar. Det är en naturlig del av våra liv nu. Det är skriken som triggar igång det, tror jag. Om det istället är misstänksamt tyst så befarar man det värsta. Det sticker i kroppen av allt adrenalin och vi skyndar med allting utan att veta varför. Vi sover knappt en enda natt utan att vakna tvärt och onaturligt. Vi går upp, matar, byter blöjor och krånglar fast nappar två eller tre gånger per natt. Ja, du vet ju hur det är.

– Vi är byten nu, viskar jag för mig själv i mörkret.

– Vad sa du? frågar Amanda.

– Nej, inget.

Sen har vi mardrömsnätterna.

Mardrömsnätterna kommer med jämna mellanrum, kanske var tredje-fjärde natt eller så. Vad som händer under en mardrömsnatt är svårt att beskriva. Jag vet faktiskt inte riktigt själv. Efteråt minns jag bara vagt att det hände konstiga grejer. Det luktar spy, kiss och mjölkersättning men jag minns inte varför. Jag har hissat vit flagg och kapitulerat. Tigern tog mig. Sen börjar dagen. Möte klockan 08:30. Ja, du vet ju hur det är. Man kokar kaffe, fokuserar på andningen och börjar städa.

Då och då sker den diametrala motsatsen. En natt sover både Juni och Ruth i fem timmar i sträck, helt utan förvarning. Jag vaknar av naturliga orsaker. Solen skiner och fåglarna kvittrar utanför fönstret. Det är fruktansvärt. Jag springer naken med täcket invirat runt benen till spjälsängen för att kolla att allt är okej.

Sen slår det mig plötsligt.

– Vi har levt våra liv efter urgamla instinkter! utropar jag, fortfarande naken med täcket invirat runt benen.

– Va? undrar Amanda.

– Vi har varit jagade av den sabeltandade tigern Smilodon som dog ut för 10 000 år sedan men nu finns det Iphones och Netflix och dörrkoder och ingenting är farligt och allt kommer bli bra! fortsätter jag.

– Hurra! svarar Amanda.

Okej, okej, det hände inte exakt sådär. Insikten har snarare vuxit fram långsamt, men poängen är att det börjar bli bättre nu. Juni och Ruth är två månader och någonting har vänt. Vi har börjat vänja oss. I takt med att vi börjat bli okej med oron och sömnbristen har vi också blivit lugnare i vårt tillstånd. Det är såhär nu och det är okej. Acceptansen har gjort att vi kan uppskatta och njuta av föräldraskapet på ett annat plan.

Vi älskade Juni och Ruth djupt och innerligt redan från start. Sakta har vi lärt oss att älska ansvaret också – och plötsligt går pulsen ned. Vi har blivit jägare.


Digital prenumeration
Lär dig vad barn behöver för att må bra – JUST NU 0 kr första månaden!
(därefter 79 kr/mån)
Ingen bindningstid

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Vi Föräldrars magasin digitalt i appen Wype

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren