"Tanken på blod gav mig ångest"

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Yrsel. Illamående. En outhärdlig panik och en stark instinkt att fly. Det var vad Morten upplevde om han råkade se en film med blodiga scener, om någon i hans närhet skadade sig eller om han behövde gå till doktorn.

Morten har fobi för blod, sjukhus och sprutor. Han har haft fobin i hela sitt vuxna liv, och han har lärt sig att leva med den – delvis tack vare att han har undvikit de situationer som fått honom att må dåligt.

När Morten och hans fru Eva väntade barn höll ångesten sig i schack, åtminstone till att börja med. Men så småningom gick det inte längre att bortse från det faktum att graviditeten skulle leda till en förlossning, och att en förlossningen faktiskt ofta innebär allt det där som Morten kände ångest inför: sjukhus, blod, sprutor…

– När vi började en kurs i profylaxandning ställdes allt på sin spets, berättar han. Då skulle alla, laget runt, berätta vad de var mest oroliga för inför förlossningen. Jag hörde mig själv berätta om min fobi, och min rädsla för att den skulle göra att jag inte kunde finnas till hands för Eva under förlossningen. Och när jag hade formulerat det, då kände jag så tydligt: ”Nämen vad fasen, det här är inte bra. Det här måste jag ta tag i.”

Ingen hjälp hos barnmorskan

Morten och Eva pratade med barnmorskan på mödravården, som visserligen hade förståelse för Mortens problem, men som ändå på­pekade att man på mvc hjälper mammorna, inte papporna.

Morten och Eva godtog beskedet, men de tyckte att det var lite konstigt.

– Även om mödravården bara hjälper mammor så hade de ju indirekt hjälpt Eva väldigt mycket genom att hjälpa mig. Evas oro inför förlossningen var ju att jag inte skulle kunna vara med.

Eva och Morten diskuterade mycket.

– Det var svårt. Ingen av oss kunde veta hur det skulle bli. Vi visste ju att det normalt skulle räcka med att gå in på en förlossningsavdelning för att jag skulle få ett starkt ångestpåslag: yrsel, illamående, en slags dödsångest. Svettningar och en allt tyngre andning. En väldigt stark flyktinstinkt: ”Jag kan inte vara kvar här, jag måste härifrån!”. Kanske svimningskänslor.

Morten vände sig till sin vårdcentral, men inte heller där fick han hjälp.

– De sa att de bara kunde hjälpa människor med grava psykiatriska problem. Jag började inse att det här fick jag fixa själv.

Sex veckor före beräknad förlossning gav Morten sig ut på nätet för att söka upp en terapeut. Kravet var att terapeuten skulle arbeta med kognitiv beteendeterapi, KBT, en metod som han hade förstått var effektiv. Han mejlade några av de terapeuter han hittade, fick svar från alla och valde ut en som han träffade. Därmed började terapin.

Terapin gav verktyg

Terapin gav Morten tillgång till ett antal verktyg. Ett av dem kallar han ”att rationalisera”. Morten förklarar:

– Man tänker efter hur man brukar reagera i vissa situationer, sedan intalar man sig saker. Säg till exempel att jag skär mig på en papperskant och börjar blöda på fingret. Säg att jag får alla ångestreaktioner. I KBT går man igenom situationen noga. Man frågar sig: Vad är det som har hänt? Och svarar: Jag har skurit mig. Man frågar sig: Vad är det värsta som kan hända? Och svarar: Ingenting. Jag tvättar av fingret och sätter på ett plåster. Det är inte farligt, jag kommer inte att dö.

– Man kan säga att man konstaterar: ”Okej, jag känner att det här är väldigt farligt, men när jag tänker efter förstår jag att det inte är det.”

Det låter lite som intellektets seger över känslan?

– Ja, absolut. Man intalar sig själv hur det egentligen är. Inte så att man ljuger, snarare att man tänker efter, och det gör faktiskt att man blir lugnare. Det visar sig ju att det man har ångest över inte är farligt.

Ett annat verktyg har att göra med de fysiska ångestreaktionerna.

– De flesta fobier gör att man får en blodtryckshöjning, men inte de som jag har, de är blodtryckssänkande. Men genom att spänna stora muskelgrupper blir inte blodtrycket så lågt som det annars skulle ha blivit, fick jag lära mig.

Stå emot flyktinstinkten

Ett tredje verktyg handlar om att stå emot flyktinstinkten.

– Man ska vara kvar i det jobbiga, för då uppfattar man att det inte är så farligt och på sikt flackar fobin av, är tanken. Så jag fick öva på att vara kvar i olika situationer, tillsammans med terapeuten.

Morten och hans terapeut tittade på bilder och filmsekvenser med sådant som Morten tidigare hade reagerat på. Samtidigt rationaliserade de, det vill säga pratade om hur det kändes att titta på bilderna och att den först så obehagliga operationsbilden ju bara föreställde yrkesskickliga läkare som hjälpte en sjuk eller skadad människa att bli frisk.

– Sedan gick vi rakt på sak: terapeuten stack hål på sin hud med en liten lancett för att få fram en droppe blod. Jag fick rationalisera vad det var som hände, vad det var jag såg, tills jag faktiskt kunde känna ”Det här är bara en droppe blod”, utan några ångest- och flyktreaktioner. Det var obehagligt, men jag var kvar i den obehagliga situationen. Jag valde att inte följa flyktinstinkten och fick i stället uppleva att den kunde klinga av.

– Efter det fick jag sticka mig själv i fingret. Det var en rejäl kraftansträngning, men det fungerade, det också.

Morten fick i läxa att lyssna på när andra människor berättade om hur de hade gjort sig illa eller skadat sig.

– Det var jädrigt obehagligt, jag kände i hela kroppen hur obehagligt det var – men jag satt ändå där och lyssnade.

Han skulle också uppsöka olika vårdmiljöer.

– Jag åkte till Karolinska sjukhuset och knallade omkring i de allmänna korridorerna. Det var bra träning. Jag såg folk rullas runt i sängar, jag såg folk med konstiga bandage.

Besöka förlossningen

Att besöka förlossningsavdelningen var också bra, säger han.

– Dels för att det ju var den riktiga miljön, man till och med hörde ljuden; hur en del låg och skrek bakom dörrarna. Jag fick verkligen rationalisera för att förstå att de där skriken, de var inte tecken på att det var något farligt på gång, utan en del av ett normalt förlopp. Jag fick tillfälle att undersöka mina gränser och upptäcka: ”Jag kan faktiskt det här!”

Och det kunde han. Han var med på förlossningen, och han kände ingen ångest.

– Vår barnmorska hade sagt: ”Du måste inte titta. Var där bara, och koncentrera dig på Evas ansikte”. Det använde jag mig mycket av – men det var faktiskt en överraskning för mig att det gick så bra som det gjorde.

Inte ens när förlossningsläkaren så småningom beslöt att det skulle göras ett akut kejsarsnitt vacklade Morten. På väg in till operationssalen drabbades han visserligen av farhågor och berättade för läkaren om sin fobi.

– Läkaren sa: ”Operationssalen är stor. Vi sätter dig på en stol med hjul och så börjar du så långt bort du behöver. Sedan rullar du närmare när du känner att du klarar av det – för om du klarar av det ska du vara hos Eva”.

Morten började med att sitta tre, fyra meter från Eva.

– Eva sa ”Morten, kom hit, jag vill att du ska vara här hos mig!”. Då, i början, kände jag att det var för tufft, men sedan tog det bara någon minut innan jag satt hos Eva. Och det gick bra! Det var en så lugn stämning där i operationssalen, jag kände mig helt trygg.

När Olle var född frågade barnmorskan om Morten ville hoppa över det närmast obligatoriska klippet av navelsträngen.

– Jag svarade nej, för då var jag så pumpad med adrenalin och endorfin. Jag klippte navelsträngen, det kom lite blod och det var helt okej. Jag var glad att jag gjorde det, trots att jag innan förlossningen inte trodde att jag skulle vilja.

Kort och tuff terapi

Den korta terapin – Morten gick bara fyra gånger – var tuff men betydelsefull, säger han.

– Egentligen handlade den om att jag kunde ta ett litet steg åt sidan från min fobi. Jag visste att under förlossningen skulle tusen små saker kunna trigga min fobi, men också att vad som än hände skulle det med största sannolikhet vara en del av ett naturligt förlopp – och jag skulle klara av det.

Du tänkte aldrig ”Nej, jag ska nog inte vara med på förlossningen?”

– Jag vet inte riktigt… Jag tänkte nog tanken, men känslan av att vara behövd där var så mycket starkare än rädslan.

Nu är det tio månader sedan sonen Olle föddes, och Morten njuter fortfarande frukterna av terapin. Skillnaden mellan gamla och nya Morten är stor, tycker han:

– Förut var jag en blodfobiker, fobin var en del av mig själv. Nu är fobin mer som en ryggsäck jag bär med mig. Jag kommer alltid att ha den med mig, men jag kan hantera den. Den är inte en del av mig, den är utanför mig själv – och detta har gjort att jag har fått mer trygghet och självkänsla. Samtidigt har jag blivit bättre på att förstå, förklara och berätta om min fobi.

När man hör Morten berätta om sin fobi förstår man att det har kostat mycket, rent känslomässigt, att möta all ångest i terapin. Var det rentav så att det krävdes en väldigt stark motivationskraft – som den att få vara med vid sitt barns födelse – för att det skulle vara värt det?

– Ja, i mitt fall var det så, säger Morten.

– Men att inte följa flyktinstinkten ledde så småningom också till en väldigt häftig känsla. Jag besegrade ju en rädsla!

Och den allra största vinsten med terapin, den kom redan innan den hade börjat, berättar han.

– Redan när terapeuten och jag bestämde oss för att göra det här, kände Eva att jag gjorde vad jag kunde för att bli av med min rädsla. Då försvann hennes oro för vad min fobi skulle kunna ställa till med under förlossningen – och det upplevde jag som den största vinsten av alla.

Artikeln publicerades 2007