Stört att redan ladda för barnbarn?
Chefredaktör Sara Tuncel laddar för att bli den bästa farmorn och mormorn – genom att mejla sig själv bra tips.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Ända sedan min son föddes har jag laddat för att bli den BÄSTA farmorn och mormorn. Alltså, jag förstår ju att det är stört.
Jag har sett några möjliga förklaringar till mitt beteende:
1. Det är ett tacksamt sätt att avdramatisera det jääätteansvar det innebär att bli förälder. För det kommer ju faktiskt en andra chans – och DET barnet ska jag minsann gulla med som bara tusan, aldrig tröttna på, natta i timmar och inte gömma mig på toa från.
2. Det skulle också kunna vara ett sätt att hantera min ångest över att barnen växer upp och (oundvikligen) IFRÅN mig: Det är inte slutet, jag kommer att få ta hand om en del av dem igen – deras barn.
3. Eller så – och jag har lutat åt det – hänger det ihop med att jag lider av förberedelsemani; jag hatar helt enkelt att vara dåligt förberedd. Nu när jag befinner mig mitt i smeten av barn, barnbarn, farmödrar och morfäder har jag ju dessutom massor av stoff att hämta från.
Så – jag förbereder mig genom att mejla mig själv. Det är sådant jag själv vill göra och sådant jag vill låta bli. Allt ligger samlat i min inkorg under vinjetten ”när jag blir farmor” och det första mejlet skickade jag till mig själv när min son var liten (snälla säg att jag inte är ensam om att vara så här knäpp??).
Så här kan det se ut:
”När jag blir farmor ska jag aldrig säga ‘inte kan han vara hungrig igen!?’ när det är dags att amma”, “När jag bli farmor ska jag komma på ALLA lucior, uppträdanden, avslutningar OM JAG FÅR”, “När jag blir farmor ska jag erbjuda mig att vara barnvakt hemma hos DOM för det kanske är det som underlättar mest”, “När jag blir farmor ska jag komma ihåg hur fruktansvärt jobbiga månader maj och december är”, ”När jag blir farmor ska jag inte vara en som uppfostrar utan en som bara står på barnens sida”.
Hittills har det hunnit bli 28 mejl, och när jag läser dem slår det mig att det såklart inte handlar om de barnbarn jag inte har och inte ens kan föreställa mig. Utan det handlar om mina barn och om hur jag ska vara förälder till dem om 20, 30 år någonting. När de är vuxna. Och har egna barn.
Det är såklart DET jag förbereder mig för.
LÄS OCKSÅ: Varför slösade jag tid på att få mitt barn att sova?
