Min lilla, lilla bebis fyller 14
Var det alla praktikaliteter i föräldravardagen som fick chefredaktör Sara Tuncel att missa 14 år av hennes sons uppväxt?
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Sara Tuncel är chefredaktör för Vi Föräldrar och mamma till Eskil, 13, Elsie, 10, och Julie, 7.
Det finns en fras som de flesta föräldrar har hört tusen gånger och som, åtminstone på mig, alltid har gått in genom ena örat och ut genom det andra. Jag minns särskilt en gång. Jag hade bebis i bärsele på magen och försökte knöka in barnvagnen i en överfylld buss samtidigt som min son började ge allt fler och allt tydligare tecken på att han ville amma. Och det NU.
Jag klämde mig ner på en ledig plats och försökte efter bästa förmåga jonglera bebis, bärsele och bröst utan att hamna i knät på kvinnan bredvid. När lugnet hade lagt sig harklade sig min medpassagerare, en grånad dam med rara skrattrynkor runt ögonen och vemodig blick.”Tiden går så fort”, sa hon, och tittade ner på min son som nu hade slutat fäkta med armarna och lagt sig till rätta med sin lilla uppnäsa mot bröstet. ”Innan du vet ordet av är han vuxen”.
Jag försökte jonglera bebis, bärsele och bröst utan att hamna i knät på kvinnan bredvid
Jag log, svarade något artigt och tittade ner på min son och tänkte, som jag tänkt så många gånger före dess, att tiden med barn känns evighetslång. Bara den här bussresan var som ett helt liv. Och inte nog med det, sen skulle jag AV bussen (och hur skulle jag få fram vagnen bakom alla andra som kommit på efter mig! Tänk om chauffören stängde dörrarna innan jag hann av!) men innan dess skulle jag kanske, kanske kunna lägga ner min nu sovande son i vagnen och så skulle jag försiktigt ta mig ner från bussen (och, om jag hade tur, få hjälp av någon snäll så att jag inte behövde bumpa ner vagnen – läskigt!). Jag skulle traska vidare hemåt och kanske, ja förmodligen, behöva stanna för att sätta min vagnhatande bebis i bärselen, och eventuellt också, om jag kände min son rätt, för att amma, och sen …
Det var som att alla praktiska detaljer i min vardag som förälder fick mig att leva i en bubbla av enbart HÄR och NU. Men nu är framtiden här och jag tror jag vet hur det gick till.
För medan min förstfödde son fick syskon, först en gång och sedan en gång till, och hans småsystrar uppslukade mig med alla praktikaliteter – så bara fortsatte han att växa. Han började förskolan och någon sekund senare i skolan och så vips var lågstadiet slut och sedan mellanstadiet, pang bom. Och så, häromkvällen, strax innan jag skulle gå och lägga mig, knockades jag av insikten att min älskade lilla, lilla bebis fyller 14 år i sommar, och att det betyder att om fyra år (FYRA år!!) är han myndig. Jag fick lägga band på mig själv för att inte rusa in på hans rum och väcka honom för att kunna krama om honom hårt, hårt.
Varför har ingen sagt något??
