Så får du en skön semester med släkten

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Lata dagar vid stranden med härlig picknickkorg, lyckliga barn och en mormor som glade­ligen bygger sandslott i timmar. Långa middagar i trädgården med fantastiskt god mat, intressanta samtal och syskonskaror som aldrig bråkar utan stillsamt spelar krocket på den välklippta gräsmattan.

Så ser säkert generations­semestern ut – för vissa. För andra är verkligheten en smula ­annorlunda. Lite mer av farfar som hyssjar surt på barnen vid frukostbordet och tycker att de äter alldeles för sockriga flingor, hätska diskussioner om vems tur det är att laga lunch och vem sjutton som köpt den där dyra salamin. Eller bråk om vilket utflyktsmål som gäller och en mormor som inte bryr sig om barnbarnens önskemål utan snabbt vill iväg till golfbanan. 

Ändå fortsätter vi att semestra tillsammans med föräldrar och syskon – år efter år efter år. 

”Lite för gratis för att tacka nej”

– Den kollektiva drömmen om den fantastiska sommaren är något de allra flesta av oss delar. Ofta vill vi också återskapa vår barndoms somrar och ”ge” den upplevelsen till våra barn, vilket gör att vi ofta återvänder till föräldrahemmet. Sedan kan ­gemensamma semestrar givetvis också vara påtvingade av ekonomiska skäl eller för att man vill vara rättvis mot alla, säger familje­terapeuten Erik Abrahamsson. 

Så är det till exempel för Ami och Gustaf, som varje sommar tillbringar en till två veckor i Gustafs föräldrars sommarhus. Ami och Gustaf har fyra barn mellan 2 och 11 år, och Gustafs syster, som också brukar vara där, har två barn i tonåren. 

– Varje sommar vi har varit där säger vi ”aldrig mer”. Men så ­närmar sig nästa sommar och då har man glömt och tänker att ”så farligt var det ju inte”. Dessutom är stället liksom lite för nära, lite för fint och lite för gratis för att tacka nej till, säger Gustaf. 

– Vi hyrde ett eget ställe ett år, men då hade vi råd med ett myggigt ställe långt in i skogen, och det var det inte värt, säger Ami. 

Det finns gott om plats på föräldrarnas sommarställe, och små ­gäststugor på tomten, så utrymmet är det aldrig några problem med. Det är på andra plan det krockar, som till exempel planering, mattider och­ kommunikation. 

– Vi som har små barn måste ju planera dagarna, annars funkar det inte. Vi måste äta frukost, lunch och middag hyfsat regelbundet och veta på morgonen om det blir någon utflykt eller inte, för att till exempel kunna passa in sovtider. Men det är de and­ra inte alls intresserade av, säger Ami. 

– Frukosten brukar stå framme till lunchtid, och när vi börjar fixa lunch vaknar syrrans barn och vill också ha. Syrran själv tycker att de kan käka fil och flingor då, men vi vill ju såklart bjuda på maten vi har gjort. Detta resulterar i att vi utfodrar sex barn varje lunch. Det hade ju varit ganska schyst om man kunnat dela på det med syrran och hennes man, säger Gustaf. 

Middagen vill ofta farmor hålla i – och då får ingen annan hjälpa till. 

– Hon lagar jättegod mat, men det blir alltid middag alldeles för sent ... Framåt sju–åtta när barnen håller på att svimma av hunger brukar jag fråga om jag kanske kan hjälpa till att skala potatisen. Men det får jag absolut inte, för då blir det inte som hon vill ha det, säger Ami. 

Vill inte stöta sig med någon

Ami och Gustaf har föreslagit att man ska dela upp semesterveckorna och vara där alla samtidigt högst några dagar varje sommar. Men Gustafs föräldrar tycker att allt fungerar så bra och vill inte stöta sig med någon, så det har aldrig riktigt blivit så. 

– De har en bild av att vi är den lyckliga storfamiljen där alla kommer och går som de vill och allt löser sig av sig självt. Så är det ju verkligen inte – men de vill inte inse det. I min familj­ bråkar man inte och tycker till och med att det är ­obehagligt med diskussioner, så det är svårt att komma fram till en ­lösning, säger Gustaf. 

Ami är van vid en helt annan sorts kommunikation och tycker många gånger att hon får ta striden i Gustafs ställe. 

– Åh, vad många utbrott jag har haft! Jag blir galen på att de aldrig kan säga rakt ut vad de vill. Jag har fått bråka med Gustafs syrra om många saker för att ingen annan har vågat, säger Ami. 

Och just detta, att man är van vid olika sätt att kommunicera, kan ofta ställa till det när flera familjer ska tillbringa tid tillsammans, säger Erik Abrahamsson. 

– Det kan vara svårt nog när man bildar familj att jämka samman två kulturer och skapa ett gemensamt sätt att kommunicera på. När man sedan ska umgås med syskon som i sin tur har familj och en egen ­kultur, och sina egna föräldrar ­eller svärföräldrar som också har sitt sätt att vara och prata, då krockar det ofta. 

 Kan bli en lojalitetskonflikt

– För den som kommer hem till sina egna föräldrar uppstår ofta också en lojalitetskonflikt. I det här fallet blir kanske Gustaf mer son än pappa, till exempel. Men i skarpa lägen går det bara att vara lojal med en familj, så ibland måste man välja och ställa sig tydligt på den sidan.

För Ami och Gustaf är det också väldigt viktigt att prata ihop sig sinsemellan innan de försöker ­genomföra några förändringar, menar Erik Abrahamsson. 

– Det stora jobbet här tror jag måste göras på hemmaplan. Ami och Gustaf vet hur spelplanen ser ut, och de måste, på ett realistiskt sätt, komma fram till vad de kan tänka sig att jämka med och vad de absolut inte vill gå med på. När de är eniga kan de bestämma vem som ska ta upp det med Gustafs familj, och då är det viktigt att tänka på att vi inte har någon fjärrkontroll till andra människor. Vi kan inte styra dem – men däremot oss själva, ­hyfsat bra i alla fall. Så kanske ska de ta sig en funderare på om de kan prata om det de vill på ett annat sätt än de gjort hittills. 

Bråk om uppfostran är vanligt”

För Karim och hans familj är semester­veckorna tillsammans med föräldrarna också jobbiga ibland, men av helt andra skäl. Han och hans sambo har en dotter som är 5 år och har diagnosen adhd. Något farfar har svårt att hantera, tycker Karim.

– Det brukar funka i fem dagar ungefär. Sedan infinner sig ”dag sex-känslan”, när det blir vardag och all hänsyn, från båda sidor, på något sätt tar slut. Det kan börja vid frukost med att vår tjej inte kan vara tyst när farfar ska höra på femte ­väderrapporten för dagen. Jag slänger ur mig något spydigt som ”men hur mycket kan det ha ändrats på en halvtimme?” och så är det igång.

Karim älskar föräldrarnas ­sommarställe vid havet, där han tillbringade sina somrar som barn, och vill så gärna ge sin dotter ­chansen att uppleva samma sak. Men krockarna frestar på. 

– Jag peppar mig själv varje gång innan vi ska dit. Jag tänker att jag måste respektera att de börjar bli gamla och inte orkar med när det är för livat, att det är deras hem nu och att vi ser olika på det där med barnuppfostran. Men så sitter man där vid middagen, vår dotter klagar på maten och vill inte äta. Farfar muttrar om bortskämda barn och tigerpappan i mig får ett utbrott och skriker att uppfostransråd från ­honom betackar jag mig minsann för, säger Karim. 

– Konflikter och bråk om uppfostran är väldigt vanligt, men kanske blir det ännu lite svårare här, säger Erik Abrahamsson. 

Han tycker att Karim är något viktigt på spåren när han säger att han försöker peppa sig själv med att det är föräldrarnas hem nu, inte hans längre, och att han vet att de har olika syn på barnuppfostran. 

– När man kommer hem är det lätt att hamna i ett regressionsmönster och börja lyssna till sin pappa som om man fortfarande vore barn, inte vuxen och själv förälder. Då är det lätt att bli blind för vad som verkligen sägs. Så ett tips är att börja med att lyssna till vad personen verkligen säger. Sedan kan man känna efter om det någonstans finns ett korn av sanning i det och i så fall använda sig av det för att komma vidare. Det är lättare att nå en dialog om man kan öppna med: ”Jag håller med dig om det här, men i övrigt tänker jag så här”, säger Erik Abrahamsson. 

Måste man vara rättvis?

Men det är inte alltid semesterbesöken hos föräldrar eller svärföräldrar som ställer till det. Ibland kan det vara precis tvärtom – det är att man inte kommer och hälsar på som ­skapar besvikelser och konflikter. 

– Min mans föräldrar är skilda, och vi tillbringar mycket hellre tid med hans mamma än med hans pappa. Hon och hennes nya man har ett skönt hus med pool och har en mycket mer avslappnad­ ­inställning till barnen. Hans pappa, däremot, har en ny kvinna som är superpedant och som i princip inte tål någon lek och något bus alls. Dessutom bor de väldigt litet, säger Linda, som tillsammans med Gordon har två barn på 2 och 4 år. 

De brukar svänga förbi Gordons pappa ett par dagar varje sommar, men längre orkar de inte stanna. Och det får de höra resten av året.

– Det kommer pikar hela tiden, men jag har lärt mig att ignorera dem. Vi kan bara inte ta hänsyn till alla om vi ska få en bra semester. Vi måste göra det vi tycker är roligast; det har vi insett genom åren, säger Linda. 

– I sådana här lägen är det viktigt att vara tydlig och tala om att så här tänker vi göra i sommar, och gärna också tala om varför. Att inte fördela besöken rättvist kan ibland skapa skuldkänslor, och man måste själv bestämma om man står ut med dem eller inte. Men kanske kan det hjälpa att tänka att det för de flesta är en praktisk omöjlighet att vara lika länge hos alla. Skulle man besöka varenda släkting skulle det inte bli något kvar av semestern. Har båda skilda föräldrar är ju bara det fyra besök, säger Erik Abrahamsson. 

Genom att vara tydlig kan man också minska risken för besvikelser, som att morfar eller farmor gör upp planer för sommaren och ­sedan blir sura eller ledsna för att de inte förverkligas. Och just förväntningar verkar spela en nyckelroll för såväl lyckade som misslyckade semestrar. 

– Drömmar är ett bra bränsle för att skapa det man vill ha. Men ibland skulle vi kanske vara mer betjänta av att vara lite realistiska. Ofta ­pratar vi om den där semestern som om den vore flera månader lång. Vi ska hinna med att renovera huset, läsa böcker, hälsa på föräldrar och släktingar, åka till vattenlandet, ligga på stranden, ta en restresa, bara vara ... Då är det lätt att bli­ ­besviken när man bara hinner med en bråkdel, trots att planen var helt omöjlig redan från början, säger Erik Abrahamsson. 

– Dessutom är det lätt att glömma bort barnen här. Kanske tycker de att det är roligare att bada på den nära stranden istället för att sitta i bilen i timmar, även om det är för att besöka det mest fantastiska lekland? Man kan vara så upptagen av sin egen bild av en bra sommar att man glömmer att stämma av med barnen vad de vill göra. Och för det allra mesta har de inte gjort någon beställning av att upprepa föräldrarnas barndomssomrar, säger Erik Abrahamsson. 

Föräldrarna i texten heter egentligen något annat.