Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Är det bättre för barn att bo i hus?

En bebis som sover ute i vagnen och en avslappnad förälder med kaffekopp i handen på altanen. Visst kan man känna längtet efter gräs under fötterna och barn som ”springer fritt”? Men finns det något som säger att en Bullerby­barndom är bättre än en i stan?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Äntligen, stickan visar plus! Då bokar vi tid hos barnmorskan, börjar diskutera namn vi ­gillar – och kollar Hemnet-appen en gång i kvarten. För visst känns det mer eller mindre som en självklar sanning att barn ”ska” växa upp i hus? Att en lycklig barndom i princip är beroende av tillgång till en gräsmatta, möjligheten att själv­ kunna springa in och ut samt såklart ett eget rum där man själv valt­ tapeterna?

För vi vill ju ha det som i böckernas värld. Eller i filmernas, kanske. Och barnen i Bullerbyn bor ju knappast i en trång tvåa i något miljonprogram. Inte Madicken eller Lotta på Bråkmakargatan heller. Det skulle väl kanske vara Alfons då, men ser inte hans pappa också alltid lite ledsen ut?

Så, den lyckliga barndomen bor i ett hus – och vi föräldrar vrider ibland ut och in på oss själva för att kunna ge våra barn just den uppväxten.

Inte för att vi kanske har råd, egentligen. Eller nödvändigtvis är särskilt sugna själva, på att klippa gräsmattor och mecka med värmepumpar. Utan just för att bilden av den lyckliga familjen i ett eget hus är så stark i våra medvetanden. Det är ju helt enkelt bäst för barnen – och vem vill inte ge sina barn det bästa?

Normen är att kärnfamiljer bor i hus

– Jo, den normen är fortfarande stark. Och ungefär 60 procent av barnen i Sverige växer upp i småhus, även om den siffran har sjunkit något det senaste decenniet, från en tidigare nivå på ungefär 70 procent, säger Jan Amcoff, docent i kulturgeografi på Uppsala universitet.

Av Sveriges barnfamiljer bor idag, enligt Hyresgästföreningens rapport från 2014 Vem bor var?, cirka 66 procent av familjerna med två vuxna i villa. Allra vanligast är villaboendet i familjer som består av två vuxna och två barn –­ kärnfamilj i kvadrat, skulle man kunna säga.

Allt fler barnfamiljer bor i lägenhet

De familjer som har tre barn ­eller fler bor däremot något oftare i lägenhet, och detsamma gäller ­ensamstående föräldrar. Bland dem är det 71 procent som bor i hyres- ­eller bostadsrätt.

Allt fler barnfamiljer bor i lägenhet. När nya bostadsområden planeras är det viktigt att tänka på utemiljön. Är den barnvänlig? Illustration: Shutterstock.
Allt fler barnfamiljer bor i lägenhet. När nya bostadsområden planeras är det viktigt att tänka på utemiljön. Är den barnvänlig? Illustration: Shutterstock.

– Utvecklingen med fler barn­familjer som bor i lägenhet kan bero på flera saker. Vi har sett att den ­ekonomiska verkligheten ­blivit ­tuffare för barnfamiljerna de ­senaste åren. Alla som skulle önska kanske inte har råd att bo i hus.

– Men vi ser också, i mindre tätorter där huspriserna inte är så hiskligt höga, att familjer med barn i större utsträckning väljer att bo kvar i lägenhet inne i eller nära ­staden. Det är två skilda förklaringar, som i och för sig inte motsäger varandra, säger Jan Amcoff.

För många föräldrar är bilden av det glada barnet som springer på en gräsmatta oerhört stark

Ingegerd Gavelin är pensionerad familjeterapeut som inte sällan stött på par där frågan om hur man ska bo har blivit en infekterad diskussion.

– För många föräldrar är bilden av det glada barnet som springer på en gräsmatta oerhört stark. Och jag tror att den bilden hänger starkt samman med idén om det maxade föräldraskapet, som så många strävar efter idag. Kanske till och med så mycket att man i den virveln ibland glömmer bort sig själv och vad man egentligen vill, säger hon.

– Det finns några val som är ­viktigare för oss än andra när det gäller hur vi vill leva våra liv, och hur vi bor är ett av dem. Jag skulle önska att föräldrar först och främst lyssnade till sin egen röst – vad vill jag, vad vill jag inte, hur vill jag leva mitt liv och hur vill jag absolut inte göra det? – och mindre till vad ­normen eller något slags idealbild säger att vi borde göra, fortsätter hon.

När båda parterna i en relation vet vad man vill och är grundade i det, har man som par, om man är oense om hur man ska bo, bättre förutsättningar för en bra dialog, menar Ingegerd Gavelin. Man kan förmodligen inte räkna med några snabba lösningar, men chanserna för att hitta en kompromiss eller nya förslag på hur man skulle kunna lösa konflikten ökar.

– Man kan ge sina barn ett jätte­gott liv utan att de bor i hus, lycka har ju inte med boendeformen att göra. Men vi vuxna är viktiga förebilder för våra barn när det gäller hur vi väljer att leva våra liv. Vill vi verkligen förmedla att det är bättre att göra som andra än att leva efter idéer som är grundade i oss själva? Var och en måste helt enkelt välja det man trivs bäst med och inte låta sig styras av den norm som för tillfället råder. Barn som växer upp med föräldrar som mår bra och lever ett liv de själva valt har också själva de bästa förutsättningarna för ett bra liv, säger Ingegerd Gavelin.

Är barn som vuxit upp i hus friskare och lyckligare än andra barn?

Är det Astrid Lindgren som format vår syn på en ”bra” barndom med benen fulla av spring – och gräsfläckar? Illustration: Shutterstock.
Är det Astrid Lindgren som format vår syn på en ”bra” barndom med benen fulla av spring – och gräsfläckar? Illustration: Shutterstock.

Men vad är det egentligen som har skapat den där bilden, som många säkert kan känna igen sig i? Är det alla de där böckerna och filmerna som vi minns från när vi var små? Eller är det att vi svenskar är ett så naturälskande folk där naturen alltid haft högre status än till exempel kultur? Att barn som vuxit upp i hus faktiskt är friskare och lyckligare än andra barn? Eller har så många av oss vuxit upp i villa och vill­ återskapa en lycklig barndom – eller kanske kompensera för en mindre lycklig sådan? Större andel lägenheter

Nja, vi är nog inte mer natur­älskande än något annat folk, i alla fall inte så att det visar sig i att vi bygger fler villor att bo i – nära ­naturen. Om man ser till de svenska bostäderna i sin helhet har vi ­nämligen en något större andel­ flerbo­­­stadshus (det vill säga lägenheter) än övriga europeiska länder med jämförbar ekonomisk standard – något som vi byggde oss till mellan ungefär 1950 och början av 1970-talet, då miljon­programmen hade sin storhetstid. Politikerna ville bygga välfärd för alla, och en väg dit var välutrustade lägenheter.

Och det är väldigt svårt att hitta studier som visar att barn i villa har en lyckligare, eller friskare, barndom än andra. Till viss del kanske för att en ”lycklig barndom” är i princip omöjlig att mäta – för hur skulle man göra det? Avsaknad av terapitimmar i vuxen ålder? Antal grillkvällar en ljummen sommar? Eller hur många­ timmar man tillbringade i en barnvagn dragen på lugna, avgasfria villagator?

Inte ens när det gäller barns friskhet är kopplingen till villa­boende särskilt tydlig.

– Fysisk aktivitet är absolut en av de­ viktigaste friskfaktorerna; det finns det många studier som visar, säger Fredrika Mårtensson, lektor i miljöpsykologi på Sveriges Lantbruksuniversitet, som forskat i utemiljöns betydelse för människors hälsa och välbefinnande. Och när vi har undersökt bostadsområden där flertalet barn bor i markplan, det vill säga villa eller radhus, har vi sett att de har en hög nivå av fysisk aktivitet. Dels genom lek, dels för att de på egen hand tar sig runt till skola, kompisar och fritids­aktiviteter.

– Men att det finns en hög social tillit är också viktigt för barns­ utevistelse, eftersom föräldrarna då i större utsträckning vågar låta sina barn vara ute och leka, fortsätter Fredrika Mårtensson. Och både den sociala tilliten och en miljö som låter barnen vara ute kan finnas också i områden med flerbostadshus; det har vi också sett i våra studier. Den delen av studien har dock ett lite för litet underlag för att vi ska kunna dra definitiva slutsatser än.

För barnen är socialt sammanhang viktigare än boendeform

Själva villaboendet i sig skulle alltså inte vara någon garant för barn som är ute och rör sig och därmed blir friskare –­ viktigare är ett socialt sammanhang där både barn och föräldrar kan känna sig trygga plus en trafikfri och grön miljö. Det finns visserligen studier som visar att ju högre upp barn bor i ett hus, desto mindre är de ute och leker. De som bor på markplan eller på någon av de lägre våningarna har dock samma förutsättningar som de som bor i hus, förutsatt att den sociala tryggheten finns i området.

Det sociala sammanhanget är viktigare än hur man bor. I områden där den sociala tilliten är hög är barn ute mycket. Illustration: Shutterstock.
Det sociala sammanhanget är viktigare än hur man bor. I områden där den sociala tilliten är hög är barn ute mycket. Illustration: Shutterstock.

– Uteleken kan man i hög grad planera fram, säger Fredrika ­Mårtensson. Barn både får och vill vara ute i bostadsområden där de kan ta sig fram fritt och biltrafiken är begränsad, där det finns både designade lekplatser och mer ­naturlika platser som väcker ­barnens ­nyfikenhet, där de kan gömma sig och klättra. Och just de ingredi­enserna finns ju faktiskt i stor ­utsträckning i bostads­områden som byggdes­ under 1940- till 1970-talet.

I de bostadsområden vi bygger idag, för både villor och flerbostadshus, glöms däremot många av de där faktorerna bort. Det saknas inner­gårdar i lägenhetsområdena, och det byggs ofta parkerings­platser precis utanför porten. Och i villa­områdena tar infrastrukturen mer­ hänsyn till bilarna än till ­barnen. Om denna typ av ­bebyggelse fortsätter att breda ut sig kommer det att ha negativa­ konsekvenser för folkhälsan i framtiden, tror Fredrika Mårtensson.

– Sverige ligger fortfarande på en­ skyhög nivå när det gäller fysisk ­aktivitet bland barn och unga, om man jämför med liknande länder. Men vi lever på gamla meriter. Många av dagens bostadsområden byggdes under en tid när det fanns normer för utemiljöernas utformning och ett särskilt lekmiljöråd som byggföretagen förde dialog med – idag finns inget sådant.

Men hur vi väljer, eller drömmer om, att bo handlar ju inte bara om hur bostadsutbudet ser ut utan också om vad vi uppskattar och prioriterar i våra liv – och det har ju förändrats en del genom åren. För en hemmafru på 1950-talet var det säkert ganska praktiskt att bo i en­ småhusförort; på morgonen tog­ maken bilen in till jobbet och själv umgicks hon med barnen och de andra hemmafruarna hela dagen.

Och på 1960- och 70-talen, när många mammor fortfarande arbetade deltid, gjorde det inte så mycket att man bodde i mindre sam­hällen eller i glesbygd; tid att skjutsa ­barnen till aktiviteter och kompisar fanns ju (dessutom var ju förmodligen också barnens organiserade aktiviteter betydligt färre än idag).

Trenden är att allt fler barnfamiljer väljer att bo nära eller i staden

Men idag, när båda föräldrarna nästan alltid jobbar och barnen har många fler aktiviteter, ser barn­familjernas liv annorlunda ut – ­något som också syns i trenden med att fler barnfamiljer väljer att bo nära eller i staden.

– Det är en trend vi än så länge sett framför allt i Malmö och Stockholm. Barnfamiljer tillbringar mycket av sin tid någon annanstans än hemma, på jobbet, med olika fritidsaktiviteter, ute på restauranger och kaféer. Man tycker att det blir för krångligt att pendla eller vara beroende av bilen, som både kostar för mycket och ses som en stor miljöbov, säger Diana Uppman, omvärldsanalytiker på design- och varumärkesbyrån BVD, som ofta föreläser om framtidens boende.

Det omtalade ”livspusslet” kräver en smidig och nära vardag för att gå ihop, och man vill heller inte betala för en för stor yta eftersom man inte är hemma så mycket. Dessutom är det praktiskt med lägenhet för många bonusfamiljer, som ena veckan kanske består av fem–sex personer och andra veckan kanske bara av tre personer.

– Här ser vi en trend att barn­familjer väljer nyproduktion, som ofta har små sovrum men större sociala ytor. Så var det inte för bara tjugo år sedan; då byggdes nya hus främst för gruppen 55+.

I mindre och mellanstora städer håller dock hustrenden i sig – ­majoriteten av barnfamiljerna bor här fortfarande i hus.

– I de städerna är det fortfarande billigare att köpa hus, samtidigt som staden är mer tillgänglig, med ­kortare avstånd och mindre bil­trafik. Så kanske är det inte så ­konstigt att barnfamiljer väljer hus där, säger Diana Uppman.