Därför är acceptans viktigt i föräldraskapet

Acceptans handlar inte om resignation, liknöjdhet eller passivitet. Acceptans hjälper oss att välja hur vi kan förhålla oss till det som händer, säger föräldrarådgivaren och socionomen Ingegerd Gavelin. Här skriver hon om varför acceptans är så viktigt i föräldraskapet.

Acceptans är den tredje grundstenen i Mindfulness för föräldrar. Att kunna lämna sina önskningar om hur det ”borde vara” och i stället se saker som dom är.  När man kan släppa idéerna om hur ens barn borde göra och säga, hur familjelivet borde vara, hur man själv borde vara som förälder – då är man fri att tänka nytt, fri att pröva nya sätt, fri att släppa taget om sina favvotvångstankar.

ingegerd_gavelin

Ingegerd Gavelin är föräldrarådgivare och socionom, men inte längre yrkesverksam. Hon är också mindfulnesslärare och står bakom appen Mindfulness för föräldrar.

Acceptans betyder att se något precis som det är. Inte att gilla läget eller gå med på något. Bara att se det som det är.

Det är som det är, antingen vi vill det eller inte. Hur gärna vi än skulle vilja att det är på ett annat sätt, är det såhär det är.

Det handlar om att kunna vara nära barnet hur det än är, för att kunna se det som händer på nya sätt och kanske hitta nya möjligheter. Och framförallt för att barnet ska känna att det är OK att vara som det är.

Man lägger ofta mycket energi kring att inte acceptera: Om han ändå kunde ta ansvar för sina läxor! Andra barn i den åldern klarar ju det! Om hon ändå kunde komma ihåg att skicka med vantarna till förskolan! Och så går tankarna runt runt i samma banor.

Om Ingegerd Gavelin

Ingegerd Gavelin är föräldrarådgivare, socionom och mindfulnesslärare. Senast var Ingegerd verksam på Klarahusets föräldramottagning i Stockholm. Ingegerd Gavelin har skrivit flera böcker, bland annat Att möta sitt barn och sig själv och Lita på din tonåring – om trots och tillit, och står också bakom appen Mindfulness för föräldrar som finns att ladda ner i App Store. Ingegerd Gavelin bloggar på Vardag & Förundran.

Acceptans är inte resignation

Acceptansen handlar inte om resignation, liknöjdhet eller passivitet. I stället hjälper den oss att bli fri att välja hur vi kan förhålla oss till det som händer. Om vi ska göra något eller inte göra något. Om vi ska försöka förändra något eller släppa taget.

Läs mer: Är det föräldrars fel när barn uppför sig illa?

Det som har hänt har redan hänt. Nästa ögonblick kräver något nytt. Acceptansen kan hjälpa oss att vara mer uppmärksamma på vad som händer. Vi kan bli mer nyfikna på barnets tankar och känslor och därmed mindre dömande.

Och vi kan också bli mer uppmärksamma på vår egen känsla så att vi kan vara mindre dömande mot oss själva.

”Vad skulle andra säga?”

Vi fastnar lätt i att se saker på ett sätt, ofta genom att vi reagerar automatiskt och inte ger oss tid att utforska våra tankar. Ofta reagerar vi ur rädsla eller andra starka känslor. Väldigt ofta reagerar föräldrar med tankar om vad andra människor skulle säga om det som händer.

Vi reagerar ofta i mönster som är så vanliga för oss att vi inte ser dem. Och ju starkare vi reagerar, desto mer hamnar vi i tunnelseende: Vi hittar inga utvägar.

Men allt som händer kan ses på många sätt. Hur vi ser avgör vad vi väljer att göra.

Till exempel ett barn som skriker. Tänker vi att hen försöker manipulera oss – eller ser vi barnets rädsla, ilska eller förtvivlan?

Barns problembeteenden

Idag talar vi mycket om barns problembeteende. Det kan till exempel vara barn som inte gör som vi vill, som är slarviga eller som ofta hamnar i konflikter.

Det kan vara ett litet barn som ständigt plockar och river i skåp och bokhyllor. Vi kan beskriva det som olydnad: – ”Han vet ju att han inte får!” Vi kan också beskriva det som nyfikenhet och upptäckarglädje – och plocka undan det som inte tål att plockas fram.

Om vi tänker att barnet har ett problembeteende blir våra föräldrareaktioner ofta oro, hjälplöshet, vrede och kanske skam inför andra föräldrar. Vi tänker att barnet manipulerar oss och känner det som en attack på vår auktoritet. Då känner vi oss ännu mer arga, hjälplösa och kanske desperata. Vi kanske ger barnet ett straff utan att försöka förstå varför barnet gör så. Allt detta bygger mer distans mellan förälder och barn och barnet upplever oss som dömande.

Vad kan vi göra i stället? Vi kan försöka vara öppna och se under ytan, under barnets beteende. Vad kan det handla om? Då skapar vi ett större rum för barnet inuti oss. Och det kan i sin tur ge oss ledtrådar så vi kan möta barnet med större förståelse och större nyfikenhet.

Det är som det är

Vi kan se med acceptans på oss själva och det som hänt. ”Nu är det som det är.” Vi kan kanske andas djupt och testa att för en stund vara totalt närvarande. Vi kan försöka ha tillit till barnets och våra egna reaktioner – utan att värdera. De är alltid meningsfulla på något sätt.

Vi kan också upptäcka våra egna behov av trygghet och av att inte vara rädd. Utifrån det kan vi också se mer och förstå mer.

Hur vi agerar –med empati eller dömande – har stor betydelse för vår relation. Det handlar om att antingen bygga tillit eller att bygga murar.

Ibland behöver barnet oss för att kunna bli lugna i en upprörd situation. När vi är med barnet i det akuta skedet utan att gå igång i känsloutbrott är vi till stor hjälp. Barnet kan låna vårt lugn. Sedan kan vi mötas och hjälpas åt. Men du – vad var det som hände? Vet du vad som gjorde dig så arg? Eller var du mest ledsen?

Barn behöver inte perfekta föräldrar

Barn behöver hjälp att förstå sig själva – varför är jag så arg? Är någon dum mot mig? Är jag hungrig, trött, ledsen? Vad hjälper mig när jag mår såhär? Det är verkligen livskunskap att få hjälp med sina reaktioner utan att bli dömd.

Naturligtvis blir vi vuxna arga och orättvisa ibland – barn behöver inte perfekta föräldrar. Men vi kan återställa relationen, be om förlåtelse, förklara vad som hände oss. Barn kan ofta förstå – de vet ju precis hur arg och ledsen man kan bli! Vi ska inte säga till barnet att vi aldrig ska bli så arga igen, för det kan vi inte lova. Men vi kan säga att vi ska försöka ta hand om vår ilska på ett annat sätt – och det kan öppna för fina samtal om vad man kan göra när man är riktigt riktigt arg.

Varje barn måste hitta sin väg i livet, kanske inte alltid den vi vill. De behöver känna sig älskade och värdefulla hur det än är. Inte bara när de är glada och behändiga utan också för sina svåraste sidor.

När man är accepterad för hela sig, även när man minst av allt är lyckad, kan man växa och mogna.

Acceptans är inte att vara naiv och passiv. Vi måste ofta säga nej till våra barn. Men om vi dömer dem bygger vi en mur mellan dem och oss och förlorar därmed en möjlighet att stödja dem.

Läs mer: ”Jag blir galen!” – om att bli arg på sitt barn

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Egen träning i mindfulness är till stor hjälp. Om vi är vana vid de djupa andetagen och att se på våra tankar och känslor med en anings distans, har vi mycket lättare att ta till det i akuta situationer. Vi kan lugna oss själva genom andningen och då har vi större chans att komma ur våra egna låsningar. Då öppnar sig mer möjligheter.

När vi med hjälp av meditationer skapar ett större rum för barnets och våra egna reaktioner, är det lättare att möta dem med acceptans.

FRI TILLGÅNG TILL
ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE

Las mer och bli medlem_knapp

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Digital prenumeration
Digital prenumeration för endast 79kr/mån

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren