Prata med barn om döden – hur gör man?
Prata med barn om döden – döden i allmänhet, och ens egen i synnerhet: Ska man göra det? I så fall när, och hur? Anna Norlén, psykolog och psykoterapeut, guidar.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar
Att prata med barn om döden – innehåll:
1. När en förälder är svårt sjuk: att förbereda barnet
2. Att prata om döden med små barn
3. Att prata om döden med större barn
4. När en förälder dör plötsligt
5. Att prata om döden när båda föräldrarna är friska
6. Om båda barnets föräldrar dör
7. Vänta in barnets frågor om döden
Man blir förälder. Och plötsligt kan tankarna på döden vara starkare än någonsin: ”Hjälp, vad händer om jag dör NU? Hur ska mitt barn klara sig?”
Det är vanligt att känna så, tror Anna Norlén, psykolog och psykoterapeut.
– Med föräldraskapet kommer döden närmare. Man kan känna: ”Nu måste jag leva!” Frågor som rör döden får en helt annan dimension och jag tror att alla föräldrar upplever det, förr eller senare.
– Det betyder inte att man behöver göra något åt det, men det faktum att man har tänkt på det är till stor hjälp den dag barnet ställer frågor om döden, säger hon.
När en förälder är sjuk: att förbereda barnet
När en förälder dör finns det i de flesta fall en annan förälder kvar.
– Det vanligaste scenariot är nog att en förälder är sjuk eller skadad, och att den andra föräldern, eller någon annan som är trygg för barnet, finns kvar. Och egentligen är det bara då man har möjlighet att förbereda barnet, säger Anna Norlén.
Exakt hur man ska förbereda barnet är det svårt att ge ett generellt råd kring.
– Det hänger väldigt mycket på vad man själv som förälder, och ens eventuella medförälder, orkar med. Men om man har en livshotande sjukdom som det är väldigt osäkert om man kommer att överleva, då tror jag att man ska ta stöd av annan vuxen om hur och när man ska ta upp det med barnet – och den personen får gärna vara med i samtalet och hela processen. Det är jättebra om den personen blir en sådan som barnet kan prata med sedan, om man dör; att det finns någon som vet hur man har pratat om döden, vilka ord man har använt och hur barnets mamma eller pappa tänkte om det.
Läs också: Vi behöver prata med barn även om svåra saker
Prata om döden med små barn
Om man är livshotande sjuk – när ska man prata med sitt barn om det?
– Är barnet i förskoleåldern tänker jag att det är bra att vänta ganska länge med att ta upp det och berätta vad som kom kommer att hända. Tid är så svårhanterligt för små barn. Att ta upp det för tidigt kan skapa osäkerhet hos barnet. Men det är också bra att inte vänta för länge, så att det blir abrupt. Det man vill är ju att barnet ska hinna ställa frågor och vänja sig. Även ett mycket litet barn märker av förändringar hos föräldern, och att sätta ord på vad det handlar om fungerar som ett stöd, även om små barn inte förstår alla ord.
Hur vet man när det är bra läge att prata?
– Det är jättesvårt att veta, för även om man är riktigt, riktigt sjuk vet man aldrig när slutet kommer, det kan vara överrumplande när det väl sker. Men jag tycker att man ska ta råd av vården. De vet inte heller alltid, men de har sett liknande förlopp, de kanske kan säga att ”Nu handlar det nog snarare om veckor istället för månader”.
All hälso- och sjukvård vilar på en bra grundprincip; att barn ska få information som är anpassad till deras ålder och mognad, säger Anna Norlén.
– Det gäller även när barn är anhöriga till en svårt sjuk eller döende person. Och vi vet att det är bra för barn att få information även om svåra händelser i deras familjer. Utan information finns det en risk att barn misstolkar det som sker, att de gör sig en egen förståelse som kanske är värre än verkligheten. De kan tänka ”Det berodde på mig” eller ”Jag kunde ha gjort något”. Inom vården finns det mycket kunskap om sådant, och det finns stor förståelse för att ett litet barn kan behöva vara tillsammans med sin döende förälder i palliativ vård (vård i livets slutskede, redaktionens kommentar).
Prata om döden med större barn
Barn som är lite större, kanske i skolåldern, märker mer av vad som sker. Det gör att situationen behöver hanteras annorlunda.
– Ett större barn kommer att iaktta förändringar i förälderns hälsa, så man kan behöva ge barnet fortlöpande information tidigare. Man kanske berättar att ”Nu har jag fått den här sjukdomen, jag kommer att få den här hjälpen och så här säger doktorn”, säger Anna Norlén.
Om barnet märker att man som förälder är ledsen och orolig är det bra att säga något om det, oavsett barnets ålder.
– Om man är påverkad av att ha fått ett allvarligt sjukdomsbesked, och det är man ju, kommer det att märkas. Man kanske pratar med andra om det i telefon, och även om man försöker hålla barnen skyddade kanske det blir en viss stämning hemma.
– Man ska försöka hålla barnen skyddade från detaljer och alltför mycket information, det tycker jag, för om man ständigt pratar om sjukdomar och behandlingar blir det belastande för barnet. Men barnet behöver ändå få veta det grundläggande, så på något sätt bör man berätta.
Från vilken ålder bör man berätta?
– Någonstans från 2-3-årsåldern, skulle jag säga.
Hur berättar man för ett så litet barn?
– Man kan säga att ”Pappa har ju haft ont”, eller ”Mamma har ju mått illa”, om det är så det är. Eller så har sjukdomen bara upptäckts. Så är det ju ganska ofta, och då får man säga att ”Jag träffade en doktor idag som skulle kolla om jag mådde bra, och det var tyvärr inte så. Doktorn sa att jag har en sjukdom, och nu behöver jag gå till doktorn många gånger innan jag blir frisk”.
– Någonting i den stilen tänker jag att man kan säga om man får ett allvarligt sjukdomsbesked, så att barnet har en chans att fråga. Och då vet barnet vad det handlar om när man blir ledsen och trött. Då kanske man kan säga ”Pappa har den där sjukdomen, du vet, så vi är ledsna nu. Vi är lite oroliga.” Då har barnet har en chans att hänga med.
När en förälder dör plötsligt
När en förälder dör plötsligt, till exempel efter sjukdom eller en olycka, behöver alla barn, även de allra yngsta, få hjälp att med att förstå vad som har hänt, understryker Anna Norlèn.
Genom att hjälpa barn att börja förstå, hitta ord för att prata och fråga om det som har hänt, så kan vi förebygga senare svårigheter, menar hon. Så: Någon behöver berätta för barnet.
– Man kan tycka att det är självklart, men det här är svårt för oss vuxna. Impulsen att skydda barn genom att inte säga något alls är stark hos oss, trots att det inträffade är uppenbart.
Ofta är det väldigt svårt – kanske för svårt – för den förälder som finns kvar att klara av ett sådant samtal på egen hand.
– Någon närstående eller någon professionell kan behöva hjälpa till, gärna tillsammans med den kvarvarande föräldern.
Läs också: Hur pratar man med barn om döden? Barnpsykolog Malin Bergström svarar
Prata om döden när båda föräldrarna är friska
Barn konfronteras med begreppet död mycket mer än vi vuxna tror, säger Anna Norlén.
– De hittar döda humlor på förskolegården och de får höra om döden i sagor – och det är bra, tycker jag. Det är bra sätt att vänja sig, att komma in i det här med död. Och det betyder ju också att till sist kommer barnet att fråga ”Ska jag dö?””Ska ni dö?”. Och inför det behöver man ha tänkt till: Vad är rimligt att säga?
Vad ÄR rimligt att säga?
– Är man i skogen och hittar en död fågel, då pratar man om det. Och jag tycker att man som förälder ska tänka på att vara ärlig i den situationen. Om det är en 3- eller 4-åring som har sett den döda fågeln och har frågor om den, då tycker jag att man ska säga att alla måste dö; att det gäller fåglar, humlor, blommor och människor, men att de allra flesta människor lever jättelänge och blir jättegamla – och då kan man berätta om en släkting eller någon annan man känner som är gammal – och man kan säga att det kommer att dröja supersuperlänge innan man själv dör.
En del kan tycka att det är att luras, säger Anna Norlén.
– Och det är klart, vi kan ju aldrig veta, Vi har inga garantier för hur länge vi kommer att leva. Men det är prioriterat att våra barn känner sig trygga med att veta att vi kommer att finnas för dem så länge de behöver det. För vi kan inte leva med vetskapen att det finns en viss procents risk för att något sådant ska hända nu, varken barn eller vuxna kan göra det. Det orkar vi inte.
Om båda barnets föräldrar dör
Att båda föräldrarna dör samtidigt är ovanligt, men som förälder kan man oroa sig för att det ska hända, kanske i samband en trafik- eller flygolycka, ett terrordåd eller katastrofer som tsunamin i Thailand.
Om båda barnets föräldrar dör, och om föräldrarna har haft en önskan om vem som då ska ta hand om barnet, ska socialtjänsten utgå från föräldrarnas önskan. Socialtjänsten ska också ta hänsyn till barnets önskan.
Betyder det att man bör prata med sitt barn om att pappa och mamma kan dö, även om båda föräldrarna är friska?
– Nej, då skulle jag säga att man ska vänta tills barnet eventuellt frågar om det, säger Anna Norlén. Det finns inget värde i att förbereda små barn på att föräldrar kan dö. Risken med det är att man istället skapar en otrygghet, något som man ju egentligen vill skydda barnet ifrån. Mitt bestämda råd är att vänta in tills barnet frågar och döden som tema på något vis kommer in i barnets liv.
Man ska alltså inte heller fråga barnet vem det vill bo hos om båda föräldrarna skulle dö?
– Nej, inte om det är mitt behov; om det är jag som förälder som vill fråga för att lugna ner och förbereda mig själv, även om inget tyder på jag kommer dö i förtid. Man kanske är orolig, man kanske är ensamstående och vill vara förutseende, men i det scenariot skulle jag inte vända mig till ett mindre barn och fråga sådant. Då är det bättre att lufta sin oro och sina frågor med andra vuxna.
– Däremot kan det hända att ett ganska litet barn frågar: ”Men om du dör, var ska jag bo då?” I så fall kan man fråga barnet: ”Finns det någon som du själv tänker på?” Det kan hända att barnet nämner någon, det kan vara någon realistisk eller någon orealistisk person, någon som man håller med om eller inte håller med om. Och man själv kanske svarar: ”Jag tänker att de här personerna nog jättegärna skulle …”
Det viktiga, menar Anna Norlén, är att signalera att det finns många för barnet. Att såväl släktingar som kompisars föräldrar och vuxna som man kanske inte ens känner än vill hjälpa till och ta hand om barnet när det behövs.
– Och det är bra att också säga att alla de vuxna inte bara finns för barnet om man som förälder dör utan också om man som förälder blir sjuk eller bryter benet, att även då finns det många vuxna för barnet.
Läs också: Vad händer med mitt barn om jag dör? Eller om båda föräldrarna dör?
Vänta in barnets frågor om döden
Generellt är Anna Norléns grundråd att vänta in barnet.
– För det kommer, säger hon. Någon gång kommer barnet att fråga om livets ändlighet.
– Alla barn möter döden på ett eller annat sätt, om inte förr när de kommer upp i ålder och börjar se på teve och läsa, då händer det definitivt. Och dessförinnan kanske man också möter den genom kompisars släktingar, vänner från krigsdrabbade områden eller husdjur. Det kommer att komma en situation när barnet konfronteras med döden.
Anna Norlén är psykolog, psykoterapeut samt verksamhetschef och rektor vid Ericastiftelsen i Stockholm (Ericastiftelsen är en verksamhet där man arbetar med högskoleutbildning, stöd, behandling och forskning med fokus på psykisk ohälsa hos barn och unga). Anna Norlén är också doktorand och deltar i ett forskningsprojekt om behandlingsmetod för barn mellan 0 och 6 år som har varit med om svåra påfrestningar, till exempel att ha förlorat en förälder, att ha varit med om våld, övergrepp eller en allvarlig olyckshändelse.
