”Prata inte om vad du vill förändra med din kropp inför ditt barn”

Barn påverkas av sina föräldrars kroppsuppfattning. Redan som små. Därför vill bokaktuella journalisten Linda-Marie Nilsson att fler pappor och mammor ska förstå att deras kroppar är bra – som de är.

N

är jag var 19 år var jag så smal att pappa kunde hålla om min midja så här med sina händer”, sa mamma en gång framför spegeln. Hon formade sina händer som två klor mot varandra. Fingertopparna från de båda sidorna nuddade varandra och innanför handflatorna bildades en liten tom cirkel.

”Kan du tänka dig att jag har varit så smal?”, sa hon och log.

Jag minns inte hur gammal jag var, kanske 6, 7 år, men jag kommer ihåg att jag inte visste om jag skulle nicka eller skaka på huvudet. Det enda jag visste var att när jag en dag också blev 19 år, då ville jag vara så där smal som mamma hade varit.

När jag var ensam på mitt rum brukade jag ibland måtta upp mammas smala midja med mina små händer, så som mamma hade gjort. Jag försökte greppa runt min egen midja exakt som mamma hade visat men jag nådde aldrig runt. Inte som pappa tydligen hade gjort på henne. Jag visste att det inte bara berodde på att mina händer var mindre än hans, utan också på att min mage redan var för stor. Jag funderade alltid på om någon kille någonsin i framtiden skulle kunna hålla om mig så där. Det verkade omöjligt.

”På måndag börjar mitt nya liv. Då ska jag hålla igen.” Jag vet inte hur många gånger jag har hört min mamma uttala de där orden. Ett nytt liv för mamma betydde alltid samma sak – att hon skulle gå ner i vikt. Kanske var det Viktväktarna, kanske skulle hon prova GI eller så skulle hon börja räkna kalorier. Klart var i alla fall att hon ville bli smalare och kanske till och med kunna ha sina gamla kläder från när hon var ung.

När jag blev äldre hängde jag ofta på mammas nya liv och försökte gå ner i vikt med henne. Ibland satt vi tillsammans med checklistor och pennor och räknade points. Ibland vägde vi oss tillsammans i badrummet, skrev upp varandras vikter i anteckningsblock och stod med måttband i köket för att få koll på varenda centimeter av våra kroppar.

Jag ville så gärna bli sådär smal som mamma ofta pratade om att hon hade varit, men jag lyckades aldrig och det har genom mitt liv varit en stor sorg.

Mina föräldrar har aldrig kritiserat min kropp eller uppmanat mig att förändra mig. Men alltid sig själva.

Det mamma indirekt sa var att inte heller jag dög som jag var

Idag önskar jag att mina föräldrar inte hade vägt sig framför mig, pratat negativt om sin vikt eller om hur de skulle förändra sina kroppar. Men mest av allt önskar jag att de båda, men kanske speciellt min mamma, hade insett att hon inte behövde vara smalare eller ha en mindre midja för att duga som hon är. För det mamma indirekt sa, var att inte heller jag dög som jag var.

Idag är jag själv kroppsaktivist och älskar min kropp. Men det har varit en lång resa till att lära mig acceptera och tycka om den. Efter 26 år har jag insett att min kropp har exakt samma värde som alla andras. Därför jobbar jag nu aktivt för att alla ska få känna det, att deras kroppar är lika bra oavsett hur de ser ut.

Jag hoppas så att det kan hjälpa mammor och pappor där ute att förstå att de är bra som de är – och att de för vidare samma känsla till sina egna barn, redan från början. 

Linda-Marie Nilsson, 26, journalist, författare, influencer och kroppsaktivist. Bor i Stockholm. Aktuell med boken Så lärde jag mig att älska min kropp (Norstedts).