Adam och Jenny: Vi kollar gravidappen varje måndag

Två månader efter att artisten Adam Tensta och journalisten Jenny Nordlander träffats för första gången, väntar de en bebis ihop.
I Vi Föräldrar Gravid pratar de gravidnojor, parterapi och bebispeppen på internet.

Vi ses efter jobbet-tid, fem trappor upp i en ­studio, för att fotografera omslag med Vi Föräldrars krönikör, artisten Adam Tensta och Jenny Nordlander, journalist och chefredaktör på tidningen Nöjesguiden. Tillsammans väntar de sitt första barn. 

Adam har med sig en egen steamer och stryker rutinerat det skrynkliga från sina egna och Jennys ombyten (”Man har ju gjort det här förut”). Okej, vi har bara varit här i fem minuter. Men hittills framstår de som ett superteam. Jo, graviditeten har varit bra hittills, nickar Adam när jag frågar. Han berättar hur de följer graviditeten steg för steg med en gravid-app. 

– Vi tjuvkollar ingenting utan kollar appen en gång i veckan. Hittills verkar det gå som planerat. 

Alltid tillsammans?

– Ja, varje måndag. Den här veckan var vi dock en dag sena. Vi somnade så tidigt.

Jenny instämmer i att graviditeten ­hittills har varit bra.

– Mycket mindre dramatiskt än vad jag trodde. Men nu har jag nästan glömt bort hur dåligt jag mådde i ­början. Just nu mår jag så himla bra. Ibland känner jag tvivel och blir rädd. Jag är rädd för förlossnings­depression, eftersom jag har haft depressioner förut. Jag brukar ofta förbereda mig på det värsta, och har tänkt mycket att: ”Tänk om jag byter personlighet och blir någon annan”. Kanske extra mycket ­eftersom jag och Adam inte har varit ihop så länge, säger Jenny.

Adam och Jenny träffades första gången under en intervju i juni förra året. Det är manusmaterial till någon form av romantiskt drama. Karaktär 1: chefredaktören på Nöjesguiden, möter karaktär 2: en av Sveriges största hiphop-artister. Två månader senare väntar de barn.

Men ni var ihop när ni blev gravida? 

– Ja, det var meningen. Vi slutade skydda oss, och det blev direkt, säger Jenny. 

Ni känner aldrig att ”hjälp, vad fort det går”?

– Jo, varje dag. Men det är mer grymt än oroväckande. Det känns faktiskt inte alls oroväckande, säger Adam.

– Det är kul. Vi typ skrattar åt det, säger Jenny. 

Hade ni hunnit träffa varandras familjer innan ni berättade att ni var gravida?

– Jadå. Jag hade hunnit träffa Jennys föräldrar och hennes systrar. Jenny hade träffat mamma, och en av mina brorsor och en syster snabbt. De har mest sett oss som gravida. Men det har inte bara med tid att göra, säger Adam. 

– Vi är ändå 30 och 32, och har haft många och långa förhållanden. Det har aldrig känts så självklart och enkelt innan. Visst, vi ska lära oss att leva ihop, men det har inte alls varit så mycket jobb som det har varit i tidigare förhållanden, säger Jenny.

Wow, hur blir det så?

– Vi passar ihop. Jag har aldrig passat ihop med någon så bra, säger hon. 

Det är mysigt att vara runt Adam och Jenny. Det ”händer någonting intressant mellan de här två” som fotografen Jakob konstaterar när fotograferingen är slut och han packar ihop. Men dit har vi inte kommit än. Först vill vi ha mer gravidfakta. 

Hur är det egentligen att vara den som står ”bredvid”, att vara den som inte är gravid? 

– Det är spännande. Man får försöka göra sig så delaktig som man kan. Dock undrar jag hur det känns att ha någonting i kroppen, det kan jag inte riktigt vara insatt i. Jag är med och pratar med barnet, spelar musik för det och planerar för dess framtid. Jag tror att jag är så delaktig som man kan vara. Det enda jag inte har är en sådan där elektronisk grej som skickar stötar när barnet sparkar, säger Adam. 

– Men jag skickar bebis-emojis! säger Jenny. Ju mer det rör sig, desto fler bebisgubbar. Det blir ganska många emojisar på en dag.

Samtidigt som det blev offentligt att Adam och Jenny väntar barn började Adam som krönikör i Vi Föräldrar. Någon vecka senare blev det klart att han ska videoblogga för youtube-kanalen ­Gravid Vecka för vecka. Det är mycket bebisfokus nu, med andra ord.

När vi fotar för omslaget ska dessutom Adams nya låt Svart bäbis släppas några dagar senare. En låt som handlar om Adams bebis, en låt som han menar fyller ett tomrum. 

– Det är den låten jag hade behövt höra när jag var liten, förklarar han. 

JAKOB DAHLSTRÖM

Varför vill ni dela med er av graviditeten och föräldraskapet så offentligt?

– För mig är det lite som en personlig vendetta, att jag har ett ­ansvar att lyfta fram mig själv och synas, eftersom jag är svart. Det är viktigt att spä ut vithetsnormen i alla olika sammanhang. När jag växte upp var det sällan svarta personen kom till tals, och det är så fortfarande. De första jag såg var Martin Dahlin och Henke ­Larsson i fotbolls-VM -94 liksom. Det finns inte så mycket offentliga reflektioner från blivande pappor heller, säger Adam.

– Jag tror också att det är viktigt att få in partnerns perspektiv, och inte bara mammans. Att få in tanken att föräldraskapet är just ett föräldraskap och inte ett mammaskap. Jag tror att alla tjänar på det, säger ­Jenny. 

– Sedan är det inte så svårt för oss: Graviditeten är ju typ det enda man tänker på ändå, säger hon och skrattar.

Vi pratar lite mer om ­videobloggen och de berättar att de har märkt en stor skillnad på ­kommentarerna de får på den, i jämförelse med kommentarerna de är vana att få. Adam säger att han annars är van att möta hatkulturen på internet, som han säger. Jenny är också van att få hot- och hatmejl i sitt jobb.

– Då skriver de att jag ska få en kniv i fittan och sådant. I det här sammanhanget är det mycket mer ”åh, ni är så gulliga”. Det är en så himla mysig värld. Ett positivt exempel på när det – nästan – funkar med kommentarsfält.

Jag lyssnade på en intervju med dig, Adam, där du säger att du har svårt att prata om känslor … men att Jenny inte håller med. 

– Nej, jag tycker inte att du har det! Jag tror det finns flera frågor där din självbild inte stämmer så bra. Du kanske har varit dålig på att prata om känslor förut, men du är inte det nu, säger Jenny.

Hur bra är Jenny på att prata om känslor?

– Hon är bra på det. Hon är väldigt ­tydlig och säger till exakt när hon reagerar på något. Till exempel när jag sitter vid datorn för mycket, säger Adam. 

– Haha, det var ju igår, säger Jenny. 

– Det var det exemplet som var färskast. Så vi är ju inte alltid överens, vi kan ­bråka också.

Man får bilden av att ni är väldigt harmoniska och inte bråkar om någonting?

– Jag tycker typ inte att vi gör det. Inte så som jag har bråkat förr, säger Jenny.

– Du har smällt i en dörr en gång! Fast det kändes inte som ett livsavgörande bråk, säger Adam. 

– Du är inte långsint. Och det är inte jag heller. Det är så himla skönt! konstaterar Jenny. 

Så konstig fråga kanske men … när tror ni att ni kommer att börja gå i terapi?

– Jag pratade ju om det här med Adams syster nyligen! Om jag hade svinmycket pengar hade jag gärna gått i terapi nu. Jag tror att det är bra! Men tja, om vi behöver … när vi behöver det. Jag gick hos psykolog första gången när jag var 5, säger Jenny.

Varför gick du i terapi när du var liten? 

– Jag hade mycket tvångsbeteenden. Jag tycker det är coolt att mina föräldrar inte såg det som ett misslyckande utan faktiskt tog mig till psykolog så tidigt. Att de inte tänkte att ”alla barn har jobbiga perioder” och försökte lösa det själva. Man jobbar nog annorlunda med barn än med vuxna. Det var väldigt mycket belöningar; sluta med det här så får du en grej. Som avslutning fick jag åka till Disneyland, kommer jag ihåg. Då var jag ”klar”, haha.

JAKOB DAHLSTRÖM

Hur kommer ni att bli som föräldrar? 

– De flesta har nog en bild av hur de vill vara som föräldrar … Jag tror att jag ­kommer att vara hård men rättvis. Och lite rolig, säger Adam

– Nä, jag tror att du kommer att vara mjuk, lugn och välkomnande. Att
hon alltid kommer att känna att hon 
kan ­komma till dig, säger Jenny. 

– Men jag tror också att man måste inge förtroende genom att vara tydlig och ­rättvis. Ge beröm när det är befogat och skäll när det är befogat. Jag tänker på mitt förhållande med min mamma. Det finns ingenting jag inte kan berätta för henne, säger Adam.

Skällde hon på dig om du gjorde fel?

– Nej, inte alls!

– Du säger att ni aldrig har bråkat. Det tycker jag är så konstigt! säger Jenny. 

–  Jag visste själv när jag hade gjort fel. Jag kommer ihåg en gång när jag fick ­utegångsförbud.

– Vad hade du gjort då?

– Jag var 16 kanske och hade sovit över hos en kompis fast jag inte fick. 

– Va? Fick du inte sova över hos kompisar när du var 16? 

– Jo, men kanske inte hos just den ­kompisen.

– Jag tror att du kommer att vara lugn och rättvis som förälder. Du är bra på att peppa folk, säger Jenny.

Hur kommer du vara då, tror du?

– Oj, jag har inte riktigt känt att det är så verkligt, att hon verkligen ska komma. Jag har tänkt en del på att jag aldrig känt att mina föräldrar pressat mig. Ändå har jag alltid varit högpresterande, det måste vara en svår balans att få till. Jag kommer ihåg när jag skolkade en gång i mitt liv och ringde pappa för att typ skryta och han ropade ”Bra Jenny, BRA!”. 

– En sak som jag inte kommer att säga, som mina föräldrar kunde säga när jag var liten och vi typ var på semester och jag bråkade med mina systrar är: ”Sluta bråka nu när vi är på semester”. Det gav mig alltid så dåligt samvete! Man måste ju kunna bråka på semestern …

Ni säger ”hon” om bebisen, men ni skulle inte ta reda på könet väl?

I videobloggen får man följa hur Adam och Jenny bestämmer med sten, sax påse innan det är dags för ultraljudet. Jenny vill veta. Adam vill inte. Jenny förlorar.

– Nej, eftersom det är den ultimata överraskningen! Men jag är säker på att det är en flicka, säger Adam.

– Jag tycker det är rimligt att inte kolla könet, det spelar egentligen ingen roll. Jag ville nog ta reda på det för att det är kul att veta så mycket som möjligt, säger Jenny.

– Sedan vet man ju inte vilken köns­identitet barnet själv har, lägger Adam till. 

Men om det inte blir en tjej, skulle du peppa din son på något annorlunda sätt då, Adam? 
– Jag tror förutsättningarna i ­samhället gör att man ­måste ifrågasätta sig själv mer som man, det är vår norm som är den felande länken. Det är vi som fördärvar ­jorden med våra bravader. Jag vet ju hur det är att vara kille och växa upp. Att normerna och strukturerna när man är kille säger att man ska vara våldsam och högljudd. Normerna styr oss så fort vi inte tänker på dem. Det är något man måste jobba med aktivt. Man måste alltid ifrågasätta varför man gör vissa ­saker. 

 

Vi Föräldrar Gravid 1/2016 – i butik nu!