Varför ropar inte barnen efter pappa?

En omtumlande start på föräldralivet gjorde Vi Föräldrars chefredaktör till "mamma med stort M". Det hon inte tänkte på var vad det fick för betydelse för hennes barn.

En gång sa min son att han ville bli en pappa som barnen ropar efter. ”Det är synd om papporna, för barnen ropar bara efter mamma”, förklarade han. Jag tyckte att det var så fint sagt – och så ofantligt sorgligt.

För hur hade vi – hans mamma och pappa – hamnat här? Vi som alltid varit så jämställda, som hade delat på föräldraledighet, hämtning, lämning och vabb?

Kanske började det redan efter förlossningen, på BB. Vår lille förstfödde skrutt andades lite snabbt, vilket kunde tyda på en infektion, sa de, (”Infektion! På en 3-timmars!”) och kanske hade han också ett blåsljud på hjärtat, sa de (”Hjärtat!!”).

Jag minns att jag hade absolut noll filter under de där dagarna på neonatalen. Jag minns också att inget av det BB-personalen faktiskt sa gick in i mitt huvud, infektion och blåsljud räckte för att hela mitt inre skulle signalera ”fara!”

Än idag har jag en bild på näthinnan av min son som ligger och sover i den genomskinliga plastbalja som de placerade alla nyfödda i. Det ser ut som att han drömmer om något härligt, för han ler lite. Det är mitt i juli och sommarvarmt, så ovanför den tunna filten sticker hans nakna lilla axel upp och den är fjunig. Jag vet att jag där och då kände att för dig kan jag orka allt, göra allt, offra allt. Det var ingen stillsam, öm eller ljuv känsla. Det var mer som en stridsförklaring. Min livsuppgift hade uppenbarat sig för mig.

Men det jag inte hade en tanke på när jag fulländade mina föräldraskills var att om någon jämt och ständigt är nummer ett, är det oundvikligen så att någon annan blir nummer två. Att ta varannan nattning är rättvist och klokt, liksom att turas om att fixa matsäck och borsta tänder. Men det där andra, det känslomässiga föräldraskapet, låter sig inte delas lika enkelt.

Jag utvecklade snabbt ett (vad jag trodde) absolut gehör för vårt barns behov: Lite ledsen? Jag tar upp honom! Ett bråk under uppsegling? Ingen fara, jag medlar! Kan du inte sova? Kom och lägg dig bredvid mig!

Det är skönt att känna sig behövd. Och därför är det är synd om dem som alltid kommer i andra hand. Det förstod min son för flera år sedan. Jag är säker på att han kommer att bli en fantastisk pappa, om han får och tar chansen. Därför kommer jag att spara den här artikeln till honom. Där förklarar psykolog Malin Bergström vad en sugproppsmamma är för något. Han kommer att känna igen henne, för det är en sådan som jag.

FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE

Las mer och bli medlem_knapp

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.

 

 

 


Digital prenumeration
Lär dig vad barn behöver för att må bra – JUST NU 0 kr första månaden!
(därefter 79 kr/mån)
Ingen bindningstid

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Vi Föräldrars magasin digitalt i appen Wype

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren