Hur kan pappan ta sitt föräldraansvar? Jesper Juul coachar

Så fort Cecilie lämnar rummet börjar den 8 månader gamla dottern gråta. Cecilie är förtvivlad – och tycker inte att hennes man tar sitt föräldraansvar. Frågan är om han får? Familjeterapeuten Jesper Juul coachar.

Familjeterapeuten Jesper Juul coachar: Mammiga barn och pappors föräldraansvar

Bakgrund
Cecilie
griper ofta in när hennes man Hans är med dottern Kathinka, 8 månader. Hon menar att han inte är tillräckligt mottaglig för dotterns behov.
Hans tycker att det är okej att Cecilie tar över, men nu har situationen blivit ohållbar: Kathinka gråter i timmar när hennes mamma inte är där. Varken pappa eller farföräldrarna kan trösta och Kathinka lugnar sig inte förrän mamma kommer hem igen.
Jesper Juul coachar.

Jesper Juul: Kan det finnas någon underliggande orsak till att du inte vill släppa taget om Kathinka, Cecilie? Var du kanske orolig för något, när du var gravid?

Cecilie: Ja, jag hade några blödningar i början av graviditeten som gjorde mig orolig. Det tog också lång tid att bli gravid, och jag var rädd att jag inte skulle lyckas bli det.
Jag har ett ganska stort behov av kontroll och jag kan se att jag har knutit Kathinka till mig. Och jag har svårt att släppa fram Hans.

Hans: Jag är mer avslappnad i förhållande till många saker och tycker att det i stort sett går bra.

Cecilie: Jag har hand Kathinka om dagarna, och vi gör på vårt sätt. Hans låter henne gråta, medan jag i stället gör något för att hon ska sluta – vilket hon gör efter en liten stund.

JESPER JUUL: Eftersom du ständigt griper in blir Hans teori egentligen aldrig testad. Hans, vad tycker du om att fördelningen mellan er är som den är?

Hans: Jag tar gärna på mig fler bördor och större ansvar. Enklast är det när Cecilie går ut en stund. När hon är hemma blir det ingen riktig avlastning, för jag tillåts inte ta kontrollen.

JESPER JUUL: Cecilie, varför blir du nedstämd när vi pratar om det?

Cecilie: Jag vet inte, däremot har jag klart för mig att jag har svårt att släppa taget. Jag tycker att det är riktigt roligt att vara tillsammans med Kathinka, men samtidigt är det svårt att hitta tillbaka till den jag var utan henne.

JESPER JUUL: Jag har provocerat många kvinnor genom att säga att mammor borde resa bort i minst åtta dagar innan barnet fyller 1 år, eftersom vi män ofta har svårt att komma våra barn riktigt in på livet. Vi behöver utveckla vårt eget radarsystem, men det är svårt om vi inte har ensamansvaret.
Man ska inte resa bort, men du måste släppa taget och ha tilltro till att Hans klarar det. Som det nu är kräver du att Hans ska göra allt på ditt sätt.
Du borde se till att Kathinka får både en mamma och en pappa. Om inte, måste Hans antingen slåss med dig i åratal eller välja att backa. Kan du se det?

Cecilie:
Ja, men jag ser inte fram emot att gå tillbaka till jobbet och lämna Kathinka till andra. Jag känner mig tryggare om hon tas om hand på mitt sätt.

JESPER JUUL:
Vad tänker du när du märker att du blir orolig?

Cecilie: Jag är rädd för att Kathinka ska dö. Om Kathinka dog när hon var tillsammans med någon annan, skulle jag aldrig förlåta den personen. När jag är borta och har lämnat henne till andra, får jag känslan av att jag måste skynda mig hem. Om Kathinka till exempel är tillsammans med farmor kan hon gråta i timmar. Det är okej att hon gråter när jag går, men inte att det varar så länge.

JESPER JUUL: Barn märker oro och otrygghet på mils avstånd, och Kathinka lägger stor kraft på att göra sin mamma trygg. När hon börjar gå kommer du att märka att hon är tillbaka hos dig så snart du känner dig det minsta ledsen. En stor del av hennes korta liv har varit på dina premisser, och det måste vi försöka sätta stopp för.
Oron för att barnet ska dö är något alla föräldrar känner, men om den blir för stark kan den begränsa livet.

Cecilie: Det gör den redan, för jag får ångest av att vara borta från Kathinka.

JESPER JUUL: Jag får inte helt grepp om din roll, Hans.
Jag reste mycket när min egen son var liten och ville gärna lägga honom de kvällar jag var hemma. Men han var missnöjd för att jag hade varit borta och därför gick det inte att göra utan konflikter. Min fru tyckte inte att det var särskilt kul, men jag sa att i så fall fick hon använda öronproppar, för jag var tvungen att kämpa mig tillbaka in i min sons liv.
Nu funderar jag över om det stämmer att Hans inte tar sin del av ansvaret. Om det är fantasi eller verklighet?

Cecilie: Jag inser att det är mitt fel att Kathinka har blivit mammig. Men jag tycker inte att Hans tar tillräckligt ansvar. Samtidigt inser jag att han inte fått lov att göra det.

JESPER JUUL: Jag har inte känt många mammor som frivilligt har gett ifrån sig ansvaret för sina barn.
Vad kan Hans göra för att minska din oro? Kanske ta mera ansvar, men då blir du missnöjd med sättet han gör det på, och då är det bättre att du bara går ut en stund.
Och hur mycket gör du, Hans, för din egen skull? Frågar du några tusen mödrar är det otroligt många som känner att de har ensamansvaret.
Jag brukar säga att ska du arbeta som kapten så ska du också ha kaptenens lön. Det ska finnas en öppenhet med att man har ansvaret.
Det är en dålig idé, att Cecilie fortsätter vara kapten, för hennes oro bara växer.
Vad har du för tankar kring ansvar och plikter, Hans?

Hans: Att det ändrar sig när Kathinka blir äldre och kan vara med på de saker jag gör. Då kan vi gå en tur i skogen eller åka skidor eller sådant.

JESPER JUUL: Men tycker du att det är meningsfullt att investera i papparollen eller inte? Kan du se att tiden tillsammans med ditt barn berikar ditt liv?
Det handlar om ett existentiellt val som har betydelse för dig som människa. Vill du vara nummer två i ditt barns liv eller ska det vara två stycken på prispallen?
Frågan är också om det du gör leder till att du behåller din plats som nummer två på din frus ”lista”, eller om du faller ännu längre ner?

Hans: Kathinka ska vara tillsammans med oss i 18–20 år, men hon ska också etablera sitt eget liv. Jag vill inte lägga så mycket av mitt liv i hennes händer att hon känner ansvar för mig, när jag börjar bli skröplig.
Själv önskar jag att jag slapp ha en massa förpliktelser i förhållande till mina föräldrar. Jag tycker att man måste klara sig på egen hand, och så har det alltid varit i min familj. Cecilies och min bakgrund är mycket olika.

JESPER JUUL: Fram tills nu har Kathinka varit ett paket som legat mellan er, och ingen har hindrat Cecilie från att ta ”hela paketet”. Nu är det nödvändigt att ni diskuterar om det ska vara så eller inte. Ska Cecilie ensam ha hela ansvaret eller ska hon be om stöd och hjälp?
Jag tycker att det verkar som om det blir för mycket för dig, Cecilie, och det kan få dig att stänga av gentemot Hans. Jag tror att du behöver avlastning på ett inre plan, så att du får ro att åka på en kurs i några dagar och bara ringa hem en gång om dagen. För att du ska ha det bra, har du nytta av att Hans tar en annan roll.
Ditt förhållningssätt är en kombination av något. Kanske dels en gammal sorg och dels något nytt – som omsorg – plus en ambition att göra det så bra som det över huvud taget går i modersrollen.

JESPER JUUL: Jag tror att Hans instinktiva hållning, att du bör lämna huset när han tar över, är klok. Hitta på något att göra! Han vill egentligen bara få vara ifred. Då kan han knyta an till Kathinka, men han orkar inte slåss för det.

Cecilie: Så jag ska ut ur huset?

JESPER JUUL: Inte varje gång, men pröva att göra något som är meningsfullt för dig själv. Din osäkerhet när Kathinka och Hans är ensamma är lite neurotisk. De klarar sig bra, och de får etablera en kontakt som Kathinka kan söka sin tillflykt till när hon tycker att mamma blir lite för mycket.
Kathinka får det hon behöver, men du behöver henne lite för mycket. Kanske väcktes något gammalt i dig när hon föddes, och nu behöver du din man på ett annat sätt än förr.

Cecilie: Det ligger mycket i det. Tror du att min oro blir värre om jag reser bort en helg?

JESPER JUUL: Det överlåter jag åt dig att ta reda på. Bara det inte är så att din ångest blir Kathinkas ansvar. Hon måste lära sig att du har det bra även när du är någon annanstans.
Ni två har nytta av varandra, och det är 90 procent sunt och 10 procent osunt. Det hela behöver bli lite klarare tills du ska börja arbeta igen, så att det inte blir ett drama varje gång hon ska lämnas. Kanske kan pappa göra det under en period.

Cecilie: Det går bra att lämna henne till andra, så länge jag arbetar med mig själv.

JESPER JUUL: Kanske behöver du få hjälp med någon gammal ångest eller sorg. Ofta vaknar vårt eget inre barn när vi får barn. Vi märker plötsligt hur det är att vara barn.
När du sitter här och pratar, och är fokuserad på något annat än Kathinka, kan vi se att hon har det bra. Men det kommer att ta fyra, fem månader att ”ändra kurs”.
Pröva att lyssna på dig själv när du säger hejdå till henne. Det ska vara okej, och du ska mena det.

Läs också: Lämna på förskolan – därför gör det så ONT


Så gick det sedan, efter Jesper Juuls coachning

Cecilie:

”Det var både trevligt och intressant att prata med Jesper Juul. Jag förstod direkt att han var inne på något väsentligt, att han förstod oss och kom med några riktigt kloka tankar. Jag hade inte helt klart för mig hur dominerande jag var, och i hur stor grad mina tankar och känslor har påverkat Kathinka.

Jag menar ändå att Hans gott kunde göra mer för att ta ansvar, så jag tror nog att vi bör dela ‘skulden’ till att situationen har blivit som den blivit.

Redan dagen efter samtalet började jag tydligt säga ”Hej, hej!” när jag gick ifrån Kathinka. Det gick riktigt bra, och det berodde inte minst på en tankeändring hos mig. Jag hade bestämt mig för att inte bekymra mig.

Sedan fick jag maginfluensa och låg utslagen i flera dagar. Då var ju Hans tvungen att ta huvudansvaret, och det gjorde underverk. Allt gick riktigt bra, och de var mycket nöjda båda två. Förr använde Kathinka napp när pappa skulle byta blöja, men nu verkar hon tycka att det går riktigt bra ändå.

Det handlar mycket om att jag ska släppa taget. Jag börjar faktiskt känna att det skulle vara härligt att vara borta en helg, för jag vet att de har det bra även om jag inte är där.”

5 tips till pappor

  1. Tänk över vilken plats du vill ha i ditt barns liv. Vill du vara ”överst på prispallen” tillsammans med barnets mamma, eller vill du bara vara en som avlastar och hjälper till när det behövs?
  2. Diskutera ditt beslut med din partner och se om hennes förväntningar stämmer överens med dina egna.
  3. Vill du vara överst på pallen ska du vara aktiv och ta ansvar – inte vänta tills barnets mamma frivilligt ger ansvaret ifrån sig.
  4. Det är inte för sent, även om du inte fick göra detta de första åren av ditt barns liv. Du ska bara se till att tydligt meddela ditt beslut om delaktighet till både mamma och barn.
  5. Att vara kritisk till det barnets mamma gör, är inte detsamma som att ta ansvar.

Källa: Jesper Juul

Nyfiken på fler av Jesper Juuls coachningar? Eller artiklar om hans tankar och böcker?
Klicka här! 

Personerna i artikeln heter egentligen något annat.

Denna föräldracoachning publicerades 2006

FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE

Las mer och bli medlem_knapp

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Digital prenumeration
Digital prenumeration för endast 79kr/mån

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren