Hugo Rehnberg: ”Sigge begriper inte hur man är sjuk”

När termometern visar feber. Vi Föräldrars krönikör Hugo Rehnberg, om hur vabbandet sätter föräldraskapet på prov.

Sigge vispar förstrött med skeden i frukostyoghurten men äter ingenting. Hans ögon ser misstänkt blanka ut och pannan känns varmare än normalt.

Min fru och jag tittar spänt på varandra. Inte igen. Hon ska strax iväg på konferens och jag har flera viktiga kundmöten och deadlines. Hon påminner mig vänligt men bestämt om vem som vabbade senast. Ledtråd: Det var inte jag.

Bär bort lilleman till skötbordet, stoppar in termometern och håller andan. 38,9.

Min mentala rullgardin dras ner.

Vabbandet sätter onekligen föräldraskapet på prov. Den här dagen hanterar jag situationen genom att låsa in mig på toaletten och massera tinningarna för att inte visa hur nära ett nervöst sammanbrott jag är. Går det att avboka fler möten och missa fler deadlines utan att folk ber en flyga och fara? Under några minuter är jag på en synnerligen mörk plats; orolig över att vi inte kommer att ha råd att bo kvar efter att jag förlorat samtliga mina uppdrag.

 

Att smygjobba medan han vilar är bara att glömma. Sigge har, liksom de flesta barn, inte alls begripit hur man ska bete sig när man är sjuk. Att ligga nedbäddad framför tv:n och lida sig igenom sjukdomen finns inte i hans begreppsvärld. Tvärtom, han tycks om möjligt bli ännu mer energifylld av att slippa konkurrera med förskolepolarna om leksakerna. 

Väcks ur mina tankar av att frun bankar på dörren och förklarar att min lilla självömkans-seans får vara klar nu. Hon måste gå. 

Sätter mig vid datorn och formulerar några ursäktande avbokningmejl medan Sigge – som tycks ha listat ut att det inte blir någon förskola – placerar ut sin digra bilsamling på vardagsrumsgolvet. ”Kom, kom”, säger han och drar mig i armen.

Och ungefär då – när mejlen är skickade och pojken tittar på mig med leksugna ögon – ljusnar livet igen. Jag har accepterat situationen och dessutom börjat gilla den.

Klart det går att flytta de där mötena. Klart det är viktigare att låta den vita och röda bilen tävla mot varandra fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet. Jag var bara en stressad vuxenidiot som inte insåg det direkt. Ler när jag ställer den röda bilen på startlinjen.

 

Jag älskar övergångsfasen från förtvivlan till glädje. För mig är de korta vabb-neuroserna en sorts snabbversioner av tillvarons många små känslomässiga bergochdalbanor. Som att efter några dagars sömnlöshet plötsligt knoppa in och få vakna utvilad igen. Eller att tro att man gjort något katastrofalt fel på jobbet för att sedan inse att det inte spelade någon som helst roll.

Sällan är jag så lycklig som när jag kliver ut ur tunneln.

När bilarna tävlat ungefär 300 gånger traskar vi bort till ett närliggande shoppingcenter och köper lunch, ostkrokar, ett paket Päronsplitt (glass borde vara en mänsklig rättighet när man har feber) – och två nya bilar.

Sedan går vi hem och ritar katter, vardagsrums-rejsar, spelar iPad och har en i alla bemärkelser fantastisk dag. När Sigges mamma kommer hem vid sex hittar hon oss sovande i en hög på soffan bland bilar, ostkrokar, tyglejon, iPads och kladdiga glasspapper. Utmattade men lyckliga.

 

Krönikan publicerades i Vi Föräldrar 12, 2015


Digital prenumeration
Lär dig vad barn behöver för att må bra – JUST NU 0 kr första månaden!
(därefter 79 kr/mån)
Ingen bindningstid

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Vi Föräldrars magasin digitalt i appen Wype

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren