Hugo Rehnberg: ”Jag tog hans näsa i munnen och sög”

Hur kan man vara så slapp att man låter sitt barn gå runt med snor i näsan, undrade Vi Föräldrars krönikör Hugo Rehnberg. Men det var innan han fick Sigge.

Vissa gnäller på att livet som föräldraledig är monotont. Några hävdar att hjärnan förmultnar av att dagarna igenom iaktta ett barn som tittar på Dora, äter majskrok, sover, slickar på legobitar, tittar på Dora, äter majskrok, sover … Och så vidare, i evighet.

Personligen kan jag uppskatta när tillvaron blir lite enformig – i bästa fall frigör det energi till att tänka på livets stora frågor.

Under min pappaledighet funderade jag ibland över det mänskliga konstruktionsfelet att vi föds utan kunskap om hur man snyter sig. Vuxna reflekterar sällan över detta. Vi blir täppta i näsan, gnäller lite, hämtar papper, fräser – och går sedan vidare i livet. Men under livets första år rinner allt eventuellt näsinnehåll fritt, tills någon annan tar hand om det.

Min son Sigge går första året i förskolan. Med andra ord: Han är sjuk exakt hela tiden. Utan att överdriva tror jag att man skulle kunna fylla en olympisk simbassäng med hans samlade snorproduktion.

Innan jag blev förälder störde jag mig emellanåt på snoriga barn. Eller snarare på de snoriga barnens ­föräldrar. Hur kan man vara så slapp att man låter sitt barn gå runt med två gröna tvillingsträngar vajande från näsborrarna?

Den frågan ställer jag mig inte längre.

Sigge blir galen bara man närmar sig hans näsa, så jag brukar låta honom hållas tills snoret utvecklats till ett andningsproblem. Så länge det bara är hans kärleksförblindade pappa som ser blir ju ingen lidande, har jag resonerat.

Häromdagen skulle Sigge gå på sitt livs första barn­kalas. Hans mamma hade vattenkammat honom och satt på kritvita sneakers och välstruken blå skjorta. I hissen på väg upp till festen studerade jag stolt min son. Tills jag upptäckte en bastant kråka i hans ena näsborre. Eftersom jag inte ville skicka in honom på sitt premiärkalas med ett grönt monster i näsan försökte jag på olika sätt komma åt det. Men så fort mina fingrar närmade sig hans ansikte vrålade han rakt ut.

Utanför dörren till kalaset kvarstod problemet. Min sista ansats var att lyfta upp Sigge i famnen och låtsas att jag skulle ge honom en puss. Istället tog jag snabbt hans lilla näsa i munnen och sög in för allt vad jag var värd.

Det fungerade.

På kvällen berättade jag stolt om hjältedådet för min fru – som reagerade med en kväljning. Jag förstod inte alls hennes reaktion. Det var ju en kärlekshandling, ett sött minne för livet. Dessvärre bara för mig.

Och där har vi för övrigt människans största konstruktionsfel: att vi inte har några hågkomster från våra tidigaste år. Sigge kommer aldrig att minnas första gången han åt glass, badade eller kastade snöboll. Eller hur hans mamma gungade ­honom till sömns i ett mörkt litet kök. Sorgligt nog kommer han inte heller att komma ihåg den där speciella majlördagen då pappa gjorde en heroisk (och möjligen småäcklig) insats för att han skulle slippa se dum ut framför de andra barnen.