Gustav Fridolin: ”Det är inte ovanligt att jag hämtar sist”

Barngrupperna är för stora! Hur ska jag som föris-förälder kunna känna mig trygg? Vi frågade utbildningsminister Gustav Fridolin, som just skolat in Billie, 1, på förskolan.

Gustav Fridolin är miljöpartist, utbildningsminister och pappa till Charlie, 5, och Billie, 1. När vi träffas på Utbildningsdepartementet i Stockholm var det två veckor sedan han skolade in Billie i förskolan.

– På vår förskola kör de strategin att man är med i fyra dagar väldigt intensivt och sedan ska man kunna lämna. Med Billie var det lite svårare, så vi skolade in några dagar extra, och då fick jag hämta lite tidigare än vanligt. Nu trivs hon jättebra, säger han.

Hur var inskolningen annars?

– Det var roligt. Men det kommer fram lite tävlingsinstinkt hos mig också, haha. Typ att ”Nu ska hon minsann kunna somna snabbt”. Personalen skvallrade om att min fru Jennie hade gjort en segergest mot personalen när hon trodde att Billie hade somnat, så hon tog det också som tävling.

Äter Billie själv och så?

– Jo, med händerna. Men nu när hon sitter bland lite äldre barn på förskolan vägrar hon äta med händerna. Så hon äter väldigt länge med sked och gaffel utan att få i sig så mycket. Men det kommer ju hända oerhört mycket det första året, det kommer jag ihåg från första året på förskolan med Charlie.

Är du mer rutinerad den här gången?

– Jag känner nog allmänt att jag kan njuta lite mer och är lite mindre orolig med Billie. Men de är väldigt olika barn också. Billie har varit mer mammig och pappig än Charlie.

Är hon mest pappig eller mammig?

– Jag skulle säga att hon är mer pappig. Jennie skulle nog säga att hon är mer mammig.

Hur är du när du lämnar på förskolan?

– Definitivt den blödiga. Det är nästan så att personalen får säga till mig att ”Nu tänker jag ta Billie här”. Det känner nog Billie av. Jag tror hon vet att hon kan hålla kvar mig en stund extra. Men det är lite olika. I morse var jag tvungen att ha telefonmöte samtidigt.

Samtidigt som du lämnade?

– Ja! Men under de tjugo minuterna så var telefonmötet … kanske prio två. Men det behöver du ju inte berätta för de andra som var med på mötet, haha.

Men hur funkar det? Har ni ingen ”Stäng av mobilen, du är på väg till ditt livs viktigaste möte”-skylt på dina barns förskola?

– Det ÄR mitt viktigaste möte med ­Charlie och Billie, hela tiden. Och jag skulle nog inte ha ett telefonmöte när jag ­hämtar och får höra om allt de har varit med om under ­dagen. Men generellt tänker jag att det är bättre att försöka vara med barnen så mycket det bara går. Istället för att behöva vara här, på jobbet, från kanske 6 på morgonen så försöker jag hitta ­kompromisser. Mitt jobb är att jobba alltid, men jag vill inte tänka ”Det där tar jag ­sedan” om ­föräldraskapet.

Hur långa dagar blir det för Charlie och Billie i förskolan?

– Nu är det fortfarande kortare dagar, igår hämtade jag vid 14.30. Men innan tillhörde vi dem som hade längst dagar. Det var inte ovanligt att Charlie var sist, eller att det var hon och något barn till som var kvar när vi hämtade. Vanligtvis hämtar vi senast 17.

Får du dåligt samvete när du hämtar sent?

– Lite. Men det är viktigt att försöka att inte ha så mycket dåligt samvete. Det gör inget bättre. Jag tror att barn ­känner av när föräldrarna är stressade. Och om stressen kommer av att man känner att dagarna är för långa, och man stressar ännu mer över det, riskerar det ju att drabba den där tiden som man faktiskt får tillsammans. Vi har en riktigt bra förskola i Sverige och jag tycker att vi kan vara trygga i det. Och förskolan finns ju för att livet som förälder ska fungera, och för att barnet ska få bra och pedagogiskt innehåll i dagarna.

Vad går de i för förskola förresten?

– Det är en vanlig kommunal förskola.

Tidigare i våras infördes nya riktlinjer om hur stora barngrupperna i förskolan får vara. Bland de mindre barnen i åldern 1–3 år ska grupperna inte ha fler än 6–12 barn. Hur stora grupper är det på Charlie och Billies förskola?

– Vi ligger över snittet. Och det gör de flesta förskolor i Stockholmsregionen ­eftersom Stockholm växer så snabbt. Även om till exempel min kommun kämpar för att få ner barngrupperna, hinner de inte. Bara under tiden sedan Charlie började har ju förskolan växt.

Känner du dig orolig när du lämnar dina barn på förskolan?

– Vi har bra relation till förskollärarna och barnskötarna där. Charlie har gått där i fyra år snart och då börjar man känna sig hemma. Hade vi inte haft den relationen hade jag kanske varit mer orolig. Men visst, jag snackar med både andra föräldrar och förskolepersonalen om det här, och har samma oro över antalet barn som andra föräldrar har. Därför är jag jättestolt över att vi i ­regeringen satsar på att få ner barngrupperna och att de faktiskt blir mindre. Vi ser ett trendbrott nu och antal barn per ­anställd är nere på 5,2. Det är den lägsta siffran sedan 2006 – även om det inte är något som jag eller de andra ­föräldrarna i mina barns förskola märker av.

Hur tycker du det funkar att kombinera livet med barn i förskoleåldern med ministerjobbet?

– Jo, men det går och jag tycker att det ska gå. Det finns stunder då jag tänker ­”Sedan när jag börjar jobba som lärare igen”. Det här är ju ett uppdrag som jag har under en period i livet. Det är inte så här jag kommer leva under barnens hela uppväxt.

Det är ju ändå några år när de är små. Du får inte ångest över det?

– Jag tror det är det där att man inte får tänka att föräldraskapet händer sedan. Jag vill finnas för mina barn NU. Men det ­här känner jag igen från när jag har diskussioner med mina polare som är lärare eller jobbar på bygge eller har­ vilket jobb som helst också … Det handlar ju om att få de där vardagliga sakerna att funka. Jag tror att det är fler än ministrar som slåss mot ­mobiltelefonen.

Kan du inte berätta om hur en vanlig dag ser ut hemma hos er?

– Det finns inga vanliga dagar. Varje ­söndag har vi en lång ­kalendergenomgång där vi pusslar ihop hämtningar och ­lämningar, fotboll och simning. Jennie ­spelar volleyboll och då vill barnen och jag gärna följa med och kolla. Sedan lägger vi varje vardagskväll ett nytt pussel för att få in saker som har dykt upp. Jag tror vi har ­provat i princip alla lösningar. Charlie är inte så imponerad av Bolibompa-draken i Svts korridor längre om man säger så, haha. Hon har fått se den för många morgnar.

Hon brukar hänga med ibland?

– Det är en lösning. Hon tycker i och för sig att det är roligt att hänga med på jobbet också. Här på departementet är hon ­mästare på att smyga runt i korridoren och hitta möten där det finns kakor. Hon har lärt sig känna igen den där lilla restaurangvagnen som brukar stå utanför.

Texten publicerades i Vi Föräldrar 11 2016