Fredrik Backman: Pappamatchen

Fredrik Backman skriver krönikor om barn och föräldraskap i Vi Föräldrar.

”Jag antar att första gången är lika speciell för alla pappor. Med första barnet. Den första ögonkontakten. Kittlingen i maggropen. Man möter den där blicken och tänker ”gud, så det är det HÄR alla andra farsor pratar om!”.

Ni vet precis vad jag menar. Ingen glömmer sin första pappamatch. För mig var det en IT-konsult. På Ica. Han tittade på mitt barn. Jag tittade på hans barn. Och sen: Game on.

Pappamatchen har ett ytterst diffust regelsystem. Den kräver ingen arena, den kan företas på en fotbollsträning lika gärna som i kapprummet på förskolan. Det finns ingen ceremoniell utmaning, man dansar inte haka eller slår den andre på kinden med en vit handske eller så. Den enda utrustning som krävs är varsitt barn. (Spel med lånad utrustning är i princip tillåtet men anses inte nödvändigtvis helt socialt halal.)

Pappamatchen styrs av uråldriga instinkter. På stenåldern dödade man mammutar som statusmarkör, 2012 lutar sig IT-konsulten bakom dig i kön på Ica mot sin unge och fnissar ”heh! Pappa tog din näsa!”. Och ungen skrattar. Och alla i kön ler mot den där farsan. ”Gud vad gulligt”, säger någon. Och den där farsan rätar på sig som om han ridit in i Rom i triumf efter att ha besegrat barbarerna. Och så tittar han på dig. Och då vet du.

Pappamatch.

Så du lutar digmot ditt eget barn och rufsar honom i håret. Och då skojboxar den andra farsan sin unge. Och du bara ”okey motherfucker, du vill spela dirty huh?”. Så du lutar dig mot ditt barn och viskar ”Nu. Kommer. KITTELMONSTRET”. Och hela kön bara ”naaaaaaw! Kolla den här fina jämställda skojiga pappan som är i kontakt med sina känslor! Så önskar jag att min man var!”.

Eller. Ja. Det är möjligen inte nödvändigtvis så kön tänker. Men i ditt huvud är det så.

Och då börjar den andra farsan sjunga Jag är en gummibjörn. Och den jäveln kör stämman och har dansmoves och allting. Och så börjar din unge dansa. Och du kan inte ta sån skit. Så du kontrar med Tipp-topp-dansen från Musses Klubbhus. Och då sjunger han högre, så då sjunger du också högre. Och folk i kön backar lite. För pappamatchen räknar inte poäng. Pappamatchen är till döden. There can be only one.

Och du välter snushyllan (när du gör snurren), och sedan eskalerar det. Så den andra farsan lyfter upp d-i-n unge på s-i-n-a axlar. Och din unge tycker att det är skitroligt! Så då tänker du ”krig!” och sträcker ut armarna mot hans unge.

Och visst. Då är det väl möjligt att du inte ser så skojig ut längre. Utan mer lite, lite hotfull, kanske. Så då blir hans unge rädd. Och springer iväg och gömmer sig bakom glassdisken och gråter och skriker.

Och plötsligt stirrar hela kön helt fördömande på dig. Fatta? Som om det är DU som är en dålig förälder när det är HANS unge som är socialt inkompetent!

Seriöst. Om vi får ett barn till ska jag träna hen att vara skiträdd för att bli upplyft på axlarna. Jag kommer att gå fullständigt Pavlovs hundar. Och sedan ska jag vinna varenda pappamatch på hela jävla Ica.

And I will have my vengeance. Med den här ungen eller nästa.”

Fler krönikor av Fredrik Backman hittar du här!

Texten publicerades 2012.