Fredrik Backman: Mina barns vänner är inte mina

Fredrik Backman skriver krönikor om barn och föräldraskap i Vi Föräldrar.

”Jag vill vara en sån förälder som mina ungars kompisar minns, bara. Fattar ni? Sådär som jag kommer ihåg min polare Jimmys farsa för att han lärde mig att göra min första överstegsfint. Eller som jag kommer ihåg Mattes morsa för att hon köpte våra allra första hockeykort till oss. Eller som alla Dojjanspolare kommer ihåg hans morsa, för att hon öppnade dörren i morgonrock den där gången när vi skul… ja. Ni vet. Vi hade precis kommit i puberteten. Det var före internet.

Hur som helst.

Alla som får barn ställer väl sig själva den frågan förr eller senare helt enkelt: Vilket slags förälder kommer jag bli? Den skojiga eller den lite coola eller den snälla eller smarta eller den som grillar sjukt bra eller bara den där föräldern som alla ungarnas kompisar gillar för att hen verkligen går att s-n-a-c-k-a med, fattar du? För att hen är som en av ungarna liksom, inte som en av de där trångsynta andra föräldrarna som inte hänger med och inte fattar, fattar du?

Ni fattar. Kommer man bli hockeyföräldern eller klassföräldern eller föräldrar på stan-föräldern? Man undrar ju.

Och i alla fall. Det jag skulle berätta var i alla fall att min son är snart 3. Och vi var i leksaksaffären idag. Och han fick välja vad han ville ha. Jag föreslog vapen och sånt där Ninjago-lego, men han ville av oklara anledningar hellre ha ett gäng plastfiskar. Eller plastmarinlevande varelser då, om man ska vara riktigt jävla petig. Och det ska man tydligen. För valar är ju däggdjur och bla bla bla. Kassörskan i butiken behöver ta en paus från sitt Animal Planet-abonnemang, det är allt jag säger. Det är i alla fall allt jag säger just nu. För min fru har sagt att jag inte får älta det mer nu.

Men hur som helst: Som en kul överraskning där i affären så tänkte jag att det skulle vara skojigt att köpa ett par ganska stora hajar också, när min son var upptagen med att kolla på delfiner och svärdfiskar och rockor och andra pacifiskar. (Det är en ordvits med ”pacifister” som jag har kommit på, min fru säger att hon fattade det men att det bara inte var roligt, fast jag är rätt säker på att hon egent­ligen bara inte fattade, men sedan började hon hålla på om att hon har sett en dokumentär om rockor och bla bla bla och det går inte att diskutera ordvitsar med folk som ser dokumentärer, ni fattar.)

Så i alla fall. Vi kom hem. Och så kom en av min sons kompisar hit. Och så fick de för sig att de skulle bada i bad­karet med alla fiskarna. Och sedan hällde de i rätt mycket badskum så att man inte såg botten. Och de tyckte att det var väldigt skojigt.

Och jag vet inte exakt hur såna här ”barndomstrauman” som alla snackar om i vuxen ålder börjar. Men jag fick en idé, så att säga. Så jag kastade i hajarna och skrek ”NU KOMMER HAJARNA WAAAAARGH!”.

Och, ja. Vi vet väl inte riktigt än. För hans föräldrar var ganska fåordiga när min fru ringde.

Men jag är tydligen eventuellt den där föräldern som gav min sons polare hans livslånga fobi för hajar.

Det är inte överstegsfintsfarsan, direkt.

Men nån ska ju vara det också.”

Fler krönikor av Fredrik Backman hittar du här!

Texten publicerades 2013.