Fredrik Backman: Min son löser sin första ekvation

Fredrik Backman skriver krönikor om barn och föräldraskap i Vi Föräldrar.

”Det är svårt med känslor, det är det ju. Speciellt känslor kring barn. Min 3-årige son har så att säga nått den punkten i sitt liv nu då han förfinat tendensen att få mig att känna mig alldeles oresonligt stolt ungefär hälften av tiden, samtidigt som han fulländat kapaci­teten att ägna den andra hälften av tiden åt att helt och hållet undantagslöst få mig att känna mig som en idiot.

Ibland i kombination.

Men det började alltså med att min fru och jag och vår son låg i sängen. Vi ska kanske börja med att säga det. Och min fru läste en saga. Och jag kom liksom in i den ungefär halvvägs för jag var och bredde en macka, så jag ville veta vad som hade hänt. Så jag frågade. Och då kändes det liksom som att det blev lite irriterad stämning. Så där som det kan bli på bio när något pucko sitter och viskar ”vem är det där?” till sin kompis hela tiden. Men man vill ju hänga med. Man vill ju inte vara den där farsan som inte bryr sig. Så jag stod på mig. För det måste man göra med barn. Annars skaffar de frisyr och åker moped utan hjälm och dricker Martini och Coca-Cola hemma hos en kille som kallas ”Bumling”. Jag vet för fan hur det blir.

Och då suckade vår son dramatiskt och gav mig en sammanfattning som faktiskt i all ärlighet kändes lite väl kortfattad. Så då ställde jag vissa följd­frågor. För jag ville liksom ha koll på handlingen. Man vill ju intressera sig, liksom. Vara närvarande. Såna grejer. Och då bara vände vår son blad utan att kolla om jag hade kollat färdigt på alla bilderna. Och sedan fortsatte han och hans mamma bara att läsa utan att jag hängde med. Så då vände jag tillbaka sidan och sa att jag var faktiskt inte klar. Och så pekade jag på något som såg ut som en hund och frågade vem det där var.

Och då plötsligt ville min son rita istället. Ungar är ju så där. De bara ändrar sig helt plötsligt och vill göra något helt annat. Inget koncentrationsspann alls. Och så tog han mig i handen och sa att vi skulle gå ut i köket och rita. Så då gjorde vi det. För man vill liksom vara närvarande. Engagerad. Såna grejer. Och så tog han fram sjukt många olika färgpennor och sa till mig att sätta mig på en av stolarna och så pekade han på ett papper och sa ”rita rymdraket och drake och hus och katt och träd och sol!”. Och då påpekade jag att det var väl ändå en jävla massa grejer att be någon att rita bara så där. Men då började han gråta.

Så då ritade jag allting. Och det tog en ganska lång stund, för jag är inte direkt svinbra på att rita men man vill ju ändå vara noggrann, liksom.

Och nu sitter jag ensam i köket och hör att de skrattar i sovrummet.

Och det känns lite, lite, lite som att ingen riktigt behövde den där rymdraketen. Och jag sitter här och känner mig som en ofantligt stor idiot men ändå obeskrivligt stolt på en och samma gång.

Det är ju liksom ett stort ögonblick i livet när man inser att ens 3-årige son är smartare än en vuxen människa. Det är det ju.

Jag hade bara hoppats att det skulle visa sig vara hans mamma.”

Fler krönikor av Fredrik Backman hittar du här!

Texten publicerades 2013.