Vår dotter lyssnar inte
Barn som inte lyssnar – inte ens när man som förälder säger till på skarpen. Hur gör man? Vi har fått svar från experten och barnpsykologen Malin Alfvén.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar.
Vår dotter lyssnar inte – vi behöver råd!
Vår dotter på 5 år är en underbar, klok flicka. Hon kan dock vara helt outhärdlig emellanåt. Vi har anmält henne till simskola. När lektionen är slut vägrar hon gå upp, vilket barnen måste göra då en ny grupp ska undervisas.
Så här kan det gå till: Vi börjar med att mjukt be henne komma upp. Hon lyssnar inte. Då säger vi att hon måste komma upp nu – hon lyssnar inte. Efter fem minuter av spelat lugn så måste vi ge upp finliret.
Då kommer det man inte är stolt över. Man säger till på skarpen – försöker ta tag i henne. Man hotar. Till slut lyfter vi upp henne. Alla andra mammor och pappor blänger och man känner sig så värdelös, så elak.
Vi rår inte på henne. Det enda som funkar är att lyfta henne därifrån (inte helt lätt då det är en bassäng och vi har kläder på oss.) Det blir hårdhänt och i dag grät min man för att det hade blivit ett litet märke på vår dotters arm.
Jag och min man kämpar verkligen för att sätta gränser och att vara konsekventa. Vi har hög ambition i vårt föräldraskap, så det är verkligen ytterligheter som skapar detta låga beteende hos oss.
Men ibland låser det sig totalt – ofta bland folk. Vi har funderat på om hon har någon typ av koncentrationssvårigheter. Jag känner mig stressad och osäker av andras dömande blickar.
Jag kan tillägga att hon sedan hon föddes haft svårigheter att skärma av och slappna av. Det har blivit lite bättre med åren, men nu på sista tiden har det förvärrats igen.
Svara gärna med konkreta råd
Svar
Min erfarenhet av barn som är som er dotter är ganska stor vid det här laget. De här barnen är inte bara kloka och fantastiska, de har också en otrolig vilja och envishet. Därför är de svåra att vara föräldrar till.
De känner oss väl och vet precis hur de ska sätta in sina stötar. De vet att vi har svårare att ta tag i situationen bland andra, och därför blir de extra krångliga vid sådana tillfällen. Men egentligen vet de ju precis hur de ska uppföra sig.
Nu är det dags för er att ta över kommandot. Nu handlar det om förberedelser. Vi tar simskolan som exempel. Börja kvällen innan och säg ungefär så här: ”I morgon är det simskola, vill du gå dit?” Om dottern säger ja, säger ni ”Okej, men då måste vi prata igenom hur vi ska göra. Du vet ju hur det brukar bli efteråt. Så kan vi inte ha de längre. Har du själv något förslag på hur vi kan göra i morgon?”
Diskutera hennes eventuella förslag. Inte sällan har barn i hennes ålder egna lösningar. Om hon inte har det, så är det ni som bestämmer. Och då säger ni det – att ”Okej, då bestämmer vi! I morgon kommer vi att lyfta upp dig ur bassängen så fort simskolan är slut. Om du inte vill det, så kan du gå upp själv, men vi kommer inte att prata med dig om det. Vi kommer bara lyfta upp dig och gå i väg och duscha. Nu prövar vi i morgon, och om det inte fungerar så får du sluta på simskolan”.
Ungefär så här kan ni prata med henne, i god tid före situationer då ni vet att hon brukar krångla.
När hon låser sig i sin envishet så ska ni inte vädja och be, då är det bara att handla. Och det är ni som bestämmer. Barn behöver handlingskraft i dessa lägen, inte prat.
Om ni föräldrar gör så här, så kommer även ni må bättre och inte känna er lika osäkra.
Malin Alfvén, psykolog
Läs också: Vad kan man göra åt små barns utbrott?
Artikeln publicerades i augusti 2007.
