Vad gör jag om jag inte längre står ut med min 6-åring?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

6 år och beter sig som en tonåring

Jag vet inte längre hur jag ska stå ut med mitt eget barn. Vi har tre barn, en flicka på snart 6 år, en pojke på snart 3 år och en flicka på snart 1 år.

Den äldsta har varit jobbig ända sedan hon föddes. Har alltid haft humör och mycket egen vilja. Hon kräver otroliga mängder uppmärksamhet. Vi brukar säga att hon varit i trotsåldern sedan hon var 4 månader, det är bara mer eller mindre trots.

Nu känns det som om jag snart inte står ut längre, jag tycker att hon är otrevlig. Hon gnäller mycket, skriker och får omotiverade vredesutbrott. Då skriker hon, sparkar och kastar saker omkring sig. Hittar hon inget att kasta, kan hon ta av sig alla sina kläder och kasta dem.

Vi har provat med allt, känns det som: hotat, mutat, pratat, lugnat, skrikit, skällt, tillåtit, förbjudit… Nu börjar hennes beteende ”smitta av sig” på lillebror, som också har blivit gnällig och tjafsig.

Livet med henne är som att gå på ett minfält, man vet aldrig när det exploderar. Och så är det alltså fortfarande, och det håller på att knäcka mig totalt. Mina dagar hemma går mest åt till att skrika och bråka.

Hon framkallar så mycket ilska hos mig, som också går ut över resten av familjen. De två mindre barnen får ofta skäll i onödan, bara för att jag har noll tålamod kvar efter alla konflikter med stortjejen.

Hon kan nästan aldrig leka själv här hemma, ska ha sällskap jämt.

Hon svarar emot om man säger något till henne och är uppkäftig som den värsta tonåring.

Det känns som om allting blir en kamp, ska vi gå och handla, tvätta håret, sova eller äta så vägrar hon för det mesta och det blir en rejäl fight innan hon ger med sig.

Jag försöker att inte vara så benhård med allt, just för att undvika alla dessa bråk men vissa saker känner jag att man inte kan kompromissa om. Ibland känns det som om hon styr hela familjen.

Mellan alla dessa utbrott är hon en jättehärlig tjej. Är ofta empatisk och tänker på andra. När hon är glad är hon helt underbar – men det inträffar inte så ofta.

Det känns nästan som om jag börjar hata henne för att hon orsakar så mycket bråk och strul i vår familj. Vad ska jag göra?

Olycklig

Hon befinner sig i en trotsålder eller "lilla tonåren"

Vad jag än skriver till dig och hur många råd jag än skulle ge, så tror jag att du redan har prövat dem. För så är det med dessa våra allra mest krävande barn. Vi har prövat allt och vi måste ändå stå ut med deras utbrott. De tömmer oss på vårt tålamod och vår fantasi i att hitta nya sätt att tackla gnälligheter och utbrott.

Och om de dessutom befinner sig i sina ”stora” trotsåldersperioder står vi ofta inte längre ut. Då börjar vi till och med hata dem i vissa stunder, som du skriver.

Jag tror nämligen att din dotter befinner sig i ”lilla tonåren”, det vill säga trotsperioden kring 6-årsåldern just nu.

Och på något vis blir livet ännu svårare för oss då de är som mest krävande och vi samtidigt då och då ser deras andra sidor glimma fram. För det påminner oss om hur många fantastiska egenskaper de har – också.

Två saker vill jag ändå ge dig som tröst. Men även de här sakerna vet du säkert redan. När dottern har hittat sig själv och vet vad hon vill med livet, kommer du vara världens stoltaste mamma. Det var det ena.

Det andra är att när vi har barn som ställer allt på sin spets i familjen, så behöver vi någon att tala med. Någon utomstående som har kunskap om dessa barn och som förstår hur svårt vi har det som föräldrar och som talar om att vi duger.

Det kan åtminstone hjälpa för stunden. Be till exempel att få tala med din bvc-psykolog.

Och du, har du tänkt på att 3-åringen kanske också är i trotsåldern? Det kanske inte bara är så att han härmar sin storasyster. Så det är inte så konstigt att ni har det extra kämpigt just nu!

Vill du läsa mer om trotsåldrar kan du göra det i Trotsboken som jag skrivit med Kristina Hofsten.

Malin Alfvén

Artikeln publicerades i augusti 2007.