Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Uppfinn din egen uppfostringsmetod med Jesper Juul

Förr visste alla vad som var rätt och fel i barnuppfostran. I dag finns inga självklara regler, men Jesper Juul ger oss en bas att utgå ifrån – både gentemot våra barn och vår partner.

I sin bok "Livet i familjen" ger Jesper Juul råd som fungerar både mellan förälder och barn och mellan vuxen och partner.
I sin bok "Livet i familjen" ger Jesper Juul råd som fungerar både mellan förälder och barn och mellan vuxen och partner.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Föräldrar är så ängsliga nuförtiden. De vet inte hur de ska hantera sina barn. De undrar ständigt om de gör fel, och de behöver expertråd om allt.

Sådana påståenden hör man då och då. Men att vara osäker och söka kunskap är varken något nytt eller typiskt för den nuvarande generationen föräldrar, menar den danske familjeterapeuten och författaren Jesper Juul:

– Föräldrar har alltid varit osäkra. Skillnaden är kanske att dagens föräldrar generellt sett är beundransvärt öppna med sin osäkerhet och att vi inte längre lever i en värld där alla vet vad man gör och därmed vad som är ”rätt” och ”fel”, skriver han i sin nya bok Livet i familjen (Albert Bonniers förlag).

Många åsikter om vad som är rätt och fel

Förr, när ”alla” visste vad som var rätt och fel, fanns en gemensam värdegrund i samhället. Man kan tycka en massa saker om de normer som då gällde, men i någon mening bidrog de till att göra föräldraskapet enklare. Undrade man något så var det bara att fråga en expert eller slå upp i en bok. Det fanns alltid ett facit.

Nu är samhället mer mångfacetterat. Det finns inte längre enbart en åsikt om vad som är rätt och fel utan många, ofta vitt skilda.

Det gör att vi inte längre kan söka efter facit hos experterna eller i deras böcker. Vi måste söka inom oss själva. Och i detta har vi inga förebilder att luta oss emot. Inga andra har haft det som vi.

Det är det som gör oss som i dag är föräldrar och lever i familj till pionjärer. Varenda en av oss måste uppfinna såväl barnuppfostran som parförhållandet på nytt. Och de gamla verktygen fungerar inte. Det finns till exempel inga metoder att ta till om barnet inte vill sova eller om samlivet med partnern inte fungerar, menar Jesper Juul, åtminstone inga universalmetoder som funkar för alla.

Så – vad återstår?

Att man som förälder är villig att titta in i sig själv och vara tydlig med vad man hittar, menar Jesper Juul. Att man säger ja när man menar ja och nej när man menar nej – och ser till att få en tankepaus om man är villrådig.

Precis så enkelt är det om man verkligen vet vad man tycker, eller i alla fall kan ta reda på det, menar Jesper Juul.

Därmed inte sagt att det är lätt. Men till vår hjälp föreslår han fyra värden som kan vägleda mot lösningar som passar just oss och vår familj.

De fyra värdena är: likvärdighet, integritet, autenticitet och ansvar.

1. Likvärdighet: alla behöver bli sedda, hörda och tagna på allvar.

Begreppet likvärdighet innebär att båda parters önskningar, åsikter och behov behandlas med samma allvar, och att de inte avvisas eller förringas med hänvisning till andra partens kön, ålder eller  eventuella funktionshinder. Därmed hänvisar det också till alla människors helt grundläggande behov av att bli sedda, hörda och tagna på allvar som individer.

Att känna sig likvärdigt behandlad är motsatsen till att bli tilltalad på ett nedlåtande sätt, föreläst för, dominerad, kategoriserad eller gjord till åtlöje – men det har ingenting med snällhet eller förnuft att göra. Vi kan behandla varandra likvärdigt även när vi är rasande eller olyckliga. Det enda som hindrar oss att uppträda likvärdigt är förakt och avsky hos oss själva.

Det är inte alltid lätt att uppträda likvärdigt. I grund och botten är vi ju människor med egenskaper som missunnsamhet, svartsjuka, självupptagenhet, mindervärdeskänslor, arrogans och storhetsvansinne. Men vi har mycket att vinna på att i alla fall försöka. Likvärdighet är dessutom det enda egentliga alternativet till gamla tiders patriarkala familjemönster, menar Jesper Juul.

Exempel på icke likvärdigt förhållningssätt:

Janus (3 år): Mamma, jag är hungrig!

 Mamma: Struntprat. Det är ju bara en timme sedan vi åt lunch – du kan inte vara hungrig redan.

Så här kunde mamman ha svarat likvärdigt

 – Det var värst! Vi har ju nästan nyss ätit. Är du verkligen hungrig?

– Har du frågat magen… säger den verkligen det? Pröva att fråga igen.

– Det var snabbt! Men du får inget förrän om två timmar. Vi kan väl försöka hitta på något annat som du kan tänka på så att inte magen ropar så högt.

– Vilken aptit du har i dag! Vad skulle du vilja ha att äta?

– Katten också! Det var inte så bra, för jag har nämligen inte tid att laga något åt dig just nu. Du får lov att vänta tills jag är färdig med att vika tvätten.

2. Integritet – visa omsorg om barnets känslor och tankar

Den personliga integriteten definieras av Jesper Juul som summan av den enskildes känslor, värden och tankar, och den omsorg och respekt han själv och andra bör visa den.

Omsorgen om barns personliga integritet är helt avgörande för deras utveckling som människor, menar han. Barn kan visserligen markera sina behov och gränser från allra första början, men de kan inte kämpa för dem. Därför är de beroende av vår lyhördhet, empati och vilja att lära oss så mycket som möjligt om vem barnet är och hur det skiljer sig från såväl andra barn som våra förväntningar och förhoppningar.

Ett av de vanligaste sätten att kränka ett barns integritet är att skälla ut det – ”när de vuxna slår med rösten”, som en 5-åring har uttryckt det.

De flesta av oss försöker låta bli att avsiktligt kränka våra barns integritet. Men hur är det när det gäller vår partner? Kärlekens natur är sådan att vi helt frivilligt ger upp för mycket av vår personliga integritet, menar Jesper Juul. Vi säger helt enkelt för mycket ja och för lite nej till dem vi älskar.

Inför våra barn behöver vi i perioder vara beredda att lägga mindre vikt vid våra egna behov och gränser. Men detta gäller inte i relation till vår partner, anser Jesper Juul. I parrelationen måste vi i stället hjälpa varandra att säga nej även om vi helst vill höra ett ja – annars kommer vi att uppleva

parförhålllandet som ett fängelse och kärleken som något som bara handlar om att ge avkall.

3. Autenticitet – var tydlig med vem du är, vad du känner och vill

Begreppet autenticitet översätter Jesper Juul med tillförlitlighet, eller förmågan att uttrycka sig trovärdigt. Man kan också säga att det handlar om att visa och uttrycka vem man är, vad man känner, tycker, vill och inte vill.

Att detta är nödvändigt i kärleksrelationer börjar vi får klart för oss, även om vi kanske inte alltid är så bra på det. Men hur förhåller vi oss till våra barn?

Många föräldrar känner sig fortfarande förpliktigade att ”spela” föräldrar inför sina barn, tror Jesper Juul. De uppför sig på ett sätt som de föreställer sig är det rätta, oavsett om det känns rätt för dem eller inte. Och de flesta är förmodligen inte ens medvetna om i hur hög grad de ”spelar” mamma och pappa, trots att utomstående lätt kan märka skillnad på hur de förhåller sig till sina barn, varandra och vänner.

Det brukar talas om att barn behöver gränser. Vad menar vi då? funderar Jesper Juul. Vilka gränser, när och varför? Och har barn över huvud taget behov av att få nej?

Frågorna är fel ställda, tror han själv.

– Realiteten är att barn har behov av sina föräldrars autentiska närvaro. De har behov av att leva tillsammans med människor av kött och blod, skriver han.

Ibland pratar man om att utmanande barn ”testar” eller ”söker gränser”. Med Jesper Juuls sätt att se det söker dessa barn i stället en autentisk vuxen.

– Om man tittar noga efter kommer man att upptäcka att detta alltid sker i relationer där den vuxna ”spelar” förälder eller vilken annan roll den vuxne nu har i barnets liv. Enligt min erfarenhet är barnets syfte att undersöka om det finns en människa bakom rollen. De utmanar vår förmåga och vilja att vara autentiska, närvarande och trovärdiga.

Med detta menar Jesper Juul bland annat att barn inte behöver nej för själva sakens skull (”Nej, för att du tjatar hela tiden” eller ”Nej, för att du inte ska få för dig att du kan be om något sådant”). Däremot behöver de våra personliga nej (”Nej, för att jag inte vill”, ”Nej, för att jag hellre vill göra något annat” eller ”Nej, för att jag inte kan ansvara för det”) – för att de nejen gör oss autentiska.

Men autenticiteten hotas också av den trend som innebär att föräldrar vill vara perfekta i sin roll, anser Jesper Juul – och det är dessutom en ambition som är ett av de tyngsta ok man kan lägga på sitt barns skuldror, menar han.

– Med perfektionistiska föräldrar är man som barn reducerad till en funktion i sina föräldrars liv, nämligen att vara det dagliga, levande beviset på att föräldrarna har lyckats, men på samma nivå som trädgården, matlagningen eller inredningen.

– Lyssna hellre på förra århundradets stora barnpsykolog Donald W Winnicott som hittade på uttrycket ”en tillräckligt bra förälder”. Det är både barn och föräldrar långt bättre förtjänta av eftersom det ger utrymme för att vara människa på gott och ont – och därmed så autentisk som möjligt.

4. Ta ansvar för egna gränser och behov

En viss sorts ansvar har länge värderats högt inom familjen. Det är det sociala ansvar som vi bland annat har gentemot andra människor: avtal vi ingår, löften vi ger, barnens trivsel och uppfostran.

Jesper Juul vill lyfta fram en annan sorts ansvar – det personliga: det som var och en av oss har för vårt eget liv, våra egna känslor och handlingar.

Det personliga ansvaret kan inte delegeras. Om inte jag tar ansvar för mig själv så gör ingen annan det heller – och det finns minst två goda argument för att prioritera utvecklingen av personligt ansvar hos såväl vuxna som barn, menar Jesper Juul.

Det ena är att personligt ansvar i realiteten är det enda alternativet till att bli offer för andra. Om jag inte tar ansvar för mina personliga gränser och behov, min personliga integritet, kan ju andra behandla mig som de vill. Och även om de gör sitt yttersta känner de mig inte på samma sätt som jag känner mig själv.

Det andra är att det personliga ansvaret påverkar de relationer vi ingår i, oavsett om vi tar på oss det eller inte. För när vi vuxna inte tar ansvar för oss själva slutar det ofrånkomligen med ett meransvar hos vår partner. Och när vi inte tar ansvar för oss själva som föräldrar slutar det ofrånkomligen med skuldkänslor hos våra barn.

Exempel på hur man ibland inte tar personligt ansvar som förälder

 

En fredagstrött mamma är på hemväg från ett köpcentrum med tre bärkassar i varje hand och sin treåriga dotter ett par steg efter. Plötsligt sätter sig dottern på golvet:

– Mamma, jag kan inte gåååå!

Mamman vänder sig långsamt om och försöker dölja sin trötthet bakom pedagogisk opitimism.

– Jo, lilla älskling, visst kan du det om vi bara går lite långsamt.

Dottern lägger sig på golvet och höjer rösten en oktav.

– Maaammma – jag kan inte gå. Du måste bära mig!

Mamman funderar ett ögonblick innan ett uttryck av resignation sprider sig i ansiktet och kroppen. Mödosamt samlar hon ihop alla kassar i ena handen och lyfter upp dottern med den andra.

Alternativa, mer ansvarsfulla sätt att handla:

 

– Är dina ben verkligen så trötta att du inte kan gå ut till cykeln?

– Ja, jag kan inte gå, mamma!

– Okej. Jag är också trött och jag orkar inte bära både dig och alla kassar. Kan du stanna här och vakta hälften av kassarna medan jag går ut med de andra, så kommer jag tillbaka och hämtar dig sedan?

– Nej, jag vill följa med dig, mamma!

– Om det är det du vill måste du gå själv. Jag vill inte bära dig nu.

Eller:

 – Ja, jag hör att du är myyycket trött! Det är jag också. Jag är så trött att jag inte orkar bära både dig och kassarna, så nu sätter vi oss här mot väggen och vilar oss lite tills du kan gå igen.

Och:

Samma mamma kunde en annan dag, när hon själv var i bättre form, ha gjort precis som hon nu gjorde, det vill säga burit barn och kassar på samma gång. Om det var överskottsenergi som låg till grund för beslutet hade det varit helt i sin ordning – och dottern hade inte heller behövt konfronteras med mammans resignation och motvilliga uppoffring.

Detta betyder inte att det är fel att strunta i egna behov eller önskningar av hänsyn till andra, poängterar Jesper Juul – åtminstone inte så länge vi är inställda på att ta ansvar för att ha gjort det och inte ger någon annan skulden för det.

Men att kompromissa med sin egen integritet av hänsyn till harmonin i ett kärleksförhållande är ofta en

tidsinställd bomb.

Vi kanske till exempel går runt och funderar på om vi ska fortsätta leva med en partner som har varit otrogen, eller om vi ska lämna återbud till en kurs vi har anmält oss till för att i stället vara med barnen medan vår partner går på sin kurs. Om vi då kommer fram till att svaret är ja, så måste det i sin helhet lyda: ”Ja, det ska jag och det kommer jag att ta ansvar för”, menar Jesper Juul.

Nyfiken på fler artiklar om Jesper Juuls tankar, och på hans uppskattade coachningar med föräldrar? Klicka här! 

Artikeln publicerades i augusti 2005.