Pojkar i Sverige är snällast i världen

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Pojkar i Sverige är schystare mot kompisar än barn i andra länder – flickor i Sverige inräknat. Och pojkar i Sverige slåss och knuffas minst av alla pojkar och mindre än de flesta flickor. Det visar en rapport från ett internationellt forskningsprojekt där totalt 1 410 barn mellan 7 och 10 år har svarat på frågor (se artikel på nästa sida).

Hur kommer det sig att pojkar i Sverige hamnar på denna hedrande förstaplats på vara-snäll-mot-kompis-listan?

Vi Föräldrars barnpsykolog Malin Bergström.

Malin Bergström, barnpsykolog och forskare, ser studien som ett gott betyg åt svenska föräldrar.

– Det är föräldrars lyhördhet som fostrar pojkar att bli så här trygga i sin könsroll, säger hon.

Lyhördhet handlar om att leva sig in i barns känslo- och tankevärldar, och sådant är föräldrar och förskolepersonal bra på i Sverige, säger Malin Bergström.

– De ser redan från början barnen som individer med egna känslor och tankar som ska respekteras och lyssnas till. Det hjälper barnen att utveckla empati och inlevelse i andra.

Pappor spelar troligtvis viktig roll

Just nu intresserar sig Malin Bergström särskilt för pappors betydelse för barns utveckling.

– Generellt sett är skillnaderna mellan mammors och pappors föräldraskap mind­re än de brukar beskrivas, säger hon. Till exempel är ”lekpappan” en myt. Mammor leker i själva verket mer med sina barn, eftersom de tillbringar mer tid med dem. Och pappor ägnar mycket tid åt omvårdnad, även internationellt.

Jämförelser av svenska och amerikanska föräldrar visar att svenska pappor är mer lika mammor i sitt föräldraskap, berättar Malin Bergström. Det tror hon påverkar svenska pojkar positivt.

– För pojkars trygghet i sin könsroll handlar ju inte om ­pappans ”manlighet” eller ­”trygga mansroll”. Den handlar om ­pappans förmåga till känslomässig inlevelse. Det är sådant som har betydelse för barns utveckling.

Och när det gäller sådant är det tydligt hur långt Sverige har nått jämfört med många andra länder, menar hon.

– I USA vill inte 3- och 4-åriga pojkar leka med pojkar som har nagellack, visar undersökningar. Där var vi för 20 år sedan. I USA pågår också en intensiv debatt om hur pojkar ska fostras. Man menar att macho­idealet – att vara fysiskt stark och kunna bita ihop om känslor – fortfarande råder och att det är handikappande för pojkar av idag. I dagens samhälle är det ju istället nödvändigt med en förmåga att reflektera och prata om känslor.

– I Sverige har vi redan nått dit amerikanerna vill med sina debattböcker. Och jag tror, men kan förstås inte säga säkert, att pappors lyhörda närvaro har varit en av nycklarna.

Anders Broberg, professor i klinisk psykologi vid Göteborgs universitet, har i sin forskning bland annat intresserat sig för olika föräldrastilar och föräldraskap i olika kulturer. När det gäller de ”snälla” pojkarna i Sverige tror han att vi har vår föräldra­försäkring att tacka för mycket.

– Att båda föräldrarna kan turas om att vara hemma och ge sitt barn en, i de flesta fall, lugn första tid i livet tror jag betyder en hel del. Och även om det går långsamt med jämställdheten i Sverige är det mycket vanligare att man ser pappor som omvårdande vuxna här än i andra ­länder.

Sådant spelar roll, tror han.

– Men inte bara för att pojkar i Sverige därmed får en annan bild av vad det kan innebära att vara man. De får också en större chans till närhet av vuxna som kan stötta deras utveckling.

– Och jag tror att svenska föräldrar i gemen anstränger sig för att ge pojkar och flickor rätt lika uppfostran.

Är det unikt?

– Ja. Vi delar det med Norge, men annars är det rätt unikt.

Den utveckling som i slutet av 1970-talet ledde fram till förbudet mot att aga barn har också haft betydelse, tror han.

Auktoritär fostran ökar aggressivitet

– Flera studier visar att svenska föräldrar inte agar sina barn tillnärmelsevis så mycket som föräldrar i andra länder, och vi vet att auktoritär uppfostran ökar aggressiviteten hos barn. Det gäller säkerligen både pojkar och flickor, men eftersom aggressivitet är så mycket mer tillåtet hos pojkar är det nog hos dem det märks mest.

Det finns ganska många studier om hur barn uppfattas och uppfattar sig själva i olika länder och kulturer, berättar Anders Broberg.

– Under förskoleåren och de tidiga skolåren ligger svenska barn bra till. De har få symtom på nedstämdhet, oro, trots, aggressivitet och kamratsvårigheter. Vi i Sverige har dessutom i ganska stor utsträckning en uppfattning om att pojkar ska vara på det här sättet. ­­­­­­

I andra länder har man en mycket mer könsrollsmarkerad uppfostran.

Han berättar om när en svensk forskningsassistent för några år sedan reste till en ö i Polynesien för ett forskningsprojekt. Assistentens då 8-åriga son var med på resan. Han hade haft det bra i Sverige, men i Polynesien blev han mobbad, förmodligen för att han uppfattades som alltför mjuk. Efter en månad fick pojken nog och tryckte upp en av dem som mobbat honom mot väggen. I samma stund kom läraren förbi. Hon utbrast: ”Now that’s a good boy! That’s how to do it!”

– Ett sådant beteende är vad man förväntar sig av pojkar i många andra länder, säger Anders Broberg.

Låg acceptans för våld

Emma Sorbring, docent och forskare i psykologi vid Högskolan Väst i Trollhättan, har lett den svenska delen av studien om ”snälla” pojkar i Sverige.

– Eftersom vi inte har tittat efter sambandsfaktorer kan jag bara gissa varför resultatet blev som det blev, men jag tror att det har att göra med hur accepterat våld är i samhället. Jag tror också att acceptansen för våld är nära kopplad till vårt förhållningssätt till våld. I Sverige har vi till exempel mobbningsplaner och jämställdhetsarbete i förskola och skola, vi har en lag mot aga …

Allt detta får dubbel effekt, menar hon.

– För om vi inte accepterar ett beteende ger det inte bara signaler om att det beteendet inte accepteras. Det ­leder också till att barn i allt mindre utsträckning får uppleva ett beteende som har en negativ påverkan på deras utveckling.

Den svenska jämställdheten är viktig i sammanhanget, tror Emma Sorbring.

– Vårt mångåriga jämställdhets­arbete har ju skett på olika plan – i familjen, i förskolan, i skolan, i arbetslivet … Jämställdheten genom­syrar allt vi gör, och det är ­troligt att det är just det som har gett effekt.

Flickors och pojkars aggressivitet i nio länder jämförs

Det är vanligare att en flicka i Kenya har knuffat ett annat barn den senaste månaden än att en kinesisk flicka har gjort det. Det visar studien Parenting Across Culture. 

Studien om aggressivitet bland barn har utförts i nio länder: Colombia, Filippinerna, Italien, Jordanien, Kenya, Kina, Sverige, Thailand och USA.

I varje land deltog minst 100 barn mellan 7 och 10 år.

Barnen fick svara på frågor om de under den senaste månaden hade:

• försökt utestänga något annat barn från kompisgemenskapen

• försökt få andra barn att inte tycka om något särskilt barn genom att säga taskiga saker om det barnet eller

• sagt saker om ett barn för att få andra att skratta.

Det var när det gäller denna så kallade emotionella/relationella aggressivitet som svenska pojkar fick bäst resultat av alla barn, flickor inräknade.

Barnen fick också svara på frågor om de under den senaste månaden hade:

• kastat något på ett annat barn med syfte att skada eller

• knuffat eller slagit andra barn.

När det gällde denna fysiska ­aggressivitet fick svenska pojkar bättre resultat än alla andra pojkar och många av flickorna.

I vissa länder, till exempel Kina och Thailand, ligger flickorna väldigt lågt när det gäller fysisk aggressivitet, berättar Emma ­Sorbring, som har lett den svenska delen av studien.

– Det har säkert att göra med hur accepterat våld är i samhället, och även hur acceptansen är kopplad till kön, säger hon.

I Sverige har vi en låg acceptans för både fysiskt och emotionellt/relationellt våld, oavsett om det är killar eller tjejer som utövar det, säger Emma Sorbring. Här ligger också pojkar och flickor nästan lika för båda typerna av aggressivitet.

I Kina finns en större acceptans för att tjejer är emotionellt/relationellt aggressiva.

– Sedan finns det länder där både flickor och pojkar ligger högt, som Kenya, där det tyvärr är vanligt med våld i barnens vardag. Det präglar dem, samtidigt som det ger en större acceptans för våld i samhället, säger hon.

De flesta barn i studien, 76 procent, rapporterade ingen aggressivitet alls under den senaste månaden.

Artikeln publicerades i december 2016.