Ska man peppa eller låta barnet slippa?

När barnet inte vågar eller inte vill: Ska man peppa och pusha – eller låta barnet slippa? Vi har pratat med barnpsykolog Malin Bergström.

Det finns så många situationer som kan vara svåra för barn. För hur gärna barnet än vill vara med i fotbollslaget kan det kännas omöjligt om man är lite extra blyg och ängslig till sin läggning – och något så till synes positivt som att gå på kalas kan vara svårt för vilket barn som helst, säger Vi Föräldrars barnpsykolog Malin Bergström:

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet.

– Många barn, även de som annars inte är ängsliga, kan vara lite oroliga inför barnkalas, för att de är så ostrukturerade. Man kan inte överblicka, man förstår inte vad det är, säger hon.

Så, när barnet inte vågar gå på kalas, inte törs vara med i dansgruppen eller inte vill gå i simskola – hur ska man göra som förälder? Peppa och pusha eller låta barnet slippa?

Malin Bergström skrattar till när hon får frågan:

– Ska jag berätta om mina egna urdåliga strategier, med mina barn? Först har jag varit jättebestämd och sträng, sagt att ”Så här ska vi göra!”. Om barnen då har sagt nej har jag varit peppande. Och om jag då har märkt att nej, det här går ju inte alls, barnet vill verkligen inte, eller vågar verkligen inte – då har jag kovänt totalt, sagt att vi struntar i det.

Haha. Men det låter väl som lyhört föräldraskap i praktiken? Att känna in barnet, att anpassa sig efter barnet?

– Det var inte någon medveten strategi för mig, men när jag skrev boken Lyhört föräldraskap och tänkte efter hur det var när mina barn var små, då insåg jag att det var precis så här jag gjorde – för att testa mig fram, för att se hur barnet reagerade. För även om man har ett barn som är ängsligt eller som har svårt för vissa grejer så … Ibland går det ju ändå. Ibland hittar man det där ”Nu är det så här” och barnet svarar liksom: ”Jaha, visst” – och så funkar det. Eller man kan hitta en liten grej som förändrar allt. Man kanske säger ”Henrik kan hålla dig i handen i luciatåget” eller ”Jag kan sitta på bassängkanten på simskolan”. Men om man märker att det ändå inte går är det bara att lägga ner.

– Och precis det här tror jag faktiskt är kärnan i lyhört föräldraskap: Att föräldraskapet inte är stelbent utan att det grundar sig i en levande relation till en levande person som är i väldigt stark förändring.

Barn behöver utmaningar

barn-vill-inte-ga-pa-kalas

Foto: Helene Grynfarb/Scandinav

Att som förälder vara med på kalaset kan få ett kalasoroligt barn tryggare.

Att hjälpa sitt barn att göra sådant som det inte vågar, eller inte vill, är en viktig föräldrauppgift. Vi behöver ju alla utsättas för utmaningar och klara av förändringar, även om det inte känns toppen alla gånger. Och barn behöver det även om de protesterar, säger Malin Bergström.

– Att vägleda sitt barn, att hålla sitt barn i handen genom svårigheter – det är det som är föräldraskap. Det är det som våra barn behöver av oss. Om de aldrig får vara med om något svårt under barndomen, om vi alltid krattar manegen för dem och de aldrig behöver uppleva något utmanande, då riskerar de att bli livrädda för allting när de kommer ut i samhället – att inte begripa sig på någonting, att inte vara rustade för verkligheten.

Barns behov och barns önskningar

Som förälder kan man ibland vara rädd att det ska skada barnet att inte få som det vill, att det kanske rentav ska sätta spår för livet. Men nej, säger Malin Bergström, så är det inte.

– Man får inte blanda ihop barns behov och barns önskningar. Då är man far out, för det är inte så att det blir fel på barn om man går emot dem. Det skadar dem inte.

Hon ger ett exempel:

– De flesta föräldrar önskar att deras barn så småningom ska ha ett yrkesliv. Det innebär en massa krav – som att kunna leverera, att kunna ta människor, att göra sådant som är tråkigt, att pressa sig själv, att lyda och samarbeta med folk man inte gillar.

– Ju mer man har fått träna på sådant som liten, och ju fler sidor av sig själv man har fått möta, desto lättare blir det. Och om relationen till ens föräldrar har fått innehålla utmaningar; att man har utmanat varandra, hjälper det till ytterligare. För vi föräldrar utmanar ju inte våra barn för att vi vill ha det bråkigt. Vi utmanar för att rusta dem, för att de ska ut i världen och använda sina färdigheter. Det vi önskar är ju att de ska förstå sig själva och världen – sig själva i världen.

Ständig följsamhet – arga föräldrar

En annan stor nackdel med att ständigt vara följsam mot barn är att man till slut kan bli arg och skrika på dem, säger Malin Bergström.

– För när man som förälder överträder sina gränser leder det till ilska och frustration. Det är bättre att den frustrationen används till att pusha barnet än till att bita ihop och sedan explodera, för det är obegripligt för barnet, det kan få barnet att känna sig misslyckat. Och då har man utsatt barnet för något dåligt.

Beskyddarinstinkten kan leda oss fel

Peppa och pusha – eller låta vara. Ibland är det svårt för oss föräldrar att navigera mellan de båda polerna. Och det är inte konstigt. Vi känner ju ett sådan stark omsorg för våra barn, säger Malin Bergström.

– Beskyddarinstinkten är det starkaste vi har som föräldrar. Vi lever oss in i våra barn, vi känner deras känslor och de skär i oss.

Man brukar prata om den förmågan som en stor tillgång för våra barn, som något som gör oss till bättre föräldrar. Så är det, säger Malin Bergström.

– Men fast det är så fint och vettigt och bra kan det också leda oss fel ibland. Därför måste man som förälder tänka också. Man behöver vara vaksam på den där beskyddarinstinkten, för när man har en liten som är jätteskraj kan det vara tungt att till exempel skola in på förskola. Man känner ju den där otroligt starka beskyddarinstinkten, men man behöver samtidigt vara vuxen, koppla på den tänkande hjärnan och fundera: ”Vad är bra för mitt barn på sikt?” Och man ska veta att inget får oss människor att växa så mycket som att överkomma rädslor, att klara sådant man inte trodde sig själv om och att göra sådant man egentligen inte vågar.

Lyssna på barnet och den egna magkänslan

blyga-barn-egenskaper

Foto: Shutterstock

Blyga och oroliga barn har fina och viktiga egenskaper, menar Malin Bergström.

Ibland kan man önska att det fanns en manual: ”Så här vägleder du ditt barn genom upplevda svårigheter”. Men man kan inte formulera en sådan, säger Malin Bergström.

– Man kan inte göra annat än att lyssna på sitt eget barn och på sin egen magkänsla.

Men delvis handlar det om hur gammalt barnet är. Ju äldre barnet är, desto mer öppen behöver man vara om orsaker och avsikter, anser hon:

– Man kanske till exempel kan berätta om egna erfarenheter eller förklara hur det har varit för någon annan. Man kan säga att saker och ting ofta är läskiga innan man har prövat. Och man kan säga att det nya ibland kan bli det roligaste man har gjort i sitt liv, och att det därför är något som man gärna vill att barnet ska pröva på.

Med mindre barn, upp till ungefär 2 år, är det bättre att vara trygg, peppig och försöka locka barnet att våga, tycker Malin Bergström:

– Det kommer ju aldrig leda till något gott att trycka ner ett skräckslaget och gallskrikande barn i en gunga. Det man istället behöver göra är att säga ”Jag vet att du tycker det här känns jätteläskigt men jag kommer stå bredvid ”eller ”Du får hålla Kennet i handen, sedan kan du komma springande om du vill!”

Vägledning lika viktigt som lyhördhet

Det underlättar också om vi förstår att vår vägledning så småningom blir precis lika viktig för barnet som vår lyhördhet, menar Malin Bergström

– När barnet är någonstans kring 1 eller 2 år kan man som förälder behöva banka in det i sin skalle. För om vi förnekar barn vår vägledning lämnar vi dem ensamma, både i det som stormar i deras inre och i det som stormar i världen.

Väldigt mycket av det barn behöver lära sig behöver de lära sig tillsammans med oss i form av vägledning – en vägledning som handlar om känslor, om hur man kan pröva saker man är rädd för, hur man kan komma över svårigheter man möter i livet.

– Och om vi då istället sänker oss till barnets nivå och säger ”Nej, nej, du behöver inte, vi struntar i det” – då sviker vi barnet.

”Vi kan inte befinna oss i barnets känslor hela tiden”

För oss föräldrar kan det vara svårt att balansera i det här landskapet, men det är just balanserandet som är grejen, menar Malin Bergström: Att leva sig in i barnets situation, att vara lyhörd mot barnet och att samtidigt vara medveten om att det hela tiden finns saker som barnet måste göra, eller som är bra för barnet att göra.

– Jag tror verkligen inte på principer här, men vi kan inte befinna oss i barnets känslor hela tiden. Då blir det som om hela livet stannar upp. Jag tänker att vi istället måste visa våra barn att vi kan leva oss in i deras känslor, att vi förstår om de är rädda och att vi samtidigt kan peppa dem att våga ändå.

Att veta om det är peppdags eller låta-barnet-slippa-dags avgörs av en enda sak, tror hon: föräldrakänslan i magen.

– Jag som förälder måste kunna känna efter och därmed veta när det känns som ”Nej men det här blev för mycket för barnet”. Om ett barn står i ett luciatåg och är förtvivlat, då fattar alla att det inte är bra, att det bättre för barnet att få slippa. Men det kan alltid finnas en väg mittemellan – som att man själv går bredvid barnet i luciatåget.

Om det är ett barnkalas som oroar barnet finns det mycket som kan underlätta.

– Jag som förälder kan vara med själv, kanske sitta i köket, eller så kan jag prata med föräldrarna som har kalaset – kanske de kan stötta mitt barn lite extra? Sådant kan man göra upp om även när man har äldre barn, i mellanstadieåldern. Och det finns många liknande sätt som inte är antingen eller. De handlar mer om att hitta de här krypvägarna som gör att barnet vågar utan att behöva exponera sig för rå-ångest.

Egna erfarenheter kan styra

Ett blygt barn sitter i sin mammas knä och får tröst.

Foto: Maskot/TT

Det är förälderns magkänsla som avgör om man ska peppa eller låta barnet slippa, menar psykolog Malin Bergström.

Som förälder kan man också behöva backa och titta lite på sig själv i de här situationerna, tror Malin Bergström.

– Vi löper stor risk att styras av våra egna erfarenheter i sådana här lägen, av att själva kanske ha varit blyga eller ängsliga, av att ha blivit pushade för hårt, av att inte ha fått den vägledning och support vi hade behövt för att klara av situationer på ett bra sätt. Det kan ligga i vägen för oss. Vi kan styras av vår egen erfarenhet snarare än att se den lilla unge vi har framför oss.

– Men egentligen har jag inget annat knep än att pröva. Att läsa av barnets reaktioner och låta det vägleda. Alla försök till mer konkreta svar skulle missa just lyhördheten, är jag rädd.

Barn – och egentligen vi alla – behöver goda erfarenheter av sådant vi är rädda för, brukar Malin Bergström säga.

– Det är viktigt. Vi vet ganska mycket om vilka problem det kan bli för ängsliga och blyga barn, framför allt ängsliga, om man som förälder backar och alltid låter barnet slippa. För när jag låter barnet slippa bekräftar jag att saker är farliga. Om jag istället tar på mig en stor, tjock trygghetströja och vägleder, så lär jag barnet hur det kan hantera svåra situationer.

Värdera inte barnets egenskaper negativt

När man är förälder till ett ängsligt, blygt eller oroligt barn kan man också tänka lite extra på att inte värdera barnets egenskaper negativt, tycker hon.

– Vi har någon slags föreställning om att det är lite finare att vara utåtriktad och modig. Det måste man fundera på som förälder, för det är ju så att blyga och oroliga barn har fina och viktiga egenskaper. De är ofta lite mer iakttagande, de lyssnar innan de kastar sig in i saker, de har integritet. Det är någonting bra, och det måste man lyfta fram för barnet, så att barnet stärks. Det betyder jättemycket för barnet att få veta det.