Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Mammiga eller pappiga barn – vad gör man när bara en förälder duger?

Många barn blir pappiga eller mammiga i perioder. Det är normalt – men kan vara jobbigt både för den som är utvald och den som blir bortvald. Föräldra- och barnpsykologen Malin Alfvén ger sina bästa råd.

Är det bara mamma eller pappa som duger hemma just nu? Här ger föräldra- och barnpsykologen råd.
Är det bara mamma eller pappa som duger hemma just nu? Här ger föräldra- och barnpsykologen råd. Foto: Unsplash

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Föräldra- och barnpsykologen Malin Alfvén har mött många pappiga och mammiga barn. Men hur pappigt eller mammigt barnet än är brukar det ändå fungera när barnet är ensamt med den förälder som känner sig bortvald, är hennes erfarenhet. Och oftast brukar det inte pågå så länge.

Pappighet kan övergå i mammighet eller vice versa, och under perioder kan det bölja lite fram och tillbaka.

Malin Alfvén, barn- och föräldrarpsykolog.
Malin Alfvén, barn- och föräldrarpsykolog. Foto: Juliana Wiklund

– Men sådant är ju oerhört individuellt. En del barn fastnar i det här väldigt mycket. Det är barn som är "extra allt", skulle jag vilja säga. De är extra envisa, extra viljestarka, extra fantasifulla och extra känsliga. Ofta är de också himla smarta, säger hon.

Dessa "extra-allt-barn" har en inre bild av hur saker och ting ska vara, menar Malin Alfvén. Den bilden kan vara stark och svår att bryta, men förberedelse kan vara en nyckel i sammanhanget, tror hon: "Idag är det pappa som hämtar i förskolan" eller "Ikväll är det mamma som nattar".

Vad gör man om barnet är väldigt mammigt eller pappigt?

Om det oftast är den ena föräldern som tar huvudansvaret eller gör vissa saker tillsammans med barnet kan det ligga närmare till hands för barnet att "pappa sig" eller "mamma sig", som Malin Alfvén kallar det. Att båda föräldrarna från början försöker dela på ansvaret är därför ett bra tips men ingen hundraprocentig vaccination.

– Det hjälper inte alltid, särskilt inte för "extra-allt-barnen", säger Malin Alfvén.

För de flesta familjer blir mammig- eller pappigheten inget problem. Den kommer och går utan att man känner behov av särskilda åtgärder.

Men visst finns det saker man kan göra. Till exempel kan ett välplanerat miniäventyr på tu man hand betyda mycket för relationen mellan barnet och den "bortvalda" föräldern.

– Hur länge man ska vara borta beror på hur gammalt barnet är, men föräldrar brukar ofta inte uppleva sådant här som ett problem förrän barnet är kanske 3–4 år, och då kan man åka bort över en helg. Man kanske åker ensamma till landet; planerar det tillsammans, ser till att göra det till ett gemensamt projekt.

Ska man prata med barnet om mammigheten eller pappigheten?

Om man känner sig bortvald och är ledsen för det är det bra att prata med barnet, tror Malin Alfvén.

– Barnet märker ju det ändå. Man kanske kan säga "Ja, du märker ju att jag blir ledsen, för jag skulle så gärna vilja vara med dig". Då blir det mer begripligt. Och man kan fråga barnet: "Kan inte jag få lägga dig? Vi kan väl pröva i alla fall? Finns det något jag kan göra som gör det roligare för dig?"

En del tänker att det är mer naturligt för mammor att ha en nära relation till barnet än vad det är för pappor, och att mammor därmed har ett slags biologiskt försprång.

Malin Alfvén tror inte att det stämmer.

– Numera vet vi att barn kan knyta an till fler än en person redan när de är riktigt små, säger hon. 

Tips till er som har ett mammigt eller pappigt barn

Dela på så mycket ansvar som möjligt. Det är en bra början! :
Dela på så mycket ansvar som möjligt. Det är en bra början! : Foto: Shutterstock

Till båda:

 Dela på så mycket som möjligt. Och gör det redan från början – dela på föräldraledighet, vab-dagar och vardagsansvar.

Förbered barnet. "Ikväll är det mamma som läser saga, i morgon är det pappa."

Till den som känner sig bortvald:

 Res bort på tu man hand med barnet.

 Planera tillsammans, gör resan till ett gemensamt äventyr.

 Prata med barnet. Berätta hur du känner och varför. Fråga också om barnet har något förslag som kan göra det lättare för er.

Till den som är den enda som duger:

 Håll dig undan ibland. Det underlättar för den andra föräldern. Ta till exempel en promenad när det inte är du som ska natta. Det ökar möjligheten att det ska gå bra. Dessutom får du en, förmodligen, välbehövlig stund för dig själv.