Psykolog: Mammor, sluta vara sugproppar på era barn!

Mammor står i vägen för pappors engagemang i sina barn, sägs det ibland. Men stämmer det? Ja, enligt psykolog Malin Bergström. Och det drabbar barnen, menar hon.

”Det är så extremt vanligt att mammor blir som sugproppar på barnen och att papporna inte får en chans att ta sig in.”

Så skrev Vi Föräldrars barnpsykolog Malin Bergström i ett mejl till redaktionen – så där lite i förbigående, i ett resonemang som egentligen handlade om något annat. Men vi fastnade i den där meningen. Vi blev nyfikna: Är det så det är, i Sverige 2020?

Barnpsykolog Malin Bergström svarar en mamma som är nedstämd.

Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström

Malin Bergström tycker det. Hon har länge reflekterat över varför pappor generellt sett inte är lika känslomässigt nära sina barn i början. Om det är för att pappor är mindre intresserade av att vara nära sina barn, för att bvc och övriga samhället inte peppar pappor att vara nära barnen på samma sätt som de peppar mammor – eller för att mammor faktiskt stänger pappor ute.

Nu, när hon utbildar sjuksköterskor på bvc om vikten av att föräldrar tillsammans skapar ett föräldrateam, har hennes teori om att mammor – medvetet eller ej – utestänger pappor, stärkts.

– Det blev så uppenbart på något sätt, det här vi känner igen om att en mamma kan gå in i föräldraskapet med hull och hår, att hela hennes omvårdnadssystem drar igång så att hon bara har barnet i fokus och kan glömma att hon också har en viktig uppgift i att bjuda in sin medförälder i föräldraskapet. Och det blev uppenbart att det är lättare för sjuksköterskan på bvc, som nästan alltid är en kvinna, att leva sig in i och stötta mamman.

Vi har en mödra- och barnhälsovård som nästan enbart befolkas av kvinnor, konstaterar Malin Bergström:

– Det är medicinskt skolade kvinnor som kanske inte fått lära sig under sina utbildningar att den psykologiska processen i föräldraskapet gäller båda föräldrarna, alla föräldrar, oavsett kön.

Pappor kan uppleva sig som andrahandsföräldrar

Psykologen Anna Edenius har, utifrån många års arbete med småbarnsföräldrar, liknande erfarenheter.

Porträttbild på Anna Edenius, psykolog

Anna Edenius, psykolog

– Pappor kan uppleva att de blir som andrahandsföräldrar. Många uttrycker att de känner sig otillräckliga när barnet alltid vänder sig till mamman i första hand, eller när den andra föräldern är kritisk och ifrågasättande, att det får dem att känna sig utanför och oviktiga.

Att ett barn helst vänder sig till den ena föräldern har med anknytningen att göra. Men det gör inte den andra föräldern oviktig, poängterar Anna Edenius.

– Det är en process som pågår, och i den är du som medförälder viktig. Du ska inte backa, du ska finnas där. Alla föräldrar behöver veta att pappor, eller den förälder som känner sig som en andrahandsförälder, inte ska backa utan fortsätta se till att få fler stunder tillsammans med sitt barn.

Barn knyter an till flera

Anknytning består, enligt anknytningsteorin, av två genetiskt förprogrammerade beteendesystem som samspelar med varandra: barnets anknytningssystem och förälderns omvårdnadssystem. Man kan uttrycka det som att barnet får och föräldern ger. När barnet signalerar sitt behov av närhet, mat, tröst och skydd genom att gråta eller skrika väcks förälderns omvårdnadssystem. Föräldern svarar på barnets signaler, kanske genom att tala lugnande, lyfta upp barnet i famnen, hålla om eller ge mat. Och när föräldern gång efter gång gör så och finns där för barnet – det är då barnets anknytning till föräldern utvecklas.

Ibland hör man att den person som oftast har varit tillgänglig för barnet blir barnets primära anknytningsperson; den person som barnet i första hand kommer att vända sig till när det behöver hjälp och tröst.

Malin Bergström håller inte med om den beskrivningen.

– Jag tycker det är olyckligt att prata om viktiga människor i barns liv som primära och sekundära. Vi vet att barn knyter an till mellan tre och fem personer, om det är flera som som kontinuerligt sköter om dem. Vi vet också att barn i perioder föredrar någon av dessa tre eller fem personer. Men det betyder inte att barn alltid mår bäst av att tas omhand av den de för tillfället föredrar. Man kan också se det som att banden till någon av de andra anknytningspersonerna behöver stärkas.

Det som avgör hur barnet har det tillsammans med en person är inte om den personen är etta eller femma i en anknytningshierarki, utan vilken kvalitet barnets relation till den personen har, menar hon.

– Barn kan alltså till exempel ha en trygg anknytning till sin pappa och en otrygg till sin mamma, eller tvärtom. Det styrs bland annat av hur lyhörd man som förälder är mot barnet, och hur känslomässigt tillgänglig man är.

Bjuda in medföräldern

Om man är mamma, eller den förälder vars omvårdnadssystem har kickat igång först, kanske man inte vill annat än att bonda med sitt barn. Man kan njuta av det. Man kan tänka att man vill stärka anknytningen och därför ge barnet vad det helst vill ha, det vill säga en själv, så fort barnet vill ha det. Bara tanken på att förvägra barnet det, även om det bara skulle vara för några minuter, och även om barnet då skulle vara i den andra förälderns famn, kan kännas fel i magen. Väldigt fel.

Det är inte konstigt, tycker Malin Bergström.

– De här starka, känslomässiga reaktionerna man får som nybliven förälder är biologiskt rotade strukturer i oss. De viskar inte, de skriker till oss vad vi ska göra: vara nära barnet, ta hand om barnet. Så för att kunna bjuda in medföräldern måste vi koppla på hjärnan också.

Det kan låta orättvist att säga att det är mammans ansvar att backa, när det ofta också är hon som tar mest hand om barnet, säger hon.

– Men det handlar om att det är mamman, om hon är föräldraledig först, som blir experten på barnet, som får ett försprång. Och jag menar förstås inte att man som mamma ska ta ansvar för sin partners föräldraskap. Det är varje individs ansvar. Men för pappor finns det mycket mindre stöd runt omkring.

Den papparoll som vi fortfarande förstärker handlar mycket om att stödja mamman, om att vara en resurs för henne, menar hon:

– Den handlar inte om att som pappa själv kliva fram och säga att ”Jag har behov som nybliven förälder och jag vill få stöd i att ta hand om mitt eget barn”. Det ligger inte i mansrollen att be om stöd överhuvudtaget, och det är en jäkla black om foten för män idag.

Barns utveckling gynnas

En pappa håller upp och tittar kärleksfullt på sin bebis.

Foto: Shutterstock

Din partner kommer att tillfredsställa andra behov hos barnet än vad du gör, din partner kommer att kittla barnets utveckling på andra sätt än vad du gör, säger barnpsykolog Malin Bergström.

Men varför är det så viktigt att bjuda in medföräldern? Varför kan vi inte bara göra det instinkterna säger åt oss och hänge oss åt bebisen, stänga in oss i bebisbubblan?

Det finns flera skäl, och de viktigaste handlar om barnet. Man brukar bland annat säga att barn som tidigt i livet har mer än en känslomässigt närvarande förälder (eller en annan vuxen) gynnas i sin utveckling, blir mindre sårbara, får viktiga erfarenheter av att människor är olika och ofta växer upp i en mer gynnsam ”psykologisk miljö”

– Din partner kommer alltså att tillfredsställa andra behov hos barnet än vad du gör, och din partner kommer att kittla barnets utveckling på andra sätt än vad du gör. Priset du får betala för det är att du inte alltid är först för ditt barn, att du inte alltid kan mest om ditt barn och att barnet ibland behöver stå ut med någon som kanske är lite mindre erfaren som förälder. Men det är viktigt att veta att det finns poänger med det, säger Malin Bergström.

Inom oss kanske vi kan känna att det är så. Men vad händer sedan? Glömmer vi? Eller lyckas vi helt enkelt inte leva som vi lär? I så fall: kan det vara på grund av att vårt omvårdnadssystem, som är så viktigt för barnets överlevnad, också riskerar att hindra oss från att ge barnet vad det behöver? Att det gör oss så totalt inriktade på att finnas för vårt barn att det väcker instinkter som leder fel?

Psykologen Anna Edenius tänker att det kan vara så.

– Jag tror att vi ibland blandar ihop våra egna känslor med barnets behov, säger hon.

Det är viktigt att betona att det här inte är någons fel, poängterar Malin Bergström.

– Man blir blind av sina instinkter och bara kör på – med fullt stöd från samhället och bvc.

Många kvinnor önskar inget hellre än att få barn med någon som är lika engagerad i föräldraskapet som man själv är, någon som man verkligen kan dela föräldraskapet med, säger hon.

– Men när det kommer till kritan kan det ändå bli svårt. Det är så lätt att som mamma gå igång och säga ”Jamen gör bara så här …” eller ”Jag tar henne ändå”, just för att man har så starka känslor kring barnet. Men att som pappa få komma in i matchen och ”göra själv”, hitta sina egna sätt – det är det enda som funkar.

Utveckla tillit till sin medförälder

Föräldrar behöver, parallellt med att utveckla sin lyhördhet för barnet, jobba på att utveckla tillit till sin medförälders föräldraskap, menar Malin Bergström:

– Man behöver inte tycka och känna likadant, men man behöver hitta en balans där man respekterar och har förtroende för varandras föräldraskap.

Det är inte alltid lätt.

– Det finns inget recept på exakt hur man ska göra, det finns inget recept på exakt hur man ska dela föräldraledigheten eller omsorgen om barnet. Och egentligen handlar det om att man inte bara ska bygga en relation mellan två personer, barnet och en själv, utan att man också ska bygga relationer mellan tre, eller kanske fyra eller fler, personer.

Omvårdnadssystem hos pappor

Om pappor ska kunna vara känslomässigt närvarande för sina barn behöver omvårdnadssystemet kicka igång även hos dem, poängterar Anna Edenius.

– För när omvårdnadssystemet är aktiverat vill föräldern inget annat än att vara nära sitt barn. Föräldern vill skydda och trösta, vill vara föräldraledig och kan inte tänka sig att vara utan sitt barn. Det är så det känns när omvårdnadssystemet kickar igång.

– Och när omvårdnadssystemet är aktiverat hos båda föräldrarna får det en mängd positiva konsekvenser för hela familjen – som att den förälder som har varit mest med barnet kan få möjlighet att återhämta sig och sova mer på nätterna, som att parrelationen stärks, som att man delar på ansvaret och avlastar varandra.

Om pappan försöker vara med barnet, och om man märker att det inte går just då, kan mamman behöva träda in.

– Pappan och barnet får i så fall försöka igen senare, säger Anna Edenius. Och under tiden får pappan visa att han finns där för barnet, redo att ta hand om det, vara tillsammans med det och jobba på att öka tryggheten i relationen genom att skapa fler goda stunder. Då brukar det här ge sig.

Känslomässigt engagerade pappor

Många pappor är numera känslomässigt engagerade i sina barn.

– Deras omvårdnadssystem har kickat igång, säger Anna Edenius. Det är därför det blir så smärtsamt att känna sig avvisad av sitt barn.

– Det kan gå fint att trösta och få barnet att somna när mamman har lämnat över, men om båda föräldrarna finns tillgängliga kanske barnet vänder sig till mamman eller den som har funnits där mest – för att barnet är mer vant vid den föräldern, för att den föräldern, i samspel med barnet, har hittat sätt att hjälpa barnet att hantera sina känslor. Det kan upplevas som jobbigt, men det gäller att stå ut med den känslan och att veta att det kommer att jämna ut sig över tid.

Att det ofta är svårt i praktiken har Anna Edenius personlig erfarenhet av.

– När min man skulle resa bort med vårt första barn som då var 1 år tyckte jag att det var jättejobbigt. Jag kände ”Nämen det här går inte, hon klarar sig inte utan mig, tänk om det skadar vår relation” – trots att jag som barnpsykolog visste att det inte var så.

Anna Edenius och hennes man pratade om det.

– Jag sa precis som jag kände. Han undrade vad som skulle kännas okej för mig – kanske det skulle funka om de bara vara borta i två dygn?

Så fick det bli.

– Och jag lärde mig massor under de där två dygnen! Vårt barn hade det jättebra, hon hade ju sin andra anknytningsperson med sig – det var jag som hade svårt att släppa henne. Hon var helt trygg med sin pappa, och fast jag hade all kunskap om att det var bra för henne så hade jag problem med det, eftersom mitt omvårdnadssystem var så aktiverat. Så jag tänker att man får jobba lite med det här med att lämna över ansvaret till sin partner.

Koppla på hjärnan och inte bara gå på instinkt?
– Precis. Och därför tänker jag att vi måste prata om det här. Vi måste förstå att det här är ingens fel. Jag tror det är riskabelt om vi tänker att det är mammans fel, eller pappans, för det handlar om strukturer som vi alla påverkas av. Om man som förälder inte riktigt vill vara ifrån sitt barn behöver man förstå vad det handlar om, och man behöver jobba med det.

Ingens fel – strukturer påverkar

Ett litet barn går i gräset och håller sin pappa i handen.

Foto: Shutterstock

Numera vet vi mer om anknytning – till exempel att ett barn kan knyta an till mellan tre och fem personer.

Det är pappans, eller den icke födande förälderns, ansvar att vilja vara med, att vilja vara föräldraledig, menar Anna Edenius. Och det är mammans ansvar att backa och släppa in pappan.

För att tydliggöra det behöver vi egentligen skifta fokus, tycker hon:

– Vi borde prata mer om barnen, om vad barn behöver. För när man frågar sig vad det är för vinst med pappors känslomässiga närvaro, så är ju svaret att det ökar barnets möjligheter att utvecklas på bästa sätt. Forskning visar också att känslomässigt närvarande pappor gynnar barns sociala, kognitiva och känslomässiga utveckling.

Inte polarisera mellan mammor och pappor

Att uttrycka det som att mammor blir som sugproppar på barnen och att papporna inte får en chans att ta sig in – är inte det lite drastiskt?

– Jag uttrycker mig gärna drastiskt, säger Malin Bergström. Men samtidigt vill jag, i all välmening, säga att det är fullt förståeligt att det är så här. Som nybliven förälder är man överfallen av starka känslor. Det ska vara så, det är bra att det är så, men det är viktigt att inte låta det dra iväg med en så att den ena föräldern tar huvudansvaret och den andra hamnar på efterkälken. Det är viktigt att man som mamma inte får anledning att tänka ”Åh, vad oengagerad han är!”. Istället kan man tänka ”Har jag någon roll i det här? Kan jag bjuda in honom i föräldraskapet, kan jag peppa?”

Anna Edenius är inte förtjust i formuleringen om mammor som sugproppar.

– Jag håller med om många av tankarna bakom, men jag är rädd att vi polariserar mellan mammor och pappor om vi uttrycker oss så. Min förhoppning är att båda föräldrarna ska förstå att det här är något vi som föräldrapar behöver jobba med tillsammans – att jag som mamma kan behöva backa fast det kanske känns som om det är fel att göra det, att jag som pappa behöver ta mina stunder med barnet och vara föräldraledig, fast det kanske känns som att jag inte är lika viktig för barnet, eller behövs bättre på jobbet.

Mammors och pappors utmaningar och förutsättningar skiljer sig fortfarande åt i Sverige, menar hon.

– För att förändra det behöver föräldrar förstå att de behöver stötta varandra. Acceptera att det går att vara och göra olika som föräldrar, och veta att deras barn klarar det – att det till och med är viktigt för barn att möta olika vuxna, som är och gör på lite olika sätt.

Fotnot: I texten används begreppen ”mammor” och ”pappor”. Det kan förstås vara lika svårt för samkönade par att hitta plats för båda föräldrarna i föräldraskapet.

Läs också:

Malin Bergström är psykolog och docent med lång erfarenhet inom barnhälsovården och barn- och ungdomspsykiatrin, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet, har skrivit flera böcker om föräldraskap och svarar på läsarfrågor i Vi Föräldrar.

Anna Edenius är psykolog med lång erfarenhet inom mödra- och barnhälsovården och barn- och ungdomspsykiatrin.