Lyhört föräldraskap – eller vilken föräldrastil har du?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Uppfostran. För en del är det ett laddat ord. Varför?

– Jag tror det har att göra med de hårda och kantiga uppfostringsmetoder där man kränker barn och där uppfostran bara handlar om att lyda, säger Vi Föräldrars barnpsykolog Malin Bergström.

Barnpsykologen Malin Bergström har skrivit boken Lyhört föräldraskap. Foto: Stefan Tell

För henne har ordet en annan innebörd.

– Jag tänker att uppfostran är det vi föräldrar gör för att hjälpa barnet att fungera utanför familjen och bli omtyckt av andra. Jag ser det som ett sätt att koka ner vår kultur och vårt samhälle till barnet.

Matsituationen är ett exempel.

– Redan när barnen knappt kan sitta pallrar vi upp dem med kuddar i en stol vid matbordet, serverar mat på tallrik, tänder kanske ett ljus, sätter oss ner och äter och pratar. Det är uppfostran – uppfostran till vår måltidskultur och sociala samvaro.

På det sättet behöver vi hjälpa våra barn att bli människor som kan fungera i Sverige idag, menar hon.

– För deras egen skull behöver de kunna de sociala koderna och veta vad vi har för normer. På ett sätt uppfostrar vi våra barn från allra första början, säger Malin Bergström.

– Men om man tänker att uppfostran är gränssättning så uppfostrar man nog från och med när barnet börjar kunna förflytta sig och gräva i hundmaten, eller krypa till det farliga balkongräcket.

Under det första året handlar föräldraskapet mest om att vara lyhörd, menar Malin Bergström.

– Man följer barnet. När barnet sedan blir omkring 1 eller 1,5 år kan man känna att man behöver sätta gränser på ett nytt sätt. Ens egen vilja ställs mot barnets och man kan känna sig vilsen: Hur ska man sätta ner foten och bestämma utan att kränka barnet?

Här publiceras ett utdrag ur Malin Bergströms bok Lyhört föräldraskap – barns utveckling och anknytning de första fyra åren:

Lyhört föräldraskap – och 4 andra föräldrastilar

Grunden för en god uppfostran är det lyhörda föräldraskapet, anser barnpsykolog Malin Bergström. Foto: Unsplash/Gift Habeshaw

Ett lyhört föräldraskap är grunden för god uppfostran, menar psykolog Malin Bergström. Här förklarar hon mer, både om det lyhörda föräldraskapet och andra föräldrastilar. 

”Hur vi uppfostrar våra barn påverkas av många saker. Hur våra egna föräldrar uppfostrade oss, hur andra familjer och personalen på förskolan ser på uppfostran, vad våra svärföräldrar tycker och framför allt: vem barnet är som ska uppfostras!

Uppfostran det första året 

Som psykolog menar jag att grunden för god uppfostran är det lyhörda föräldraskapet. Innan vi sätter gränser och kräver att barnet ska dela med sig behöver det lära sig känslomässig behärskning och inlevelse. Det lär sig barnet genom att möta just det från oss. Att vi tröstar, lugnar och vyssjar bygger upp barnets egen förmåga att lugna sig. Vår inlevelse ger barnet förutsättningar att själv leva sig in i andra. Samtidigt uppfostrar vi det från allra första början, utan att tänka på det. Barnets sätt att se på världen och sig själv präglas av hur vi bemöter varandra som föräldrar, beter oss mot andra barn i lekparken och ordnar vårt hem och barnets rutiner. Någon gång i ettårsåldern blir uppfostran mer uttalad. Då går det inte längre att alltid avleda, utan barnet behöver också tydliga regler.

Hur mycket konflikter det blir när vi sätter gränser handlar till stor del om vilket barn vi har att göra med. Vissa barn är försiktiga och uppmärksamma på regler, medan andra ser dem som en utmaning till att kriga. Det beror dels på barnets temperament och dels på dess integritet och behov av att själv styra. Vissa barn behöver känna att de själva bestämmer, medan andra trivs med att foga sig. Effektiv uppfostran måste också anpassas efter barnets utvecklingsnivå. Det går inte att begära att en ettåring ska plocka upp leksaker som ligger utspridda på golvet. Ett sådant krav är för högt ställt. Däremot kan man utnyttja barnets motivation att fungera socialt och lekfullt städa upp tillsammans. Genom att berömma barnet de gånger det lyckas lägga en leksak i lådan visar man hur städning ska gå till. Och med äldre barn fungerar det ofta bättra att göra saker tillsammans än att tjata.

Svensk uppfostran 

Ur ett internationellt perspektiv är svensk uppfostran barncentrerad och tolerant. Att beskriva barn som besvärliga, krävande och jobbiga ligger inte för oss. Vi låter dem hjälpa till i köket, tillåter trehjulingar och sparkbilar inomhus och skaffar soffor som går att spilla och hoppa i. Föräldrar i andra länder häpnar över våra barnanpassade hem.

Vår syn på uppfostran är förstås rotad i vår egen uppväxt men den är också höggradigt tidsbunden. Vi uppfostrar barn så att de kan hantera tillvaron de ska leva i. Det är därför i sällan har nytta av råd från äldre generationer. De passar inte för dagens barndom.

Vi låter våra barn hjälpa till i köket, vi tillåter trehjulingar inomhus och skaffar soffor som går att spilla och hoppa i, skriver Malin Bergström. Foto: Unsplash

Man kallar ibland dagens svenska barn för förhandlingsbarn. De är vana att bli respekterade och lyssnade till, och att regler är förhandlingsbara. Tvååringar som tjatar på godis på en onsdag blir inte tysta för att vi hänvisar till regeln om lördagsgodis. Kan det inte bli godis kanske det i alla fall finns en chans till glass? Eller åtminstone en banan? Barnet förhandlar för att åtminstone få något lite gott.

Istället för att mötas av argumentet ”nej – för att jag sa nej”, får barnen förklaringar och argument. De lär sig att inte lyda blint utan får träna sig i kommunikation och samspel.

Auktoritativ uppfostran 

Den här typen av föräldraskap kallas också auktoritativt (ej att förväxla med auktoritär uppfostran som beskrivs i sista stycket, redaktionens kommentar). Auktoritativa föräldrar ger både gränser och värme. Här finns spelutrymme för barnet. Det finns regler och gränser men de är inte rigida. Har barnet tillräckligt bra argument, eller om dess vilja är tillräckligt stark i relation till vad regeln gäller, då går den att ändra på. Ett sådant förhållningssätt är svårt att definiera och beskriva eftersom magkänslan spelar så stor roll. Det som verkar riktigt i en situation, »nu bestämmer jag att du ska äta upp maten fast du krånglar«, kan te sig alldeles för hårdnackat nästa dag, »okej, du verkar inte så hungrig då du får slippa«.

Betraktat utifrån verkar det kanske veligt och gränslöst. Ändå är det den uppfostringsstil som enligt forskningen fungerar bäst. Jag tror det beror på att den utgår från hur vi människor faktiskt fungerar. Vi är inte statiska och fyrkantiga. Vår energi, lust, vilja, behov och humör växlar från dag till dag. I det auktoritativa föräldraskapet vägs sådana faktorer in. Det innebär inte frånvaro av regler. Snarare att många av reglerna är flexibla.

Lyhörd barnuppfostran 

I det lyhörda föräldraskapet är det inte bara föräldrarna som uppfostrar barnet. Barnet lär också föräldrarna vad som är möjligt och rimligt. Foto: Unsplash/Daniel Filipe Antunes Santos

Lyhörd uppfostran utgår från auktoritativ uppfostran men väger också in det enskilda barnets temperament och behov. Jag menar att den bästa utgångspunkten i all uppfostran är att tro och förutsätta att barnet vill och menar väl. Så långt det går ska vi underlätta för barnet genom att anpassa kraven efter dess utvecklingsnivå. På så sätt får barnet känna sig kompetent, nyttigt och duktigt. När kraven hamnar för högt eller för lågt resonerar inte barnet logiskt och upplyser sina föräldrar om att saker var för svåra eller för tråkiga. Barnet förstår inte självt att det är därför det misslyckas eller känner sig ostimulerat. Nej, det markerar genom att bråka, strunta i reglerna, sätta upp sina egna utmaningar eller genom att vara tysta och anklaga sig själv. I det lyhörda föräldraskapet känner man som förälder av vilken kravnivå barnet klarar av och anpassar sina förväntningar efter det. Det gör att barnet får optimal stimulans att utvecklas. Man ökar dessutom kraven i takt med att barnets förmåga ökar.

Olika barn klarar också olika slags krav. Regler som är lagom fasta för ett barn kan var alldeles för rigida för ett annat. Det gör att föräldrar med flera barn ofta uppfostrar dem på olika sätt. Det barn som blir gnälligt av sena läggtider och oregelbundna mattider får striktare rutiner medan det mer bohemiska barnet får slira lite. Om vi förklarar att reglerna ser lite olika ut för att de ska passa respektive barn behöver det inte känns orättvist. Den här typen av uppfostran lär barn att människor är olika och har olika behov.

I min barndoms 1970-tal delades glasspaketen med linjal och vi barn fick lära oss att rättvisa innebar att alla skulle få lika mycket av samma saker. På den tiden hade man en mer kollektivistisk syn på barn. Alla skulle amma var fjärde timme och på dagis satt barnen samtidigt på pottan och bajsade efter maten. Att kunskapen om, och utrymmet för, barns olikheter var mindre då avspeglar sig tydligt i den tidens uppfostran. I dag, när vi redan under graviditeten är nyfikna på barnets egen personlighet och temperament, blir individuellt anpassad barnuppfostran mer självklar.

I det lyhörda föräldraskapet är det inte bara föräldrarna som uppfostrar barnet. Barnet lär också föräldrarna vad som är möjligt och rimligt. Genom att barnets personlighet och behov får plats i familjen krävs att alla anpassar sig efter varandra. Det ställer krav på en som förälder. Man måste hålla sina egna gränser samtidigt som man tolererar barnets behov. Hur smidig den ömsesidiga anpassningen blir beror på vilka sidor av barnet som utmanar. Viljestarka barn utmanar våra fogliga sidor och får oss att bli tydligare med våra gränser och egna behov. Fogliga barn lär oss istället att stiga åt sidan och uttrycka vår vilja mer ödmjukt.

Auktoritär och låt gå-uppfostran 

Andra uppfostringsstilar som man ibland hör talas om är det auktoritära föräldraskapet och låt gå-uppfostran. I auktoritär uppfostran är gränserna fasta och graden av värme och anpassning låg. Barn ska lära sig vad som gäller. I värsta fall är sådan uppfostran hård, rigid och krävande. Barn som inte förmår leva upp till reglerna blir straffade och känner sig misslyckade. Det finns risk att barn utvecklar egna värderingssystem i opposition till föräldrarna och hittar sätt att luras för att slippa straff och repressalier. Auktoritär uppfostran går på tvärs mot det lyhörda föräldraskapet eftersom den inte lever sig in i barnets känslor. Det är föräldrarna som bestämmer och barn ska foga sig. Punkt slut. Men det finns också positiva ingredienser i auktoritär uppfostran. För barnen blir världen tydlig och begriplig. De vet vad som gäller och vad som förväntas av dem. Barn tillåts att vara just barn, utan ansvar för hur ruljangsen ska skötas. Är reglerna begripliga och utövas med värme kan sådan uppfostran vara vilsam. Barnrollen är tydlig och barnens ansvar begränsat till att lyda.

I låt gå-uppfostran råder tvärtom inga rutiner. Där präglas uppfostran av lågt engagemang från föräldrarna och frånvaro av regler. Barn ses som fria varelser som ska utveckla sin inneboende kreativitet och skaparkraft. Fördelen med låt gå-uppfostran är givetvis frihetsaspekten. Barnen får utifrån egen förmåga utveckla sin personlighet och syn på världen. Känner de för att spika i pianot lär de sig både hur resonansen förändras och hur deras finmotorik fungerar. Men barn som växer upp i låt gå-familjer får lära sig saker den hårda vägen, utan skydd från föräldrarna. När pianot är trasigt och inte går att spela på kan priset tyckas högt för att barnet skulle få spika fritt. Även om barn i sådana familjer inte behöver känna sig rädda eller skamsna hemma över att göra fel eller uppföra sig utanför normerna finns det en värld utanför hemmet som är full av krav och sociala förväntningar. När föräldrar inte orkar tjata och kräva att barnen ska lära sig det sociala spelet står barnet dåligt rustat för att möta kraven i världen utanför familjen.”

Läs också:

• Sätta gränser med lyhört föräldraskap – så här kan man göra

• Hur är en bra förälder? Professorns 5 tips

• Hur sätter vi gränser utan att skapa rädsla? Barnpsykologen svarar

Boken Lyhört föräldraskap, av barnpsykolog Malin Bergström.