”Barn far illa av det kroppshat vi lär dem”

Små barn dömer inte kroppar. De ser bara lek, funktion och former att krama, menar Karin Kajjan Andersson som har skrivit en bok om kroppspositivt föräldraskap.

Karin, varför har du skrivit boken Livsviktigt?
– Den här boken har växt i mig sedan jag var ungefär 5 år och lärde mig ordet ”banta” för första gången. Nu är tiden äntligen redo och jag har skrivit den därför att barn far illa varje dag av den kroppshets och det kroppshat som vi vuxna lär dem. Det handlar om hets kring mat och kalorier, kring rörelse och förbränning och inte minst: kring utseende och skönhet. Vi lär barnen det vi har lärt oss och det vi har lärt oss är att vissa kroppar är mer värda än andra, helt beroende på hur de ser ut. Det får konsekvenser som att ätstörningar både ökar och kryper ner i åldrarna, att den psykiska ohälsan ökar bland yngre och att allt fler blir mindre benägna att ta hand om sina kroppar, helt enkelt på grund av att de hatar dem.

Karin Kajjan Andersson

Bild på Karin-Kajjan-Andersson

Foto: Gabriel Liljevall

Karin Kajjan Andersson

35 år. Journalist, opinionsbildare och kroppsaktivist på Instagram (@karinkajjan), samt författare till Livsviktigt – en handbok i kroppspositivt föräldraskap (Forum). Bor i Uppsala med Jacke, barnen Betty, 5, och Alfred, 7, samt hunden Bailey.

Vilka riktar boken sig till?
– Det är en handbok för föräldrar, med strategier för hur man pratar med sina barn om kropp, mat och rörelse. Men den är lika mycket till för alla vuxna som har barn i sin närhet – kanske via sitt jobb eller i släkten. Jag har skrivit den så att den ska ge lika mycket verktyg till den vuxna läsaren som för barnen i hens närhet, så egentligen kan man säga att den är till för alla som en gång varit barn och som någon gång kommer i kontakt med barn.

Förändring måste börja någonstans och vi föräldrar har enorma möjligheter här.

Vad är det viktigaste du vill att en förälder ska ha med sig efter att ha läst boken?
– Insikten om att vi måste göra annorlunda, göra bättre. Att man på riktigt förstår vilken skada vår kroppshets skapar, inte minst hos barn. Och efter det: känslan av att förändring inte behöver vara så svårt eller krångligt. Att små förändringar kan få stora resultat.

Men hur mycket kan man som förälder påverka i dessa frågor, tror du – vi lever ju i ett samhälle där kroppar och ­utseende bedöms?
– Mycket! Dels genom att forma miljön hemma så att den är säker och trygg för barnet, och dels genom att ge barnet verktyg till att möta omvärlden. Det kan till exempel handla om att man pratar om varför de vikthetsande löpsedlarna ser ut som de gör, varför det finns skönhetsideal och vilka som tjänar pengar på det eller vad man kan svara kompisen på skolgården som kallar ens kropp för sårande saker. Förändring måste börja någonstans och vi föräldrar har enorma möjligheter här. Får ett barn lära sig kropps­acceptans och sunda sätt att se på mat och rörelse så har hen betydligt bättre chanser att klara sig även utanför hemmet.

I din bok skriver du att 4-åringar idag vet att flickor ska vara smala och pojkar ska ha muskler. Hur gör du för att inte bara känna maktlöshet kring hela frågan?
– Vi har inte råd att känna oss maktlösa och jag tror inte att vi är det heller. Jag vet vilken förändring jag har jobbat fram hos mig själv. Och jag vet flera tillfällen då mina barn räddat mig från mitt kroppsförakt; små barn dömer inte kroppar, vare sig sin egen eller andras, och sådant smittar av sig. De ser bara lek, funktion och former att krama på. Det har fått mig att inse att vi bara behöver sluta ge dem den där skadliga blicken på kroppar, och istället jobba för att de ska få behålla sin neutrala och funktionsinriktade blick.

Av Sara Tuncel


Utdrag ur Livsviktigt – en handbok i kroppspositivt föräldraskap:

”Ta det som en komplimang”

Närbild på spegelbilden av en liten pojke som sitter på huk och tittar på sig själv.

Foto: Shutterstock

Även om vissa mår bra i stunden av att få en komplimang för sitt utseende, så är det många andra som tycker det är jobbigt att känna sig synade och bedömda, menar Karin Kajjan Andersson.

Varför ska vi sluta att recensera varandras kroppar? Och hur gör vi det i praktiken? Här är ett utdrag ur Kajjan Anderssons bok Livsviktigt:

Det är snårigt detta med komplimanger. Hur kan något som är avsett att landa rätt ibland landa så fruktansvärt fel? Hur kan en kommentar som kommer från något gott göra så stor skada?

Vi lever våra liv i jakt på komplimanger. Vi vill höra att vi gör saker bra och att vi upplevs som fina personer med bra egenskaper. Och det i sig behöver inte vara något dåligt! Det är mänskligt att önska bekräftelse och vi mår bra av att få det. Idag använder vi uppmärksamhets- och bekräftelsesökande som skällsord, men varför? Hur har det blivit något fult att vilja bli sedd och att önska uppskattning? Nej, bekräftelse är ett oerhört viktigt kvitto från kollektivet på att det man gör är bra och tillför något. Det är också drivkraften bakom många goda gärningar. Men när hamsterhjulet aldrig slutar snurra och du finner dig springande där inne snabbare och snabbare, i jakt på mer och mer … Ja, då kommer du antingen att bli alldeles utmattad eller så kommer du att snubbla, åka av och slå ditt lilla hamsterhuvud i väggen. För om komplimanger får för mycket makt och inflytande över ditt liv – så att du till exempel känner att en bedrift är misslyckad om den inte får precis rätt omdöme av omvärlden – så styr de dig, istället för hejar på dig. Och det är också en av de främsta anledningarna till att vi bör reflektera mer över detta med komplimanger – både de vi tar emot och de vi ger. I synnerhet när det handlar om kroppens utseende.

Vi kan börja med att slå fast det här: kommentarer om någons kropp är ett oerhört känsligt område

Så hur gör vi när vi ska sålla bland vad vi bör säga till och om andra och vad vi bör behålla för oss själva? Vi kan börja med att slå fast det här: kommentarer om någons kropp är ett oerhört känsligt område och det är stor risk för att de ­landar fel. Därför bör man bara kommentera någons kropp om hen uttryckligen ber om det (och inte alltid ens då). Och nej, det spelar ingen roll om kommentaren är positiv, och avsedd som en komplimang, eller negativ.

Jag har redan sagt det några gånger nu men eftersom jag är en förespråkare av övertydlighet tar jag det igen: barn hör inte bara orden du säger utan även dess negationer och det du inte säger. Det här gäller förresten inte bara barn, utan vuxna också. Skillnaden är att barn inte har tillnärmelsevis samma möjlighet till en stabil självkänsla att luta sig tillbaka på. Så om du säger ”Men oj, vad lång och slank du har blivit – vad fin du är!” så hör barnet inte bara att lång och slank är lika med fin, utan även ”Jag är fin så länge jag är lång och smal, men ser jag kort och tjock ut så är jag ful”.

Det här är kruxet med komplimanger och omdömen av kroppar – de har alltid fler budskap än ett.
Urvalet av vad man säger och inte säger är ytterligare en aspekt. Tänk så oerhört många dimensioner av en människa som vi skulle kunna ge komplimanger för! Sådana där saker som verkligen betyder något och som påverkar både personen själv och människor i dess närhet positivt. Saker som att vara en bra vän, en omtänksam medmänniska, en individ som står upp för sig själv, någon med levande fantasi, som är pålitlig, trygg, spännande, rolig eller bara jävligt snäll. Så många otroliga fasetter på våra diamant-jag, och så är det något så banalt som utseendet som vi kopplar de flesta komplimangerna till. Det där som handlar om smala midjor, stora ögon, fylliga läppar, tonade muskler och nätta näsor. Hur platta och förutsägbara måste vi vara innan vi stannar upp och ger våra utseendefixerade ögon en omruskning?

Nej, det är inte fel att vilja ­känna sig fin, eller att må bra när andra tycker att man är det. Men när man, som jag så länge gjorde, värderar utseendebaserade komplimanger så oerhört mycket högre än egenskaps- eller färdighetsbaserade så har vi ett problem. Och när vi som samhälle värderar människor på samma sätt är vi rätt så körda. Då börjar vi nämligen bygga en struktur där obetydliga saker värderas högst, och viktiga saker helt hamnar i skymundan. Och det är precis vad som har hänt oss. Vi har byggt upp vår omvärld efter att en godkänd yta är det mest eftersträvansvärda. Inte konstigt då att så många av oss tappar vår kompassriktning mot det som verkligen betyder något.

Det lättaste sättet att avgöra vad en människa tycker är viktigt är att lyssna på de värderande kommentarerna hen utdelar till andra. Ger du en väldig massa komplimanger om andras utseende, hur välmenande de än må vara, så signalerar du att utseende är den sak hos dem som du bryr dig om. Du berättar dessutom inte bara att utseendet är viktigt, utan vilka delar av utseendet som är det och hur du önskar att delar som dessa borde se ut. Det vi inte tycker är viktigt finner vi sällan en anledning att kommentera. Därför blir ditt urval av värderande kommentarer en direkt spegelbild av de egenskaper och attribut du tycker är viktiga. Återigen är signalen till ditt barn tydlig: en kropps­recension om en specifik kroppsdel berättar att det är viktigt för dig hur den här kroppsdelen ser ut. Du skapar ett rätt och ett fel och du presenterar det för ditt barn, som utan att kunna välja kommer att känna sig skyldig att anpassa sig. Kort och gott: vill man inte att barn ska lära sig att utseende är allt, så kan man inte gå runt och skandera att det är det heller.

Därför ska du inte recensera kroppar om det inte är efterfrågat (jag vägrar oftast även när det är det, men det måste man så klart få avgöra själv). Lägg märke till att jag skriver ”recensera inte kroppar”, det vill säga inte några kroppar. Låt inte bara din egen eller ditt barns kropp vara fredad zon – utan allas kroppar. Det är en ganska schyst grej att ge till andra det där, respekten i att låta deras kroppar vara ifred. De flesta av oss har lärt oss det när det kommer till det fysiska, nämligen att man inte tar på andras kroppar om de inte gett sitt uttalade samtycke till det. Och tänk om detsamma kunde få gälla för våra verbala sätt att röra vid andra också.
När du kroppsrecenserar någon och ditt barn hör det så lär du hen alltså att:

  1. Kroppens utseende är något väldigt viktigt.
  2. Min förälder pratar om hur andra ser ut bakom deras ryggar.
  3. Min förälder värderar vissa typer av utseenden positivt medan andra typer värderas negativt. Alltså måste jag akta mig för det dåliga om hen ska tycka om mig.

Om du bestämmer dig för att sluta upp med kroppsrecensioner (och det hoppas jag verkligen att du gör – så mycket annat som inte riskerar att skada människor det finns att lägga sin tid på!) så ska du inte känna dig misslyckad om det inte går i en handvändning. Det är svårt att sluta kroppsrecensera på en gång, hur hemskt det än låter. Vi är vanevarelser som behöver lägga tid på att förändra ett icke önskvärt beteende. Men det är aldrig för sent eller för tidigt att börja öva, och det är alltid värt det.

När jag och min man Jacke insåg att det här var något vi behövde jobba med när barnen var små upptäckte vi precis hur svårt det var. Vi upptäckte även att vi kroppsrecenserade åt helvete mycket mer än vad vi trodde och att det var tråkigt att sluta! Jodå, det kan vara kul att häckla någons utseende när de ­dyker upp i tv-rutan. Men är det värt skadan det gör? Naturligtvis inte. Det är onödigt skitbeteende som precis alla mår bättre av att vara utan, även om det är en dålig ovana som kan vara ­knepig att bryta. Det om något visar hur inpräntad den värderande synen på kroppar är och hur ­normaliserat vårt öppna tyckande om andras fysik är.

Om rösten minskar hos mig när jag slutar att kropps­recensera andra, så kanske den inte uppstår alls hos ett barn som aldrig lär sig att värdera andras kroppar?

Det är alltid lättare att upptäcka någon annans grodor som flyger ur munnen än vad det är att märka sina egna, och lever man i ett ­parförhållande kan man därför ­hjälpas åt. En avstyrande signal när partnern börjar kommentera någons kropp stoppar inte bara beteendet för stunden utan gör er båda medvetna om vad det var ni var på väg att säga och när. När jag och Jacke upptäckte hur ofta vi föll in i kroppsrecenserandet bestämde vi oss för att ha en avvänjningsperiod där vi fick kroppsrecensera – bara vi gjorde det på engelska. På så vis skulle barnen inte förstå vad vi sa, tänkte vi. Men den främsta förtjänsten med att vi tvingade oss att prata på ett annat språk var inte att barnen inte kunde engelska, utan att det gjorde oss obarmhärtigt medvetna om hur ofta vi recenserade. Inte hade vi trott att det var så mycket … Efter ett tag la vi även till att vi måste be om ursäkt för recenserandet innan vi gjorde det. ”Förlåt, här kommer en onödig kroppsrecension …” och så vidare. Efter den här övergångsperioden kändes det inte roligt att kommentera andras kroppar längre. Allt som var kvar var en besk eftersmak av obehag. Det var helt enkelt inte underhållande att berömma eller såga andras kroppar. Något hade ändrats i oss.

Vad håller vi på med egentligen? Är det här hur vi vill se på andra människor – som objekt att betygsätta? Är detta vad vi vill lära våra barn att göra, är det ett beteende vi vill att de har runt omkring sig när de växer upp?

Jag har blivit kroppsrecenserad ett helt liv, precis som du också med all säkerhet har. Från att jämnåriga på dagis började berätta för mig hur min kropp såg ut och varför det var fel, fram till idag när jag som tjock kroppsaktivist recenseras dagligen. Jag vet vad de där omdömena gör med en. Hur de klistrar sig fast i huvudet och liksom kletar av sig på alla tankar som kommer i närheten. Hur de till slut börjar förväxlas med någon form av sanning och hur andra människors åsikter om ens egen uppenbarelse till slut dikterar ens liv.

Jag har tackat nej till fester och avstått från så många sammanhang av rädsla för vad andra ska tänka och säga om hur jag ser ut. Att stå på scenen framför en massa människor och prata om min tjocka mage och visa hur mina armar dallrar, som jag kan göra idag skulle aldrig ha hänt. Jag skulle hellre ha dött. På riktigt dött. Men idag gör jag det och en rad andra saker som tidigare var helt otänkbara. Och jag gör det därför att jag har bestämt mig för att kroppsrecensioner inte är relevanta i mitt liv. Inte mina om andra och inte andras om mig. Alla i min omgivning kan känna sig trygga med att jag inte pratar om hur de ser ut bakom deras ryggar och det i sig har förändrat hur jag ser på kroppar i stort. Det är en omprogrammering av hjärnan där det som förut betydde allt har tappat sin betydelse och bytts ut mot andra saker som jag själv stoppat dit.

För samtidigt som jag har strukit utseendet som en viktig variabel hos andra har jag gjort detsamma för mig själv.

Det fantastiska med detta är inte bara att jag helt uppriktig har blivit en tryggare och mer sympatisk person för andra att umgås med och att jag har minimerat mitt bidrag till utseendehetsen. För samtidigt som jag har strukit utseendet som en viktig variabel hos andra har jag gjort detsamma för mig själv. Slutar man upp med att kroppsrecensera andra så är det betydligt lättare att även sluta med de där tysta recensionerna av den egna kroppen, de som du uttalar i ditt huvud när du ser dig själv i spegeln, på ett foto eller i reflektionen i ett skyltfönster. Den där dömande helvetesrösten som tidigare bara har malt på och malt på om allt som är ”fel” med dig, blir helt plötsligt tystare. När den inte är omgiven av kroppsrecensioner till höger och vänster låter den rent av rätt dum nu när den någon gång då och då viskar i sin ensamhet. Och det här får mig att tänka: om rösten minskar hos mig när jag slutar att kropps­recensera andra, så kanske den inte uppstår alls hos ett barn som aldrig lär sig att värdera andras kroppar?

Minns du de där pusselbitarna jag pratade om i början? De där som var och en för sig kanske inte är mer än en erfarenhet, men som tillsammans kan bygga ett motiv som inte går att sudda ut. En stor del av dessa skadliga pusselbitar handlar de facto om kroppsrecensioner. Barnet får höra från släktingen att det har blivit knubbigare sedan de sågs sist. Hen får höra av skolsköterskan att det ”syns” att hen gillar kakor. Barnet blir kallat ”tjockis” på ett nedsättande vis av klasskompisarna. Sedan blir hen exkluderad på idrotten eller träningen tillsammans med en kommentar om att hen ju uppenbarligen har en kropp som inte orkar så mycket. Det populära gänget på skolan ropar att ­ingen kommer vilja bli tillsammans med ”ett fetto som du”.

Och faktum är att även om vissa mår bra i stunden av att få en komplimang om sitt utseende, så är det många andra som tycker det är jobbigt att känna sig synade och bedömda. De tycker det är olustigt att få ett utlåtande om ifall någon bedömer dem som godkända eller inte när de inte har bett om det. Det här med att låta bli kroppsrecensioner är bisarrt nog fortfarande näst intill oprövad mark. Vi vet helt enkelt inte hur en tillvaro ser ut utan att våra kroppar ständigt och jämt bedöms och värderas. Jag kan bara berätta hur upphörandet av recenserandet har påverkat mig, mitt mående och min syn på andras kroppar. Jag kan bara förklara att det finns människor som mår dåligt av att ständigt bli bedömda och jag kan bara konstatera att barn lär sig saker om hur viktigt eller oviktigt det är med hur ens kropp ser ut utifrån kropps­recensioner.

Utan dem däremot, kan människor frodas. För då är vi trygga och vågar börja lyssna mer inåt än utåt. Där agerar vi inte efter rädslan för vad andra ska säga om oss, utan efter vad vi själva vet att vi mår bra av.

Sluta kroppsrecensera – för allas skull

När du som förälder kroppsrecenserar någon och ditt barn hör det så lär du hen att:

  1. Kroppens utseende är något väldigt viktigt.
  2. Min förälder pratar om hur andra ser ut bakom deras ryggar. Pratar de och andra även om mig när jag inte är med?
  3. Min förälder värderar vissa typer av utseenden positivt och andra negativt. Alltså måste jag akta mig för det dåliga om de ska tycka om mig.

Det går jättebra att sluta! Börja med att kartlägga ditt eget recenserande av andra. Du kanske tänker att du inte gör det så ofta. Men prova att sätta ett streck på en lapp varje gång du kroppsrecenserar någon. Eller så kan du lägga en krona i en burk eller anteckna i mobilen. Bestäm att alla kroppsrecensioner ska sägas på engelska. Gör något som ser till att du blir medveten om hur ofta du recenserar kroppar. Det här kommer att ge dig både motivation och redskap till att sluta.

Källa: Karin Kajjan Andersson