Vi är trötta på allt bråk om maten – Jesper Juul coachar

Jonas, 2,5 år, vägrar äta annat än smörgås med leverpastej. Hans föräldrar är trötta på den ständiga kampen vid middagsbordet. Familjeterapeuten Jesper Juul coachar.

Familjeterapeuten Jesper Juul coachar: Barn som inte äter – och föräldrars regler

Bakgrund
I 1-årsåldern drabbades Jonas av en rad luftvägsinfektioner. Han blev tunn och blek, och det konstaterades att han led av järnbrist. För att få i Jonas mat lät hans föräldrar Lise och Gunnar honom äta vad han ville.
Nu är Jonas 2,5 år och frisk och pigg  – men väldigt petig med maten. Han vill helst bara ha smörgås med leverpastej.
Lise och Gunnar vill att Jonas börjar äta samma mat som de gör. De tycker att Jonas är tunn och de är oroliga för att han inte ska få i sig tillräckligt med vitaminer och mineraler.
Jesper Juul coachar.

JESPER JUUL: Maten har varit central för Jonas ända sedan han föddes. Varför?

Lise: Han fick nedsatt matlust och allt sämre immunförsvar eftersom han ofta var sjuk. Det blev en ond cirkel. Dessutom tycker vi att det är fel att han ska bestämma här hemma. Han har haft all makt vad gäller maten det senaste året. Vi har sökt hjälp hos läkare och bvc, och det enda råd vi fått är att vi måste försöka ”återta en del av makten i hemmet”.

JESPER JUUL:
Jag håller inte med om att Jonas tagit makten. Så små barn är inte intresserade av makt, även om de gärna vill äta sådant som de gillar. För mig verkar problemet vara att det har blivit en maktkamp för er.
Har Jonas fortfarande dåligt immunförsvar?

Lise: Nej. Bvc sa att inte fanns någon anledning till oro eftersom han äter nyttiga saker som grovt bröd. Men vi vill gärna att han börjar äta kött, fisk och grönsaker.

Gunnar: Jag tycker att vi har kommit en bit på vägen. Jonas äter lite mer nu. Förut kunde han gråta och gnälla när jag sa åt honom att han inte fick gå från bordet förrän han åtminstone hade smakat.
Jag brukar sätta på en tecknad film som han gillar och låtsas att jag tittar på den. Jag säger ”Om du äter en liten bit får du komma och titta”. Första gången grät han i en och en halv timme, men till slut tog han en bit. Nu tar denna process bara fem minuter, så vi märker ju att den har hjälpt. Han är mera tillfreds vid matbordet, men om vi lägger en morot på hans tallrik slänger han bort den med en gång. Han äter vissa saker, men får han något nytt vägrar han äta.

Lise: Kaviar går inte, ändå åt han det fram till 1-årsdagen.

JESPER JUUL: Nu och de följande fyra–fem åren är Jonas i en ålder då smaken ändrar sig enormt. Jag tror inte att att vi ska prata om vad han gillar och inte gillar. Men detta har blivit familjens stora projekt, och det är inte bra i längden. Det blir för mycket kamp, vilket sliter på alla i familjen.
Vi kan konstatera att Jonas har insett att övermakten är för stor. Han vet att det är bortkastad tid att ägna en och en halv timme åt att gnälla.
För mig är det ett problem att barn väldigt ofta får skulden för, eller måste ta konsekvenserna av, konflikter med vuxna. Jag tycker att det är orimligt eftersom det är vi vuxna som bestämmer att det ska bli en konflikt. Vi säger: ”Vi har bestämt att göra på det här viset, och målet är att om ett halvt till ett år så ska du äta samma saker som vi vuxna.” Och när man bestämmer det uppstår en konflikt.
Man kan kanske vinna över en 2-åring men inte över en 13-åring. Därför tror jag att ni så snart som möjligt ska sluta med den strategi ni har valt. För om ni tänker använda samma metod när han ska gå upp ur sängen, göra sina läxor, vid vilken tid han ska komma hem på kvällen och så vidare – ja, då kommer de närmaste åren att bli en enda lång kamp. Jag är rädd att det i så fall blir för mycket kamp och för lite glädje.
Förstår ni vad jag menar?

Gunnar: Inte helt, för det verkar som att du tycker att Jonas ska få bestämma vad han vill göra och när han ska göra det. Man måste väl ändå sätta några gränser?

JESPER JUUL:
I det här fallet pratar vi inte om gränser, vi pratar om en fästning. Att det står vakter hela vägen runt maten.

Gunnar: Du pratar om vanliga saker som att gå upp ur sängen. Jonas ville till exempel inte gå i trappor. En dag sa jag ”Nu är du så stor att du får börja gå i trappan själv”. Det tog lite tid första gången, men nu går han i trappor varje dag.
Om han hade fått bestämma hade jag varit tvungen att bära honom tills han blev 13 år.

JESPER JUUL:
Varför tror du det?
Det verkar som om Jonas utmanar er på alla punkter där ni har starka åsikter. Jag tror att han säger: ”Ge mig plats.” Därför kan han vägra att gå i trappor, han kan vägra att ta på mössa eller att tvätta håret.

Lise: Det gör han ju. Han vägrar att klä på sig och vägrar tvätta sig. Men det är inga stora problem, vi brukar kunna lösa det.

JESPER JUUL: Det är konstigt att han säger nej när ni ber honom göra saker som är helt vanliga och förnuftiga. Det verkar som om ni säger till honom på fel sätt.

Lise: Säger inte alla 2-åringar nej?

JESPER JUUL:
När så små barn gör det är det ett tecken på att de känner sig utsatta för övermakt. Det här är en pojke som säger: ”Back off!” Jonas är väldigt liten och ni tar i för mycket.

Lise: Jag trodde att det var det barnuppfostran gick ut på.

JESPER JUUL:
Nej. Om avsikten med allt man gör är att uppfostra känner barnen sig instängda eftersom de får en känsla av att inget de gör är tillräckligt bra, att föräldrarna hela tiden har fullt upp med att forma och fostra dem i stället för att helt enkelt ha det trevligt ihop med dem och njuta av varandras sällskap. Då blir barnen ett projekt för sina föräldrar och det är det är det ingen som vill vara.

Lise: Men det är en svår balansgång …

JESPER JUUL:
Fruktansvärt svår!

Lise: Man måste ju sätta gränser.

JESPER JUUL:
Jag tror att ju mindre tid man har till barnen, desto mer upptagen blir man av att sätta gränser.
Det finns inga gränser som per definition är bra, riktiga eller sunda för barn. Men det stämmer att barn behöver tydliga vuxna som vet vad de själva vill. Som menar vad de säger: ”Nu vill jag att du sitter ner.” De måste inte vara konsekventa, för om man är konsekvent måste man ju tycka likadant i morgon som man tycker i dag. Och det är ju dumt, för vi blir ju klokare allt eftersom.

Gunnar: Menar du att om Jonas inte vill äta när vi äter så ska han inte behöva det?

JESPER JUUL:
Alternativet till det auktoritära är att Jonas gör det han själv vill. Barn vet ofta vad de vill men sällan vad de behöver. Om jag var i ert ställe skulle jag säga: ”Vi har tänkt om och bestämt oss för att sluta bråka med dig om maten. Det är viktigt för oss att du äter nyttig mat, men vi gillar inte att vi måste bråka om det hela tiden. Därför har vi tänkt ändra på detta. Vi vill ha en annan stämning vid bordet så det är bra om du berättar vad du kan tänka dig att äta och vad du inte vill ha.” Jag skulle använda ord som ”vill” och ”gillar”.

Gunnar: Fattar han något av det?

JESPER JUUL:
Det kan du lita på. Men det är viktigt att ni använder era egna ord och inte något barnspråk. Och om ni inte menar det ni säger, så strunta i det. Men om ni menar det får ni gärna lägga till: ”Vi har bestämt oss för att inte bråka med dig om allt annat heller.”

Lise: Men hur ska vi göra med middagen?

JESPER JUUL:
Ni måste hitta era ramar och säga vad som är möjligt och inte. Kanske säger han: ”Jag vill bara ha smörgås”, och kanske äter han inte annat på två veckor. Det är ett sätt att testa de nya reglerna, att ta reda på om det är ett trick eller något han kan lita på. Om ni kan sova lugnt på nätterna i dessa två veckor så har ni klarat er examen och då kan Jonas utvidga repertoaren och börja äta annat också.

Gunnar: Och därefter kommer han att börja äta detsamma som vi?

JESPER JUUL:
Det vågar jag inte spekulera i för ni verkar tänka så metodiskt. Men efter tre månader tror jag att han är betydligt mer flexibel.
När Jonas kastar bort moroten från sin tallrik säger han: ”Nu räcker det, detta ska ni inte få bestämma!” Han markerar en gräns, vilket vi människor gör när vi tycker att någon gör övertramp. Hans gränser kränks därför att ni vill för mycket på hans bekostnad – och mot hans vilja.
Lyckligtvis är det ni vill mycket förnuftigt. Det finns inga skäl att låta honom gå ut utan mössa eller att bära honom uppför trappor. Det jag funderar över är om det måste föregås av så mycket kamp och konflikt. Något i hans uppförande vid matbordet säger mig att han får för mycket uppfostran.
När Jonas snart kommer till det vi kallar trots­åldern kommer han att börja säga: ”Vill själv, kan själv”. Då kan ni antingen säga: ”Nej, det kan du inte” eller ”Okej, få se om du klarar det. Säg till om du behöver hjälp.” Det är två helt olika förhållningssätt. Om ni låter honom pröva själv slipper ni uppleva en tid som många föräldrar betraktar som en mardröm.

Lise: Okej.

JESPER JUUL: När man säger till ett barn och det reagerar genom att säga ”nej”, är tid en viktig faktor. För vissa barn i vissa situationer kan det röra sig om en minut, för andra kan det ta tio minuter eller två timmar. Under den tiden måste föräldrarna undvika ämnet och ge barnet möjlighet att välja att ändra sig och säga ”ja” till föräldrarna. Så när Jonas säger ”nej” behöver han tid, inte att de vuxna ger sig och säger ”okej, du får som du vill”.
Barn behöver tid för att bevara sin värdighet, men det är viktigt att man bryter kontakt under tiden. Säg hur ni vill ha det och hitta sedan på något annat att göra. Läs en bok, diska eller titta på tv.

Gunnar: Det har jag lagt märke till. Om jag säger att vi ska klä på oss och bär in honom i badrummet är det nästan omöjligt att få på honom kläderna. Men om jag säger ”Nu ska vi ta på oss” och går in i badrummet och väntar, då kommer han. Då kan vi klä på oss och borsta tänderna och allt går hur lätt som helst.

JESPER JUUL:
Ja, då för då kan han ändra sitt nej till ett ja. Det är det jag kallar samarbete, och barn vill helst av allt samarbeta.
Kom ihåg att det inte är en maktkamp, det här. Men tonläget i familjen är för högt, eller så är det något annat som får Jonas att känna sig pressad.
Tänk er att ni hängt upp en osynlig mikrofon i hemmet. Vad hör ni? Är det uppfostran, eller är det musik som visar att ni föräldrar njuter av att ha honom? En pojke som Jonas är väldigt lyhörd.
Ta det jag har sagt med er hem och försök att använda er av det när ni känner er mogna.


Så gick det sedan, efter Jesper Juuls coachning

Det var väldigt intressant att höra Jesper Juuls synpunkter, säger Lise:

”Mycket av det han sa skiljde sig från det som vi har trott är allmänt vedertaget. Han berättade en del om hur barn upplever saker som vi inte visste innan, vilket var väldigt nyttigt för oss.

När vi efteråt tog en diskussion med Jonas började vi nästan le, för han uppträdde väldigt underligt och verkade nästan lite skamsen – men vi tror att han förstod vad vi menade.

Vi har inte sett någon egentlig förändring i hans matvanor, men vi tror att det kommer så småningom. Han är i alla fall väldigt intresserad av det vi äter.

Jag tycker också att det har blivit en väldigt bra och avslappnad stämning vid matbordet nu, och det är ganska skönt att slippa stressen med att försöka få Jonas att äta.

Nu har jag också börjat prata med Jonas på ett lite annorlunda sätt. Jag är ärligare och försöker förklara mer, för Jesper Juul pratade om att barn förstår mer än vi kanske tror.”

4 tips: Så samarbetar du bättre med ditt barn

  1. Tänk efter om ni vill ha lydiga eller samarbetsvilliga barn. Barn vill inget hellre än samarbeta, men det måste finnas utrymme för att vara den man är.
  2. När uppfostran blir det viktigaste i samvaron blir det slitsamt för alla parter. Egentligen bör uppfostran bara vara kärlek kombinerat med föräldrarnas goda exempel.
  3. Om livet med barn upplevs som jobbigt för föräldrarna är det minst lika slitsamt för barnen. Föräldrarna kan söka vägledning, läsa böcker och prata med andra vuxna. Barn har bara sina föräldrar och är helt beroende av att föräldrarna förstår att ett ”nej” är ett starkt uttryck för en önskan om samarbete.
  4. Att ändra sitt sätt att vara mot barnen är inte detsamma som att avsäga sig makten. Det är bara ett annat sätt att utöva den. Barnuppfostran kräver flexibilitet och en vilja att sätta sig in i barnets situation.

Källa: Jesper Juul

Nyfiken på fler av Jesper Juuls coachningar? Eller artiklar om hans tankar och böcker?
Klicka här! 

Personerna i artikeln heter egentligen något annat.

Denna föräldracoachning gjordes 2006.

FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ VIFÖRÄLDRAR.SE

Las mer och bli medlem_knapp

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Digital prenumeration
Digital prenumeration för endast 79kr/mån

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren