Hur är en "riktig" pojke?

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Det finns tankar och föreställningar om hur en ”riktig” pojke ska vara. Automatiskt tänker vi kanske på egenskaper som mod, styrka och snabbhet. I verkligheten kan ju pojkar vara på många andra sätt.

 Jens, som är 38 år och pappa till Jessica, 8 år, Victor, 7 år och Emil, 15 år, menar att det  idag finns fler pojkroller att välja på än när han själv växte upp.

– Då kunde man välja mellan att vara punkare, syntare eller idrottskille. I dag finns större acceptans för vilka normer som är tillåtna, till exempel när det gäller utseende. Ingen reagerar över en piercad kassör i mataffären, säger han.

– På Victors skola är det Pokémonkort eller innebandy som gäller bland pojkarna. Han tar med sig klubba och boll ibland när han känner för att spela, men han gör det för sin egen skull, inte för andras. Hans kompisar spelar fotboll, men det är inte hans grej. Han går sin egen väg.

 Tillåtet att vara ”vanlig”

Jens menar att det finns utrymme för att inte tillhöra någon grupp utan för vara ”vanlig” också.

– Det finns säkert tankar om killigt och tjejigt i barngruppen, men inget uttalat. Det ökar nog när barnen blir äldre. Men Victor skulle nog aldrig sätta på sig en rosa tröja.

Jens erfarenhet är att med ökad ålder blir det viktigare för barn att tillhöra en viss grupp. Och att det är möjligt att vara på olika sätt, men ändå hitta tillhörighet.

– Jag upplever inte att idrott är jätteviktigt att vara intresserad av eller hålla på med för att som kille få kompisar. Gemenskap kan man hitta på annat håll. För mitt äldsta barn, Emil, är det viktigt vilken musik man gillar. Dataspel är också ett intresse. Tidigare var det Pokémon och Manga som gällde.

Eftersom Emil är emo (typ ”lite känsligare punkare”) är det viktigt för honom att se ut på ett visst sätt, konstaterar Jens.

– Han har färgat håret svart och har mycket svarta kläder. Plus att han har piercat läppen. Jag var tveksam till det samtidigt som jag inte tyckte att jag kunde förbjuda honom – jag har ju själv flera tatueringar.

"Vi behöver se barn som individer"

 Tomas Saar är skolforskare vid Karlstads universitet. Han önskar att vi alla tog av oss våra ”pojk- och flickglasögon”.

– Vi behöver se barn som individer och inse att det finns en rad olika sätt att vara, och som kanske inte alltid stämmer med våra invanda föreställningar om ”killigt” och ”tjejigt”, säger Tomas Saar.

En av sina föreläsningar har han döpt till Den coola, den gode och den populäre – bilder av pojkar i skolan.

– Namnet på föreläsningen är en medveten provokation, säger han. Jag vill komma åt vilka bilder av pojkar som presenteras – och inte. Dessutom vill jag bråka med den en­sidiga bilden av skolan – och av pojkar.

Tomas Saar menar att det finns en mängd internationell forskning som fokuserar på det problematiska i den maskulina rollen och i att vara pojke.

– Om man fokuserar på internationell forskning, som i min mening känns som gammal skåpmat, missar man ju många andra aspekter. Det ser inte självklart ut på samma sätt i Sverige som i England, USA och Australien, menar han.

Tomas Saar har tillsammans med två andra forskare skrivit en antologi kallad Att göras till en riktig pojke, som kommer ut till hösten. Även denna titel är en lek med våra förväntningar på hur pojkar ska vara.

 Omvårdande – också

I sin forskning har Tomas Saar följt två klasser på mellanstadiet, för att ta reda på hur det är för svenska barn och inte, som han uttrycker det, ”hamna i en eländesbeskrivning av pojkar”.

De två andra forskarna har följt pojkar på förskolan, i förskoleklass och på vad som tidigare kallades lågstadiet.

Tomas Saars uppfattning är att det skapas berättelser och förväntningar om hur pojkar är och ska vara. En gammal idealbild, som fortfarande gäller, säger ”charmig, småbusig och med glimten i ögat”.

Och en upptäckt han gjorde när han arbetade som förskollärare är att pojkar ofta beskriver sig själva som ”snabba, starka och modiga”.

En del pojkar är precis så. Men långt ifrån alla.

– I vår forskning ser vi att pojkar även kan vara omvårdande, omhändertagande och till och med krama varandra, berättar Tomas Saar.

– Åtminstone innan de fyller 8 år. Då inträder ett slags gräns när pojkar börjar distansera sig på grund av rädsla för att betraktas som bög. Det hänger inte bara ihop med en allmän tendens till homofobi i samhället utan även med att betoningen av skillnader mellan kön, och pratet om hur man ska vara som ”riktig” pojke och flicka, har ökat den senaste tiden.

 ”Se barn som individer”

Schablonen av en riktig man, enligt Tomas Saar, är någon som är förnuftig, handlingskraftig, som fattar beslut, ingriper och gärna visar sin styrka. Han bör heller inte dra sig undan eller vara feg.

– Dessa förväntningar beskrivs, berättas och upprepas, anser Tomas Saar. Det är bara att slå upp en leksakskatalog. Där avbildas pojkar med svärd och he-man-figurer, och flickor med tyllklänningar. Av detta kan pojkar bilda sig en egen uppfattning om vad det innebär att vara man.

Men att tala om pojk- och flickroller blir fel, menar Tomas Saar. Det är ju som att ha färdiga manus som talar om hur en riktig pojke respektive flicka ska vara.

I stället är det så att barn ”förhandlar”, prövar och experimenterar med olika sätt att vara, vilket vi inte alltid ser för att vi så starkt fokuserar på schablonerna.

– Vad är det som säger att alla pojkar måste gilla att klättra i träd, brottas och bygga kojor? frågar sig Tomas Saar.

Han menar att vuxenvärlden inte alltid ser att även pojkar leker lekar som är relationsinriktade och vårdande, till exempel i dockvrån på förskolan. Men att de ibland kanske distanserar sig från det som ses som feminint genom att använda actionfigurer i stället för dockor.

När vi inte har flick- eller pojkglasögon på oss framträder barnen, individerna, framför oss.

– Vi behöver se barn som individer och inse att det finns en rad olika sätt att vara, och som kanske inte alltid stämmer med våra invanda föreställningar om ”killigt” och ”tjejigt”, anser Tomas Saar.

Till exempel kan flickor vara ledare eller väldigt aktiva och pojkar relationsintresserade.

 Vi-skapande

För att få ta del av gemenskapen måste man kanske vara på ett visst sätt. Att vissa saker ges mer uppmärksamhet än andra är något som barn snabbt snappar upp.

Tomas Saar ger följande exempel, en episod från en lektion i femte klass: Barnen ombads klippa ut en bild ur en tidning. Alla killar utom en valde hockeyspelare, medan flickorna klippte ut bilder av fotomodeller och sångerskor.

Pojken som valde en bild på Bart Simpson i stället för en hockeyspelare fick inte komma till tals i diskussionen som följde i pojkgruppen.

Som tur var hade han en bild på en hockeyspelare i bakfickan. Hockeybilden blev hans inträdesbiljett till att få ingå i gemenskapen och diskussionen. Det gäller med andra ord att ha koll på vad som gäller för att bli accepterad: vad man kan prata om, hur man ska uppträda, vad som är schysst och coolt.

– Det betyder inte att man blir utstött annars, förklarar Tomas Saar, utan mer om att vissa områden blir viktigare än andra för vi-skapandet. Även tjejer har koll på vilka områden som ger inflytande.

På så sätt normaliseras vad som är att vara pojke respektive flicka.

Bland pojkar får ofta idrott och styrka mycket uppmärksamhet. Även kläder, prylar, cyklar, skadeboard och tv-spel är ett sätt att vara med i ett sammanhang som gör att man känner igen sig själv och sina kompisar som pojkar.

– För att delta i ett socialt sammanhang måste man ha ett redskap för att få ingå, förklarar Tomas Saar. Att prata om idrott kan vara ett sätt att ta kontakt med en okänd person. Säger då motparten att han inte är så intresserad av det kan tystnad uppstå – för vad ska man prata om i stället?

 Utrymme för olikheter

Olika ideal, intressen och förebilder härskar.

– Barn iscensätter, testar och provar olika flöden. Titta på stan hur ungdomarna går klädda för att skapa tillhörighet, uppmanar Tomas Saar. Se vilken normalitet de iscensätter. En del har byxbakarna långt ner, andra har kepsar bakochframvända, en del har bara svarta kläder, några väljer kläder och märken som olika idrottsstjärnor har för livsstilen som förknippas med just det märket. Med andra ord finns olika typer av normalitet.

Utifrån detta förhandlar barnen och pratar om vad som ska gälla: hur man ska vara och vad man kan ha på sig.

Barnen själva är med andra ord aktiva i skapandet av normerna. Tomas Saar ger följande exempel:

En pojke i årskurs fyra har overall på vintern i stället för tvådelat. Kompisarna ifrågasätter om man kan ha overall när man går i fjärde klass. Han positioneras som barnslig och undviker att vara med och spela hockey på rasten.

Ett sätt att förhandla här hade, enligt Tomas Saar, varit att säga något i stil med att ”Pappa tycker det är bättre att jag sliter ut overallen i stället för min nya jacka när vi spelar hockey”.

På så sätt kan han bli accepterad trots att kompisarna inte tycker att overallen är förenlig med positionen ”hockeykille”.

 Okej att vara datanörd

Som tur är finns utrymme för olikheter. Att vara nördig inom något, som dataspel, är till exempel okej.

Det gäller att vara äkta, menar Tomas Saar.

– Barnen berättar ofta att det är viktigt att vara sig själv. Att vara cool på rätt sätt och inte spela. Att köpa sig popularitet genom att till exempel ha ”rätt kläder” går nog inte. Man måste kunna leva upp till det man vill eller försöker vara. Jag hör ofta bland barn att ”Han tror han är cool, men han spelar bara”.

Tomas Saar vill gärna göra upp med vad han kallar ”en myt som rest jorden runt”, nämligen att pojkar inte har nära relationer med enstaka kompisar utan helst umgås i gäng.

– När forskare har tittat på hur det verkligen ser ut har det visat sig inte stämma. Man kan förklara myterna med att vuxenvärlden ser det den vill se. Nämligen att tjejer har bästisar och killar umgås i gäng, anser Tomas Saar. Det kan dels vara tvärtom. Dels är det så att de flesta barn ibland umgås i gäng och ibland i par.

Könsskillnader och könsstereotyper upprepas av omvärlden på olika vis, till exempel signalerar böcker där man ska skriva in sina bästa vänner flickighet genom att vara rosa.

Det motsatta, att ”pojka”, sker genom uppmuntran att exempelvis samla Pokémonkort eller hockeybilder och sedan byta med kompisar.

 En förändring är på gång

Killar uppmuntras även till att delta i klubbar, turneringar och tävlingar. På så vis skapas föreställningar om att man som kille ska vara på ett visst sätt, och gärna nätverka i gäng.

Vad innebär det då att vara pojke i dag?

För att svara på det, behöver man titta på hur den vuxna generationen är i, beter sig.

­– En stor förändring har skett men man kan tycka att den går långsamt, inleder Tomas Saar sitt resonemang. Om vi jämför med tidigare generationer män så har det hänt mycket. Män i dag är familje- och barnorienterade.

– Pojkar ser den pågående förändringen. När de berättar utifrån sin egen erfarenhet gör de ingen skillnad på manligt och kvinnligt. Pojkar i mina forskningsgrupper kan säga ”I går klippte mamma gräset” och ”Pappa är duktig på att laga mat”. Men när de ska beskriva en ”riktig man”, och vad de ska göra när de själva blir stora, upprepar de stereotyper, som att män tycker om att upptäcka och resa, är djärva och sysslar med saker som hörs och syns. Att män sitter på kontor, fattar beslut, bestämmer och kör stora bilar. Detta trots att de kanske har en pappa som är sjukskötare eller förskollärare.

Statistik visar att vi fortfarande är könssegregerade när det gäller yrkesval, berättar Tomas Saar vidare. Till klassiskt manliga val som fordon, bygg eller industri söker nästan bara killar. Medan frisör-, hotell-, restaurang- och barnomsorgssektorn nästan bara attraherar tjejer.

”Pedagogisk panik”

En annan skillnad är att pojkar i betygshänseende presterar sämre än flickor i skolan.

Oron för pojkars skolresultat är ingen nytt fenomen, enligt Tomas Saar.

– När man började mäta och diskutera detta på 1950-talet var diskussionerna desamma, med samma bekymmer över pojkars ointresse av att läsa. Vad som däremot faktiskt har hänt är att flickor lyckas bättre inom områden som tidigare ansågs som typiskt manliga, som matte och andra naturvetenskapliga ämnen, bortsett från biologi. Blommor och fjärilar har ofta gjorts till ”tjejigt”.

Pojkar presterar med andra ord kanske inte nödvändigtvis sämre – det är flickorna som blivit duktigare…

Det finns forskare som menar att det uppstått en ”pedagogisk panik” över pojkars skolresultat. Att konsekvensen av den är att vissa barn blir bortglömda eftersom man bekymrar sig så mycket om pojkarna. Vem ser till exempel de tysta flickorna?

Även Tomas Saar anser att det varit för stor fokusering på att pojkar i betygsavseende ligger under flickor. Och att en tokighet i debatten är att det ofta framställs som att ett kön ”vinner” på det andra könets bekostnad.

Och tvärtemot vad många andra anser menar han att pojkar verkligen är intresserade av skolan.

­– Faktum är att de flesta killar i dag funkar bra i skolan och trivs där, säger han.

Det som beskrivs som stökighet och ointresse för skolan kan i själva verket vara ett svar på hur skolans undervisning ser ut, anser Tomas Saar.

– Det skolministern och andra kallar för en antipluggkultur handlar, tror jag, om att pojkar ”vi-skapar” i skolan för att få relationer till andra människor, känna igen sig i ett sammanhang, utveckla sin kommunikation och skaffa kamrater.

– Det finns ju stort utrymme för elever att själva bestämma vad de ska göra, med vilka och hur man ska fördela sin tid under enskilda arbeten. När uppgiften är klar vill killarna inte sitta sysslolösa utan vi-skapar i stället. Mycket av det man ser hos pojkar i förskola och skola handlar just om ett vi-skapande. Det primära skälet för barn att gå i skolan är ju att träffa kompisarna…

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Junior maj-juni 2008