Jesper Juul: Gränser är egentligen onödiga
Att sätta gränser för sig själv är viktigt, för både vuxna och barn. Men att sätta gränser för andra, det är först och främst ett maktmedel, menar familjeterapeuten Jesper Juul.
Detta är en artikel från Vi Föräldrar
Vårt avgörande misstag är att vi inte insett att barn är riktiga människor redan från födelsen, skriver den danske familjeterapeuten Jesper Juul i sin bok Ditt kompetenta barn:
– Vi har betraktat barn som ett slags asociala halvmänniskor som först och främst skulle utsättas för en massiv påverkan och manipulation från vuxna, och för det andra skulle uppnå en viss ålder innan de kunde anses vara jämlika, riktiga människor.
Slutsatsen av ett sådant synsätt blir att vuxna måste uppfostra barn, lära dem att uppträda mänskligt. Ibland blir det liktydigt med tjat och gnat: Sitt stilla på stolen, prata inte med mat i munnen, hur många gånger har jag sagt åt dig att inte avbryta när vuxna talar?
Barns reaktioner visar oss något väsentligt
Barn är människor med samma värde och rätt till respekt som vuxna. Numera är det få som protesterar mot den självklarheten. Men samtidigt kan många av oss utan att blinka behandla våra barn på ett sätt som vi aldrig skulle kunna tänka oss att behandla en vuxen vän eller familjemedlem. Vi kan skälla, förebrå, hota och bestraffa.
Jesper Juul menar att barn är sociala och mänskliga från födelsen och att de med sina reaktioner alltid visar oss något väsentligt.
Gränser har han ingenting emot. Att sätta gränser för sig själv är viktigt, för både vuxna och barn. Men att sätta gränser för andra, det är först och främst ett maktmedel.
Gränser för andra – ett maktmedel
I sin bok Här är jag! Vem är du? frågar sig Jesper Juul om det är bra och nödvändigt att sätta gränser för barn.
– Om vi bortser från att hålla dem tillbaka när de är på väg ut i gatan mot rött ljus och den sortens självklara förhållningsregler, blir svaret nej, skriver han.
I stället finns det en viktig fråga som varje förälder måste ställa sig själv:
– Vilka gränser måste jag sätta runt mig själv så att jag kan ha det bra, både med mig själv och med barnen? Hur avgränsar jag mig i förhållande till dem?
Bättre vara sig själv än att "göra rätt"
Det personliga språket – att säga ”Jag vill…” eller ”Jag vill inte…” är viktigt. Men det fungerar bara om det verkligen är personligt. Om det bara blir ett språkligt trick har det ingen effekt.
Goda råd från experter, böcker och artiklar som denna må vara bra, men bara som inspiration. Om föräldrar strävar efter att handla utifrån teorier och ideal mer än sig själva blir det dåligt.
– Det är bättre för både föräldrar och barn att föräldrarna försöker vara sig själva och lära känna sig själva än att ”göra rätt”. Föräldrar som begår misstag och tar ansvar för sina misstag är bättre föräldrar än föräldrar som försöker vara perfekta, anser Jesper Juul.
Läs också: Jesper Juul om konsten att säga nej till sitt barn
Var går din gräns?
De flesta av oss har två sorters gränser, enligt Jesper Juul.
Den ena sorten är stabila eller generella. Det kan till exempel röra sig om:
• Jag vill att ni tar av er skorna innan ni går in i vardagsrummet.
• Jag vill att ni städar i barnkammaren innan ni går och lägger er.
• Jag vill vara med och bestämma vad ni ska se på tv.
De generella gränserna kan översättas med de allmänt accepterade normerna i den kultur som man är en del av, eller på besök i: "så gör man, eller så gör man inte, i den här familjen, på den här förskolan, i det här samhället".
För trettio, fyrtio år sedan var allt okomplicerat. De allra flesta var överens om de generella gränserna: ”Så gör man bara inte”. Nu är det svårare. Barn behöver bara titta på tv eller komma hem till kompisar för att upptäcka att ”man” gör på alla möjliga olika sätt.
Jesper Juul råder oss att tänka igenom de generella gränser som vi vill ska gälla i vår egen familj, för att se om vi faktiskt är beredda att stå för dem.
Den andra sortens gränser är personliga och aktuella. Det kan handla om saker som:
• Jag vill inte att du spelar piano nu. Jag vill ha lugn och ro.
• Jag vill gärna läsa en saga för dig senare, men nu vill jag prata med din mamma.
• Jag vill inte ha dig i knät nu. Flytta på dig.
De personliga gränserna är, och måste vara, individuella. Föräldrar har ju olika personlighet, olika temperament, olika bakgrund och olika värderingar.
Artikeln publicerades i november 2007.
