Hur ska man orka vara en bra förälder?
Att få barn innebär att inte längre bara har sig själv att sköta. Krav och förväntningar från en själv och från omvärlden kan leda till ökad stress. Men måste det vara så?
Detta är en artikel från Vi Föräldrar
Det lilla barnet ger ditt liv en helt ny mening. Aldrig har du älskat så som du gör nu. Samtidigt tränger sig krav och förväntningar på från alla håll. Behöver småbarnsåren vara ett enda långt maratonlopp? Att känna stress som förälder är vanligt. Men måste det vara så?
Författarna Helga Johnsson Wennerdals och Clara Zelleroths bok Må bra som förälder (Norstedts) tar upp ämnet stress under småbarnsåren. Här publicerar vi ett utdrag ur kapitlet "Jag räcker inte till – Om krav, förväntningar och stress".
DEN PERFEKTA FÖRÄLDERN
Hur skulle du beskriva den ideala småbarnsföräldern? Naturligtvis älskar han eller hon sina barn! Som råkar vara tre till antalet, alltid med hela, rena, funktionsriktiga, giftfria och inte alltför utstuderat könsstereotypa kläder. De har kommit med några års mellanrum, amningen har varit viktig och fungerat, de har sovit i egna sängar – eller absolut inte i egna sängar, bara ätit hemlagad mat baserad på ekologiska råvaror och som förvarats i glasburkar, gått på babysim och babyrytmik samt varit ute minst två gånger varje dag sedan dag fyra. Föräldern har aldrig glömt D-vitaminerna eller slarvat med tandborstningen eller godnattsagan eller någonsin missat ett föräldramöte eller glömt att det är studiedag på förskolan. Barnen hämtas i regel vid 15-tiden, har begränsad skärmtid och serveras paprika och morötter till varje måltid.
Läs också: Bråk om vabb? 7 tips!
Föräldern tycker mycket om att leka med sina barn och lite senare att stå vid sidan om och heja engagerat på fotbollsträningen. Han eller hon gillar för övrigt att träna själv, att jobba på det roliga jobbet och att umgås både med gamla och nya vänner. Han eller hon har en avslappnad inställning till städning och heminredning men gillar att piffa upp vardagsrummet med nya kuddar i säsong- ens trendfärg, plockar alltid undan på kvällen och har för allt i världen inte dammtussar i hörnen när middagsgäster kommer på besök. Den härliga, avslappnade inställningen syns tydligt i hans eller hennes lustiga eller mysiga bilder på sociala medier, även om han eller hon faktiskt inte bryr sig det minsta om hur många som gillar det senaste inlägget.
Naturligtvis är det här ett raljerande stycke, men förväntningarna på tillvaron är onekligen höga idag, inte minst bland småbarnsföräldrar. Aldrig tidigare har det funnits så mycket information att tillgå om vad som är bra eller farligt, och utöver att alltid vilja göra det som är allra bäst för våra barn förväntar vi oss också att vi ska gilla och prestera väl på våra jobb, att vi ska vara kreativa, hälsosamma, bildade, sociala, ha spännande eller åtminstone härliga semestrar, att vi ska ha ett vackert hem och inte minst att vi själva ska se bra ut. Att de flesta dessutom tar del av ett konstant flöde av bilder på lyckade och lyckliga personer gör inte förväntningarna på livet och oss själva mindre.
FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ
VIFÖRÄLDRAR.SE!
Det här kapitlet handlar om hur du kan förhålla dig till vardagsstressen och komma närmare en upplevelse av att ditt liv handlar om det som är viktigt och meningsfullt, och om hur du kan komma att behöva göra prioriteringar som inte alls är enkla eller självklara. Sist i kapitlet går vi igenom konkreta strategier för hur du kan hantera de där stressiga vardagssituationerna som så många känner igen sig i.
FÖRSTA TIDEN: UNDANTAGSTILLSTÅND
Övergången från att inte vara förälder till att en dag plötsligt vara det innebär en förändring av tillvaron som kan bli oväntat svår att anpassa sig till. Inte minst gäller det upplevelsen av att vara föräldraledig. Kanske har du sett fram emot att få vara helt din egen tillsammans med din guldklimp, att inte behöva passa arbetstider eller förhålla dig till krav och förväntningar från arbetsgivare och kollegor. Kanske har du längtat efter att få gosa i timtal, ha tid att träffa nya vänner, fika hela eftermiddagar, fixa hemma, lära dig sticka eller gå långa barnvagnspromenader med en kropp som återigen blivit din egen och inte gör ont överallt. För en del blir det just så.
Det är emellertid också möjligt att det inte alls blir på det viset. Verkligheten med ett spädbarn kan också innebära att du tillbringar en hel förmiddag i soffan, ömsom matande och ömsom halvsovande efter ännu en sömnsplittrad natt. Du tar dig inte ens tid för att sätta på den där filmen du velat se klart, boken du läst några sidor i ligger kvar på nattygsbordet i sovrummet och med ett sovande barn i knät är även små förflyttningar alltför riskfyllda. Så trots att du både är kissnödig, törstig och kaffesugen sitter du kvar, och plötsligt är det redan efter lunchdags och tiden på bvc är bara en timme bort. Du tror att du har läget under kontroll, du byter blöja, sätter på rena kläder och ska bara amma en sista gång. Så kräks hon, du byter kläder en gång till och bäddar ner henne i babyliften. Nu måste ni verkligen gå. Du drar på dig skorna, letar rätt på dina vantar och knäpper jackan. Då sprider sig den där doften som inte går att ta miste på. Du inser att ni kommer att komma för sent.
Läs också: "Jag känner mig deppig av stress och skuld"
VARFÖR KÄNNER JAG MIG SÅ STRESSAD?
Vi är biologiskt programmerade för att reagera med stress när vi hör vårt barn skrika. Spädbarnets skrik och förälderns stressreaktion utgör kritiska faktorer som bidrar till artens överlevnad. Utan förälderns omsorger överlever inte spädbarnet och spädbarnet har inte heller något annat sätt att uttrycka sig. Vi kan bara anta eller gissa vad skriket betyder – hunger, oro, smärta, trötthet, en blöt blöja – och göra vad vi kan för att ge barnet det vi tror att han eller hon behöver. Genom skriket uppfattar föräldern att barnet känner någon form av obehag, och känner också själv ett obehag, vilket ökar benägenheten att genast försöka lindra det obehag barnet känner.
När ditt spädbarn skriker känner du dig stressad för att du ska känna dig stressad. Det gör dig till en bättre förälder, även om det samtidigt är jobbigt och obehagligt. Det betyder inte att du inte förmår ta hand om ditt barn tillräckligt väl eller att du inte älskar ditt barn. Det är helt enkelt din kropp som talar om för dig att du inte kan ta en paus, fast du är dödstrött eller egentligen inte alls har lust att mata eller byta blöja, och det är så det ska vara.
Olika barn skriker olika mycket. En del tycker om att åka vagn, sover till en början 16–19 timmar per dygn, äter det som bjuds med god aptit, har sällan ont i magen och är sällan oroliga. Med ett sådant barn kan det fungera alldeles utmärkt att ta en lunch på stan med en kompis, städa och plocka medan barnet sover eller njuta av en dusch i lugn och ro, och övergången till livet som småbarnsförälder upplevs kanske inte alls som särskilt dramatisk. Andra barn tycker emellertid inte om att åka vagn; de vill vara nära hela tiden. Eller sover mindre än förväntat. Eller gråter ofta trots att du matar/vyssjar/byter och du kan inte för ditt liv lista ut varför. Då är det inte så konstigt om föreställningen du hade om hur det skulle bli grumlas av den ständiga upplevelsen av stress och otillräcklighet. Det är inte heller särskilt konstigt om du får tankar om att du inte är en tillräckligt bra förälder trots att det enda dina dagar går ut på är att ta hand om ditt barn.
ALLT ÄNDRAR SIG HELA TIDEN
Det är bara en fas, det går över. Visst är det skönt att påminna sig om det under de svåraste stunderna, men det gäller ju även åt andra hållet. När du väl känner att du äntligen har fått koll på något, när en rutin känns etablerad eller du tror att du förstått vad som får det lilla livet nöjd och glad, blandas plötsligt korten på nytt och spelreglerna kastas om. Små barn ändrar sig om och om igen. Från att ha sovit lite då och då och mest hela tiden ska barnet plötsligt ha mer regelbundna, längre och sammanhållna sovpass. Den stund du förut kämpade för att söva barnet ägnas plötsligt åt att hålla det vaket. Det tidigare nöjda barnet blir kanske plötsligt frustrerat inför ett stundande utvecklingssprång, eller är ständigt hungrigt efter att tidigare ha behövt trugas för att hålla viktkurvan.
DEN TUFFASTE UTMANINGEN?
Det kan följaktligen vara så att du upplever spädbarnstiden som mer krävande och utmanande än någonting du tidigare varit med om, även om du sprungit maraton eller varit högpresterande i din yrkesroll. Det är nämligen inte längre upp till dig. Det är inte du själv som tar ställning till om du ska orka den där extra kilometern i 4.30-tempo eller jobba över några timmar på kvällen inför en viktig deadline. Du kan inte välja att låta bli, och du kan inte heller räkna med den välbehövliga återhämtningen efteråt.
Som förälder kommer du själv i andra hand, ditt barns behov kommer först – i dina egna ögon och i andras. Ingen kommer att höja på ögonbrynen åt att du väckts en gång i timmen varje natt i veckor eller månader. Du kan inte förutsätta att du ska kunna dricka en kopp kaffe medan den är varm, ta en paus när du behöver, eller för all del få gå på toaletten ifred. Du kan inte heller räkna med en klapp på axeln efter att ännu en gång ha tagit dig upp på morgonen efter en bisarr natt eller efter att ha burit ditt barn i sele på magen tre timmar i sträck. Det förväntas helt enkelt av dig att du ska klara av (och tycka om) den ständigt pågående omvårdnaden. Att du klarar det betyder emellertid inte att det inte samtidigt kan vara den tuffaste utmaningen du ställts inför under hela ditt liv.
FÖRÄLDRALEDIG – NÄR DU ÄR FÄRDIG BÖRJAR DET OM IGEN
Att vara föräldraledig är inte bara att tillbringa mycket tid med sitt barn, det är också att tillbringa mycket tid i hemmet. Det är att vara den som ser dammet i hörnen i dagsljus, tvättkorgen som svämmar över, de slitna soffkuddarna och hur sovrumstapeten har släppt på flera ställen. Många upplever hushållsarbetet som stressande, krävande och en ständig påminnelse om att inte vara i fas. Dessutom är det sällan roliga uppgifter det handlar om, och inte heller uppgifter som någonsin blir färdiga. Det kan också finnas föreställningar, uttalade eller outtalade, om sådant man ska ha tid till och prioritera (utöver det självklara att vara tillsammans med och ta hand om sitt barn).
Det kan handla om att laga egen barnmat, rama in foton från barnets första år, i god tid innan första snön kommer ha överblick över vilka ytterkläder som behöver införskaffas eller hålla koll på när filtret i diskmaskinen bör rensas. Tycker du att sådant är roligt – underbart! Tar du det med ro och fokuserar på det i stunden mest nödvändiga? Då är det inget problem. Upplever du emellertid att det finns förväntningar från andra eller dig själv som du är oförmögen att leva upp till kommer det oundvikligen att leda till en ökad känsla av stress.
TILLBAKA TILL JOBBET: LIVSPUSSEL OCH EN NY IDENTITET
Till slut är det dags, dags för återgång i arbete eller studier. Dagen som till en början kändes så avlägsen eller till och med overklig har plötsligt kommit: dagen då du en stor del av tiden ska ägna dig åt något annat än ditt barn.
Nu behöver ditt nya föräldrajag hitta ett sätt att möta ditt tidigare jobbjag, något som inte alltid är det lättaste. För hur viktigt jobbet än är för dig och hur engagerad och entusiastisk du tidigare än var så har du nu också ett annat uppdrag. Det är ofrånkomligt att ditt föräldrajag kommer att göra sig påmint under dina arbetsdagar, på samma sätt som du omöjligen kommer att kunna släppa en riktigt svår uppgift på jobbet ur tankarna på kvällen när du står och steker pannkakor till ditt barn. Stressen under denna period handlar ofta om en upplevelse av att varken räcka till på arbetet eller som förälder. Att hämta i tid och utan andan i halsen, att uppdatera dig på det som hänt på arbetsplatsen under tiden du varit föräldraledig och att leva upp till de förväntningar du upplever både på jobbet och i föräldrarollen.
Förhoppningsvis har du en arbetsgivare som underlättar för dig att komma tillbaka, ett jobb där det är lätt att gå ner i tid om det är vad du vill (och där 75 procent inte enbart innebär att du fortfarande förväntas göra lika mycket som alla andra men på kortare tid) och där vab-dagar lämnas okommenterade. Det kan emellertid också vara så att du istället behöver kämpa mot en kultur där föräldraledighet ses som en belastning för arbetsgivaren snarare än en rättighet. Att det finns förståelse för att du vissa morgnar kommer till jobbet med ynka två timmars sömn i bagaget eller att du plötsligt kan behöva släppa allt för att åka och hämta ett kräksjukt barn när förskolan ringer är inte alls självklart.
Läs också: "Man känner sig värdelös som förälder"
Peter med Theo, 3 år, och Carl, 4 månader
Jag tyckte att det var rätt jobbigt när Theo började på förskola. Inskolningen skulle gå på bara några dagar och jag minns känslan när jag lämnade honom för att åka till jobbet första gången, hur han grät och inte ville släppa mig. Det var hemskt! Jag tänkte: Hur kan jag göra det här mot honom ...? Jag minns hur jag cyklade till förskolan det fortaste jag kunde efter första arbetsdagens slut och var helt genomsvettig när jag kom fram. Men sedan blev han ju sjuk nästan med en gång, och även om vi delade på vabben var jag borta från jobbet nästan halva tiden i två veckor. Så gick han en vecka och sedan blev vi magsjuka, allihop.
Och på jobbet var det också svårt. Egentligen gillar jag det verkligen, det är bra stämning och alla täcker upp så gott de kan om någon är sjuk eller så, flera av de andra har också småbarn och några jobbar deltid, men ändå ... Jag kunde ju inte längre vara den som sa ja till allt, som ställde upp och alltid levererade eller som hängde med på after work. Jag vet att det började en ny kille i den vevan, yngre och utan barn och med en energi och entusiasm jag numera saknar, och att jag tänkte: Sådär var ju jag också. Men nu har jag tappat det och har ingen chans längre ... Det tog verkligen tid att landa i allt.
SYSKON – VARKEN ARMAR ELLER ENERGI RÄCKER TILL
Tänk dig den omvälvande första tiden med ett spädbarn, men med den extra detaljen att du nu redan har ett (eller flera!) barn som behöver helt andra saker av dig. Som ännu inte förstår att andra också kan ha behov och som totalt saknar förmågan att vänta. Det är det rent praktiska, du kanske nu har två blöjbarn som dessutom ska matas på olika tider och med olika typer av mat, och den tid på BVC som kändes svår att komma iväg på med ett barn ska nu passas med två.
Det är inte konstigt att dina behov helt sätts åt sidan, att lunchen blir en knäckemacka i språnget och att dina toalettbesök numera i värsta fall innebär samtidig amning och sagoläsning. Utöver den praktiska belastningen behöver du också ta ställning till vilket barns behov som ska tillgodoses först. Tankar om att vara otillräcklig som förälder är vanliga.
Tove med Oskar, 3 år, och Olivia, 2 månader
Vi är i hallen och på väg till förskolan, klockan är halv nio och jag måste lämna Oskar senast nio, annars stör vi samlingen som börjar då. Jag skäms över att jag var sen igen i förra veckan, minns pedagogens blick på oss när vi kom släntrande och Oskar dessutom klamrade sig fast vid mina ben och skrek att jag inte fick gå. Nu känner jag hur jag börjar stressa upp mig, vi borde ha varit på väg att klä på oss vid den här tiden men Olivia behövde amma extra länge och jag håller på att krångla på henne overallen medan Oskar sprungit iväg. Varje litet moment på morgonen blir ett mindre krig med honom just nu. Jag förbereder, lirkar, distraherar men det kan snabbt svänga från att gå bra till ett utbrott där han ligger och skriker på golvet. Vi är inte riktigt där än, jag närmar mig lekfullt med tandborsten. Varje litet avklarat moment är som en seger. Sedan gör jag något oförlåtligt. Jag släcker lampan när vi är klara i badrummet. ”Neeej, jag ska släcka lampan!” Nu är vrålet och sammanbrottet ett faktum.
Samtidigt har Olivia tröttnat på att ligga nerbäddad i vagnen med vinteroverallen på sig, hon går från noll till hundra och gallskriker i 90 decibel. Jag känner hur jag också börjar svettas, hjärtat slår hårdare, jag är på helspänn. Vill instinktivt lyfta upp Olivia men då kommer jag ingen vart med Oskar och vi kommer inte iväg i tid.
Jag har övervägt klart med mig själv: fokus blir på att lirka med Oskar och jag låter Olivia ligga kvar en stund. Fem minuter senare är jag genomsvettig och Oskar är glad igen, men han är busig och rymmer innan jag fått på honom skorna. Olivia gallskriker, kanske är hon hungrig ändå? Eller är det att hon behöver sova? Nu måste jag välja, och det är bara att hoppas på det bästa. En blick på klockan, vi måste springa om vi ska hinna nu. Jag kör ut vagnen med ena handen och tar ett grepp om Oskar med den andra. Han vägrar och det slutar med att jag bär en ilsket vrålande treåring under ena armen medan lillasysters skrik gradvis börjar avta. När vi kommit ut på gatan har hon somnat sött i vagnen och jag kramar Oskar hårt. ”Nu går vi gubben, idag ska ni ju till skogen efter samlingen!” Jag pustar ut, idag gick det ju riktigt bra. Vissa morgnar gråter vi alla tre ikapp i hallen.
FRI TILLGÅNG TILL ALLT PÅ
VIFÖRÄLDRAR.SE!
FÖRSKOLETIDEN HÄR
Äldre barn är enklare på många sätt. Du behöver inte längre (åtminstone inte lika ofta) gissa vad ett skrik betyder, de kräver inte ständig passning och kanske börjar de förstå att andra också har känslor och behov och att man ibland kan behöva vänta. Men med barn som är mer självgående följer också möjligheten att delta i andra aktiviteter än de i hemmets trygga vrå. I en del familjer kommer önskemål om fritidsaktiviteter från barnet självt, i andra fall är det föräldrarnas önskan om att sonen eller dottern ska bli lika fotbollstokig eller friluftsintresserad som de själva som är grunden till engagemanget. Ibland bottnar det i föräldrarnas tro att det skulle vara bra eller till och med nödvändigt för barnets utveckling, eller i en önskan om att barnet (och kanske också de själva) ska passa in i gruppen.
Det är inte alltid som föräldrar funderat över vems önskan det egentligen är att fyraåringen ska gå på dans på torsdagar och simning varje lördag morgon, eller vems behov det tillgodoser. Visst kan organiserade aktiviteter ge nya positiva intryck för såväl barn som föräldrar och därutöver vara en stund fri från syskonbråk och tjat om surfplatta, men de kan också ge upphov till ytterligare stress i ett för många redan pressat schema.
Att hantera sjuka barn är en annan vanlig källa till stress. För sjuka blir de, mer eller mindre ofta. Antalet vab-dagar för föräldrar med barn i åldrarna 1–5 år uppgår till i genomsnitt 9 dagar per år och barn, och i den statistiken ryms inte de dagar då farmor eller morfar rycker in, då du jobbar hemifrån för att vara hemma med ditt sjuka barn eller då du tar ut eventuell kompledighet. Siffran är allra högst för tvååringar och minskar sedan successivt ju äldre barnet blir. Hur gör ni på morgonen när ni konstaterar att fyraåringens panna känns lite väl varm och ni båda har viktiga möten planerade sedan lång tid tillbaka? Vems jobb är viktigast?
EFFEKTEN AV SOCIALA MEDIER: ALLA ANDRA FIXAR DET JU!
Samtidigt som du kämpar på med skrikande spädbarn, potträning, vinterkräksjuka, en treåring med ständiga raseriutbrott och en svärmor som insinuerar att dagens föräldrar inte vågar sätta gränser får du då och då en glimt av andras liv och drar slutsatser av det du ser. Det kan vara den där pappan du möter när du själv pustar ut efter en helvetesmorgon och bara vill gå hem och dra täcket över dig, han som trots att han har hela tre barn att jonglera med alltid verkar vara i tid, lättsamt småpratar med de äldsta om allt roligt de ska göra tillsammans i eftermiddag och ser oförskämt pigg och utvilad ut. Eller en bekant med barn i samma ålder som lägger upp bilder på renoveringsobjektet som under föräldraledigheten inretts i tidstypisk stil, medan du själv upplever tömning av diskmaskinen och vikning av tvätten som fullt tillräckliga sidoprojekt.
Föräldrar idag har en helt ny arena för jämförelser med andra. För majoriteten av dagens föräldrar utgör internet den dominerande källan till information och de flesta som använder internet nyttjar sociala medier. Genom dessa ges en ständig inblick i hur man ska vara som förälder, vilket bidrar till ytterligare stress i dagens föräldraskap. Fenomenet har bland annat beskrivits genom begreppet additionsstress. I de olika flödena ser du hur någon är på en solig strand med sina barn, en annan rör ihop hallon till sina barns frukostgröt medan en tredje lägger upp en länk till en artikel om hur tidig potträning är avgörande för en fungerande tarmkontroll.
Problemet med hur våra hjärnor fungerar är att vi i regel inte förmår se flödet för vad det är, det vill säga olika personers enstaka väl valda åsikter eller lyckade ögonblicksbilder. Istället tolkar vi det vi ser som en sammansatt bild av den verklighet vi vet existerar utanför vår egen privata sfär. Flödet skapar alltså en extrem och ouppnåelig bild som uppfattas inte bara som ett ideal utan som en spegling av just verkligheten, av hur andra faktiskt är och hur andra faktiskt har det, och därigenom hur vi själva borde vara och leva våra liv.
Varje ny prestation, njutning eller positiv känsla vi ser läggs alltså till vår egen lista över vad det innebär att vara en bra förälder och steg för steg förstärks känslan av otillräcklighet. Hämta klockan 15! Familjefoto där alla är glada! Inget socker! Ljuva barn på sommaräng! Bära i sjal! Paketkalender till jul! Läsa bok istället för surfplatta! Klarat halvmaran! Mysig vabdag! I värsta fall leder upplevelsen av att denna ideala bild speglar verkligheten till att det känns pinsamt eller är ett tecken på misslyckande att söka hjälp och stöd i föräldraskapet och berätta om det som är svårt.
Det är därför inte konstigt att svårigheten att leva upp till (de ouppnåeliga!) idealen kan bidra till känslor av skuld och dåligt samvete. Vi vill ju alla det bästa för våra barn och det är lätt att fastna i tankar om att vi borde göra lite till.
Läs också: Mindre stress i vardagen med slow parenting
