En gång ska jag släppa handen

När sonen tar fram sin jätteportmonnä i brunt fejkskinn är det något som går sönder inuti mig, skriver chefredaktör Sara Tuncel.

Det finns en känsla jag inte visste fanns innan jag blev ­förälder. Den har inget namn, vad jag vet, och den är både oförutsägbar och svårbeskriven. Den är jättehärlig och ofantligt sorglig på samma gång. Jag ser den som ögonblick av klarhet – då hela essensen av vad det innebär att vara någons förälder plötsligt känns i en.

Den kan drabba mig vid helt banala händelser, som när jag och min unge har stannat med våra cyklar framför ett rödljus, och hon står framför mig så att jag kan betrakta henne. Jag ser hur hon koncentrerat tar in allting runtomkring: bilarna, människorna, vattnet som stänker. Hon tittar med allvar­liga ögon på de främmande vuxna vid övergångsstället och jag ser hur hon noga överväger när det är dags att göra sig redo och hur hon omsorgsfullt ordnar med trampan. I den stunden är hon inte MIN, hon är sin egen. 

Nu är det hans tur att komma hem med
en bit av världen till mig

Eller som när sonen kommer hem efter att ha varit på biblioteket. Av en bibliotekarie har han fått ett visitkort där det står bibliotekets adress och telefon­nummer och han säger till oss, med så mycket stolthet i rösten, att nästa gång vi behöver ringa till biblioteket kan vi bara komma till honom, för han har numret. Kortet lägger han i sin plånbok och fortfarande flera år efteråt missar han aldrig chansen att påminna oss om att han har numret, det är bara att säga till och mitt hjärta både svämmar över och exploderar på samma gång. Min lilla pojke har tagit ett kliv ut. Nu är det hans tur att komma hem med en bit av världen – till mig.

Den där plånboken förresten. Det är en stor och brun portmonnä i skinn­imitation och som vuxen vet man instinktivt att den där, den kan inte stå högt i kurs hos NÅGON av hans jämnåriga. Och då kommer den där känslan igen. Den kommer av att han är så stolt över sin taxichaffis-börs, och över visit­kortet däri, men där ute – där finns de som ser att det där är en hopplöst ­töntig plånbok, och jag kan inte skydda honom mot dem. Han är så liten och världen är så stor. Men hur stor den än är, så är det hans värld och inte min.

Insikten om att jag en gång ska släppa hans hand och aldrig hålla den igen – i alla fall inte på samma vis – känns fantastisk och fruktansvärd på ­samma gång.

Läs också: Julen får min puls att öka

Mejla mig gärna:
sara.tuncel@vf.bonnier.se

Lär dig mer om vad barn behöver för att må bra!

Genom att klicka på "prenumerera" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tack! Din mejladress är nu registrerad.

Oj då, något gick fel! Försök igen senare eller kontakta webbredaktören om problemet kvarstår.


Digital prenumeration
Lär dig vad barn behöver för att må bra – JUST NU 0 kr första månaden!
(därefter 79 kr/mån – eller 39 kr/mån för tidningsprenumeranter)
Ingen bindningstid

Faktagranskade råd om graviditet, bebisar, barn & föräldraskap

Fritt antal artiklar, konsumentguider & ljudartiklar

Exklusiv frågebank med barnpsykolog Malin Bergström

Nyhetsbrev med ett urval av intressanta nya artiklar

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren