Ingegerd Gavelin: "Barn behöver att vi finns för dem"
Att som förälder stå ut även med barnets jobbiga känslor (skrik, gråt, trots …) lär barnet att det kan lita på den vuxne och att det är tryggt att visa sina känslor.
Empati är förmåga till inkännande, att kunna förnimma och sätta sig in i en annan människas känslor.
Vi föds alla med denna förmåga. Barn är tidigt uppmärksamma på andra barns och sina föräldrars känslor.
Genom våra egna känslor kan vi förstå barnets. Om barnet får utveckla och förstå sina egna känslor, förstår det med tiden även andra människor.
Vad är en känsla? Känslor är som signaler från mig själv till mig själv. De ger oss värdefull information om oss själva – så därför har alla känslor sitt värde.
Känslorna kommer och går. En del är kraftfulla, starka och betydelsefulla och ger oss signaler om vad som är viktigt. En del är känslovirvlar som inte har så stor betydelse.
Alla känslor förändras. Både stor känslomässig smärta och kroppslig smärta brukar förnimmas som vågor som kommer och går.
När vi ser på känslor med öppenhet och vänlighet, ger vi dem ett större rum. Vi kan se på dem på ett respektfullt vis: Så här känns det nu. Så kan vi också få syn på annat hos känslan – hur den känns, vad den hör ihop med, vad den påminner oss om. Ibland kan man se att det är en viktig känsla, ibland att vi inte alltid ska följa den.
Men viktigt är att se känslan just som en känsla, bara en känsla. Du är inte dina känslor. Känslor är inte heller verkligheten. Ibland kan de leda oss vilse.
Läs också: ”Jag blir galen!” – om att bli arg på sitt barn
Vad önskade du mest från dina föräldrar när du var barn? Vilka ord/bilder kommer för dig vid den frågan?
Ofta när jag frågat så, har jag fått svaret: ”Jag önskar att jag blivit accepterad som den jag var”. Eller: ”Jag önskade vänlighet, värme, förståelse, respekt, trygghet”.
Allt det dessa människor önskade kommer ur empati, ur förmågan och önskan att förstå barnet.
Föräldrars empati innebär att de försöker se något ur barnets synvinkel. Att försöka förstå hur barnet tänker – och vad barnet förstår, utifrån sin ålder.
Det är lätt att visa empati mot någon liten som gjort sig illa, men betydligt svårare mot någon som sparkar oss och säger fula ord. Ett annat exempel är när vi vill olika – ibland får vi nästan ta till en ”viljemässig empati”.
Om vi besvarar och möter barns känslor, kan barnen själva ta sina känslor på allvar och använda dem. Detta gör i sin tur att vi kan se vad som är tufft för barnen.
Vi kan inte skydda våra barn mot lidande – men vi kan hjälpa dem att hantera det. Vi kan inte heller skydda oss själva från barnets lidande, kanske det allra svåraste för föräldrar.
Det vi kan lära dem är att deras känslor räknas och att vi står ut med dem. Att de kan lita på att vuxna är med dem när de har det svårt, och att de tryggt kan visa sina känslor för oss. Till det hör också att det är tryggt för barnen att be om det de vill ha – även om de inte alltid får som de vill.
Ibland sårar våra barn oss och då ställs vi verkligen på prov. De kanske avvisar oss eller gör något som vi upplever som fientligt. Då är det bra om vi inte låter våra sårade känslor ställa sig mellan oss och barnet. Barn behöver att vi finns kvar för dem hur det än är. Det är alltid föräldrars ansvar att återuppbygga och förbättra relationen – det mäktar inte ett barn med.
Hur kan mindfulness vara till hjälp?
Det är svårt att visa och känna empati med våra barn om vi är mentalt frånvarande. Vi behöver vara uppmärksamma på dem och se dem i alla deras nyanser.
Om vi har tränat oss att stanna upp, andas djupt och släppa taget om våra egna reaktioner en stund, är det lättare att lyssna på sitt barn utan att värdera eller döma. Bara vara tillsammans med barnet.
Vi behöver också vara uppmärksam på våra egna tankar och känslor, vara empatiska mot oss själva. Då kan vi ändra våra automatiska tankar och känslor och bli mer stödjande för barnet. Kanske innebär det att vi ibland tar ett steg tillbaka och låter barnet klara ut en svårighet på egen hand, så att det kan lära sig av sin egen erfarenhet. Vi kan behöva träna oss i att stå ut med barnens känslor, till exempel ledsenhet och ilska.
När vi är mer närvarande, kan vi välja att tala eller vara tysta. Vi kan vänta in barnet och visa att vi litar på deras egen förmåga.
Det här kan ingen lära ut, vi måste hitta denna empatiska förmåga inuti oss själva. Vi har den alla!
Om Ingegerd Gavelin
Ingegerd Gavelin är numer pensionär men har arbetat hela sitt yrkesliv som föräldrarådgivare, socionom och mindfulnesslärare. Senast var Ingegerd verksam på Klarahusets föräldramottagning i Stockholm. Ingegerd Gavelin har skrivit flera böcker, bland annat Att möta sitt barn och sig själv och Lita på din tonåring – om trots och tillit, och står också bakom appen Mindfulness för föräldrar som finns att ladda ner där appar finns. Ingegerd Gavelin bloggar på Vardag & Förundran.
LÄS MER: ”Jag blir galen” – om att bli arg på sitt barn
LÄS MER: Arg på sin bebis – får man bli det?
