Därför har barn svårt för övergångar

När ni är inne vill barnen inte gå ut. Och när ni väl är ute vill de inte gå in. Känns det igen? Många barn har svårt att ställa om från en aktivitet till en annan.

Omställningar är oundvikliga. De hör livet till och flera gånger varje dag ställs vi inför nya situationer och aktiviteter.

Det gäller inte minst våra barn. De ska upp ur sängen, till förskolan, hem från förskolan, sätta sig vid middagsbordet, gå och lägga sig, somna och så vidare. Listan över vardagens små och stora förändringar kan göras lång.

För en del barn är de här övergångarna inga som helst problem och de anpassar sig enkelt till nya situationer. Men många har svårt att ställa om. De störs av uppbrotten och behöver extra mycket tid för att anpassa sig till en ny aktivitet.
– Vi vuxna ligger steget före i planeringen eftersom vi hela tiden går runt tänker på vad vi ska göra sen. Barn lever mycket mer i nuet och därför kan det bli väldigt abrupt för dem när vi plötsligt säger åt dem att göra något annat, säger Malin Alfvén, barn- och föräldrapsykolog.

Hunger och trötthet brukar förvärra protesterna, men hur barn reagerar på omställningar och förändringar skiljer sig från individ till individ och från tid till annan. Reaktionsmönstren går ofta i vågor och är starkare under vissa perioder.
– Särskilt besvärligt brukar det vara i trotsåldrarna. Kanske beror det på att gå från en ålder till en annan också är en sorts övergång. I de här mognadsfaserna händer det en massa saker med barnen och det kan leda till att vissa beteenden förstärks, säger Malin Alfvén.

Morgonen extra jobbig

Morgnar brukar vara ett kapitel för sig när det kommer till övergångar. När vi är så där lagom småtrötta och har bråttom iväg ställs läget på sin spets. Då kan en tvär liten unge som vägrar klä på sig vara en rejäl prövning för tålamodet. I de värsta stunderna kan det ligga nära till hands att ifrågasätta om det verkligen är rimligt att släpa barnen hemifrån varenda vardagsmorgon.
– Ja, det är det, säger Malin Alfvén. Övergångar är en del av livet och något vi måste lära våra barn att hantera. Annars kommer de att få problem med den sociala tillvaron senare i livet. Det kan vara skönt att ha i minnet att vi faktiskt gör rätt när vi står framför en 2-åring som ligger och skriker på golvet.

Idag, när stress beskrivs som en folksjukdom och det uppskruvade vardagstempot ibland utpekas som en allmän hälsofara, är det lätt att tänka att det var bättre förr. Att det då fanns mer tid för lek och avkoppling och var en mer harmonisk tillvaro för både barn och vuxna. Men Malin Alfvén tror inte det.
– I bondesamhället skulle barnen med ut och mjölka klockan fyra på morgonen. Och även senare, på den tiden många mammor fortfarande var hemmafruar, så skulle barnen upp på morgnarna. Inte fick man ligga och dra sig halva dagen eller gå runt och skrota i pyjamas för att mamma var hemma.

Dåligt samvete

– Jag har en mamma i min mottagning som är hemmafru och hon har det superstressigt. Hon är engagerad i varenda förening som rör barnen, kör runt dem till olika aktiviteter och är alltid den som får fixa matsäckar och picknickkorgar – hon är ju ändå ledig. Vi måste inse att vilken tillvaro vi än väljer eller befinner oss i är stress och övergångar en naturlig del av den, säger hon.

Vad som däremot skiljer nu och då, menar Malin Alfvén, är hur vi föräldrar ställer oss till våra protesterande barn.
– Vi har mycket mer dåligt samvete för barnen idag än vi hade förr. Nuförtiden har vi alla instrument för att vara bra föräldrar och vi har tillgång till så himla mycket information genom böcker, tidningar, tv och internet. När vi inte kan leva upp till modellen för den perfekta föräldern mår vi dåligt.

Att barn har svårt med övergångar, tror Malin Alfvén hänger ihop med deras utveckling. För att kunna växa mentalt och socialt krävs enorma mängder energi och i den processen är det nödvändigt med stort fokus på det egna jaget.
– Barn är väldigt egocentriska och det måste de vara för att kunna utvecklas. Men det bidrar också till att de har svårt att gå från en aktivitet där de trivs och har roligt till en annan som de kanske inte alls har lust med. Dessutom utvecklas hjärnan enormt mycket under hela uppväxten och det dröjer år innan barnen över huvud taget har förmågan att kunna tänka och planera framåt, säger Malin Alfvén.

Med åren brukar barn få lättare att hantera omställningar och de lär sig att det är viktigt att komma i tid och hur man avslutar en aktivitet. I skolåldern klarar de flesta var­dagens förändringar utan större problem, men det gäller inte alla.
– En del har svårt för övergångar, uppbrott och avslut hela livet utan att det för den skull är något fel. Vi är helt enkelt olika som individer, konstaterar Malin Alfvén.


Så gör du övergångarna enklare

Föräldrapsykolog Malin Alfvén tipsar om hur man kan göra övergångar smidigare:

  1. Försök att förbereda barnen i god tid före uppbrottet. Du märker ganska snart hur lång tid just ditt barn behöver för att ställa om från en aktivitet till en annan.
  2. Undvik att stå och ropa från något annat rum. Gå in till barnet och se det i ögonen när du pratar till det. Då uppfattar barnet dig mycket lättare.
  3. Ställ en äggklocka. Förklara för barnet att när den ringer är det dags att börja klä på sig, äta middag, plocka undan leksakerna och så vidare. Äggklockan gör det tydligt och konkret för alla, både vuxna och barn. Men var observant på att den här metoden inte passar alla barn.
  4. En del barn vill inte gå hem från dagis. Ring då till förskolan och be dem att förbereda ditt barn inför hämtningen. Är det en riktigt besvärlig period kan du be personalen att klä på barnet så att allt är klart för hemgång redan när du kommer.
  5. När barnet är lite större, försök att prata om förändringar. Fråga om det har något förslag på hur ni ska göra för att minska bråken, exempelvis när ni ska iväg på morgonen. Ibland överraskar barnen med jättekloka svar. Barn mår också bra av att bli delaktiga i beslut som rör hela familjen.

”Jag ska bara…”

Saga, 8 år, är en framåt tjej som det länge har gått att föra ganska avancerade resonemang med. Men att få henne med sig från en aktivitet till en annan har varit ett problem så länge mamma Marie Åström kan minnas.

– Hon vill absolut inte släppa taget om det hon gör just nu. Det är som om hon är rädd för att ett förlorat tillfälle eller avslutad aktivitet aldrig kommer igen, säger Marie.

När Saga var i 3–4 årsåldern var det riktigt svårhanterligt. Det var nästan omöjligt att komma i tid till dagis, för att inte tala om svårigheterna med att få henne därifrån på eftermiddagarna.
– Då fick personalen klä på henne och packa ihop hennes saker innan jag kom. Sedan bar jag ut henne till bilen medan hon skrek och fäktade med armar och ben, berättar Marie.

När Saga ska iväg någonstans går allting plötsligt väldigt långsamt. En enkel sak, som att gå från sitt rum till matbordet, kan dras ut i det oändliga.
Problemen börjar i samma stund som väckarklockan ringer. Bara att kliva ur sängen och äta frukost kan ta en mindre evighet och när mor och dotter äntligen står i hallen, redo att gå, är stressfaktorn på topp.

Tråkig start

Inte sällan övergår tjatet i bråk och gräl.
– Det är en sådan himla tråkig start på dagen, både för henne och mig. Och hon tycker själv inte om vare sig bråk eller att komma för sent, ändå hamnar vi där igen och igen, säger Marie.

Saga själv säger att hon inte riktigt vet varför det är så knepigt.
– Det spelar ingen roll om det är något roligt vi ska göra, det är svårt ändå. Ibland blir det bråk för att jag inte lyssnar och det är jättetråkigt när mamma tjatar på mig, säger hon.

Blev aldrig färdig

Under åren har Marie prövat det mesta för att minska konflikterna. Resultaten har varit mer eller mindre lyckade.
– En period försökte jag vänta in henne. Jag stannade tills hon hade lekt färdigt och gjort klart det hon höll på med. Men hur länge jag än väntade blev hon aldrig riktigt färdig och jag tror faktiskt att det här bara förstärkte hennes beteende.

Istället började Marie ringa innan hon kom, för att förbereda dottern, oavsett om hon var hos en kompis eller i förskolan. Och det fungerar bättre.
– Vi har också märkt att det är bra om jag inte ringer för långt i förväg, annars hinner hon börja en ny aktivitet vilket i sin tur medför en ny övergång och ännu mer protester. Nu ringer jag fem minuter innan jag kommer och det fungerar ganska bra. Visst kan hon vara lite butter, men hon vet ändå vad som gäller och accepterar det någorlunda.

Artikeln publicerades 2009.